Ur Den Digitala Konserten

Kap.11 Grand Place

Det var en vacker eftermiddag. Solen lyste över torget som trots sin benämning och magnificens inte var särskilt stort. Han hittade ett ledigt bord på brasseriet Den Gyllene Skon, hängde kavajen över stolen, vinkade till sig en servitör och beställde en Hoegarden, ett ljust, något surt men i gengäld svalkande öl, bryggt på vete.

Stadshustornet mittemot prålade i nyputsad elegans. Högst upp på tornspiran lyfte Sankt Michael sin vänsterarm med svärdet i ett fast grepp i handen för att ge draken, som ringlade sig vid hans fötter, nådastöten. Den belgiska flaggan på hörnet av Stadshuset hängde slö och loj i den svaga vinden. Klockan ovanför med sina romerska siffror visade på tre. Mitt på torget under klockan tömde en smal, delvis överbyggd gränd ut sitt innehåll av turister, vilka just smekt grändens store hjälte Everard ´t Serclaes´ döende metallkropp – legenden förmälde att den som vidrörde den skulle få återkomma till platsen. På andra sidan gränden tävlade en rad hus om att resa sina fasader högre än de andra. Över det lägsta huset, vars bottenvåning omvandlats till nämnda gränd, strålade en stjärna och över porten på huset intill, på vars fasad Kåre läste årtalet 1698, sträckte en svan. I detta hus, slaktarskråets hus, Maison de Cygne, sades Karl Marx ha intagit sina måltider. Nu inhyste det en lyxrestaurang. På krönet av nästa hus, Maison des Brasseurs, Bryggarnas hus, visade en ryttare, sittande på en stor muskulös häst, med handen om en marskalkstav på den på taket till den Gyllene Skon tronande helige Bonifatius, vilket helgon i sin tur harangerade sin kämpande kollega uppe på Stadshustornets spira. Till höger, i den mot Stadshuset vinkelräta raden av hus, höjde en biskop sin stav för att välsigna slakten på de onda makternas representanter, vilka tydligen uppträdde legio, ty i den trekantiga nischen under takutsprånget var Apollon i färd med att ta kål på ytterligare en drake. Och om det nu var den eller en artfrände, som återuppstod ur askan, så lyfte en fågel Fenix – symbolen för odödligheten och evigheten – från krönet av nästa hus. Tronande på den Spanske Kungens femkantiga krona längst till höger i husraden svängde en figur, Ryktet kallades den, ett fanband och beredde sig att blåsa i en lur. Nere på torget stod hopar av turister och pekade eller siktade med sina ljusfångare för att frysa de redan orörliga figurerna på sina negativ eller för att med hjälp av en digitalkamera rentav reducera dem till nollor och ettor.

Solen, som inte hade något annat att göra, kikade närgånget ner på människorna på torget från en position strax till vänster om Stadshustornet. Kåre värjde sig bakom en tidning. Då och då dök en hand fram bakom tidningen, den svenska Dagens Nyheter, och greppade glaset med Hoegarden. Glaset var snart tömt. Servitören kom med ett nytt glas, försågs med en sedel och återvände med växeln, som lämnades orörd på ett litet fat.

När båda tidningarna lästs, vikts ihop och förpassats till stolen bredvid bläddrade Kåre igenom innehållet i sin portfölj, hittade det utskrivna ebrevet och ögnade igenom det. Det var ett massutskick från en Kurt Dahl, redaktör vid Seattle Times, som inleddes sålunda:

”Does Emily need to learn how to read and write in the year 2020?”

Emily – namnet var uppenbarligen inte godtyckligt valt utan visade att redaktör Dahl var bekant med Rosseaus skrift om uppfostran – antogs vara sju år gammal och skolmogen, frågan var om hon med teknikens utveckling tagen i betraktande då, år 2020, skulle behöva lära sig skriva och läsa. Redaktören för sin del ville påstå att det behövde hon då rakt inte. Det borde, menade Kurt Dahl, räcka med att hon tittade på videosekvenser för att lära sig allt hon behövde veta för att klara sig i denna framtida värld – ett avsiktligt provokativt påstående som redaktören nu ville ha läsarnas reaktioner på, de bästa inläggen skulle han publicera i sin tidning.

Vad är nu det här för dumheter? tänkte Kåre. För att förströ sig påbörjade han ett genmäle på baksidan.

”Bäste redaktör Dahl!”, skrev han, ”Säkert håller ni med om att den asynkrona kommunikationen, enkannerligen den som utgår från läs– och skrivkonsten, näst cykeln är människans största landvinning. Att nu frambesvärja, låt vara i provocerande syfte, denna konsts deklination till förmån för den känslopjunkande krympling som en audiovisuell konst närmast kan liknas vid i jämförelse, är en ren oförskämdhet mot alla de skriftställare utan vilka vi fortfarande skulle leva i en mörkertid … femtio år av television borde ha lärt oss att vara skeptiska, filmkonstens förfall likaså. Hur har den inte urartat i allsköns strunt, pornografi och våld? Är det inte rent av dags att som i vissa muslimska länder förbjuda all avbildning av människan…”.

Han hejdade sig och tvekade om fortsättningen, kanske tog han till i överkant. De gamla grekerna var ju mycket misstänksamma mot det skrivna ordet. Sokrates till exempel satte aldrig ett ord på pränt. Kanske var han, Sokrates, alltför medveten om vaxtavlan i Hades där enligt legenden varje osant ord genast ströks ut av en osynlig hand. En generationsfråga – framtidens människa skulle inte lita mer på en bild än vad vi idag litade på – ja, det skrivna ordet. Kåre stack pennskaftet i munnen och tuggade på det, en sedan ungdomsåren skrivhämmande ovana, och såg bestört upp från papperet drabbad av insikten att detta var just vad vi var på väg mot, en sokratisk tid, överrationell, utan kollektivt minne. En tid av brist på sammanhang, då diskursen skulle malas ner direkt utan att verka annat än för stunden, en tid då Sanningen skulle uppträda som nummerflicka för den Tillfälliga Uppmärksamheten och då på de Vises sten alltjämt skulle komma att stå … Ingenting. Bara en sten. And that´s all, folks!

Alldeles framför honom, utanför den Gyllenes Skons träskodda avgränsning mot torget, stod ett ungt par, en yngling och en flicka, och betraktade fasaden ovanför. Ynglingen pekade ut något för sitt sällskap, troligen den heliga Barbaras byst i nischen ovanför ingången till den Gyllene Skon, vars namn i neon prydde de båda sidofönstrens översta del. Det var en förtjusande flicka i övre tonåren med omisskänlig amerikansk framtoning – hur beskriver man den? Fräschhet, charm, en frisk hy, öppenhet, självsäkerhet, inget gåtfullt! Kanske! Hon höjde sin Nikonkamera och tryckte av, sedan log hon alldeles bedårande rakt upp i ynglingens ansikte. Han böjde sig ner och kysste henne. Länge stod de omslingrade, obekymrade av Kåres och övriga gästers blickar. Kåre, å sin sida, kände ett stygn av saknad och längtan. Dåsig av solens enträgna uppvaktning höljde han sig i Dagens Elände, som snart skulle vara Gårdagens men ändå bevarat för eftervärlden tack vare tidningspapperet, slöt ögonen och nickade till.

Vad gjorde då solen i sin ensamhet? Ömkade den honom? Tillkallade den ett moln som gråterska? Eller ville den bara visa att han inte kunde ta den för given?

Kåre kände nämligen att det blev kallare. När han öppnade ögonen, hade ett mörkt moln parkerat sig mellan honom och solen och kastade sin skugga över Skon. Ett stilla regn trummade mot tidningen över hans huvud. Det unga paret hade försvunnit. Torget var blivet märkligt folktomt som om regnet och skuggan drivit bort alla människor. Inga kameror eller blickar lyftes längre mot fasaderna och deras stenstoder, ingen pekade längre ut något för någon annan.

Jo, en! På den plats som upptagits av det unga paret stod nu ett annat par. Det var en helt ung flicka, ett barn knappt sju år fyllda, och en äldre herre. Bådas kläder hade ett egendomligt snitt. Mannen, om det nu var en man, bar en vit mask, av venetiansk typ, formad som en framstickande strut. De stod hand i hand och med ett uppfällt paraply i högerhanden pekade mannen på något strax över Kåres huvud.

– Ess, sade han.

– Ess, upprepade flickan.

– Kåh, sade han.

– Ku, sade flickan.

– Kååhh.

– Kåh.

– Sss–ko.

– Ess...kåh.

– Nej, sss–koo.

– Sss–kåh.

– Ja, det är bättre. Men inte kåh, kooo.

– Sssoo–ku.

– Nej, Emily, inte "soku", det är japanska, skoo!

– Jag kan inte, låt mig slippa!

– Gör inte morfar besviken nu. Du kan visst, du kunde ju häromdagen!

– Kan vi inte gå på den Gyllene Skon ändå? Du lovade mig jordgubbspasta.

– Ja, men då måste du läsa rätt först. Försök igen. Sss–koo!

Flickan brast i gråt. Hon lösgjorde sin hand från hans och stampade i marken med något som såg ut som en bevingad platåsko. Tårarna föll häftigare än regnet.

– Jag vill inte, jag vill inte, hör du det, din gamla bokmal! Jag vill ha min pasta och försvinna på nätet.

Plötsligt upptäckte mannen Kåre, som plirade fram under tidningen och häpet betraktade och avlyssnade scenen. Mannen ryckte till och såg generad ut.

– Åh, sade han, jag såg er inte! Det brukar vara så tomt här ute, alla sitter ju därinne.

Först nu såg sig Kåre omkring. Det var sant, han var den ende som satt utomhus trots att regnet nu upphört att falla. En krumryggig servitör, inte alls densamme som serverat honom, hukade i dörröppningen under den heliga Barbara.

– Jag vill också gå in, hulkade flickan. Mannen ignorerade henne och fortsatte att konversera Kåre.

– Ni har inget emot att sitta ute? frågade han.

– Nej, ett stilla regn är bara uppfriskande. Luften blir så ren och behaglig att andas efter ett regn, svarade Kåre.

– Ni känner er inte iakttagen då?

I sanning en underlig fråga. Speciellt som torget fortfarande var helt tomt.

– Här finns ju inte en själ, utom ni och flickan.

– Så de andra bryr ni er inte om?

– De andra? Vilka andra?

Mannen kastade huvudet bakåt så att hatten och masken höll på att falla av – denna rörelse åtföljdes av ett klickande metalliskt ljud – samtidigt som han vindade runt med ögonen som syntes genom masken som två synkroniserade lyckohjul. Slutligen stannade han dem genom att kasta en lång blick upp mot himlen över torget.

– Förlåt mig, sade Kåre, nu ytterligt brydd, jag är rädd att jag inte kan följa er.

– Behövs inte heller. Det är fortfarande ett fritt land. Vi ska strax gå in, Emily! De sista orden riktade mannen irriterat till flickan, som ryckte honom i ett ovanligt långt kavajskört, vilket hängde ner som om det tyngde. Kåre började finna honom extrem, mer än han vid första anblicken tyckt, både till klädseln och till sättet. På huvudet hade han den relativt höga hatten; inte så hög som Kåre sett på bilder från förra sekelskiftet, men tillräckligt hög för att avvika från dagens mode, den smalnade av uppåt som en upp–och nervänd blomkruka och hade dessutom en markant fördjupning på mitten av skullen, brättet var smalt utom på framkanten där det stod ut som en skärm och övergick i struten, vilket kom mannen att se en smula gammaldags militärisk ut, ett intryck som förstärktes av den vita masken. Kavajen var som sagt lång, men inte så lång att man kunde kalla den för en rock. Den var sydd i ett utomordentligt vackert material, som skimrade när han rörde på sig.

Flickans klädsel var mindre avvikande. Hon var ändå iögonfallande utstyrd i ett par vita handskar som gick ända uppöver armbågarna. Platåskorna hade vingar, något Kåre inte sett tidigare. I övrigt var hon klädd som en vanlig liten flicka en vacker vårdag, i en ljus fluffig tunn klänning med flera lager tyg av olika längd som tillsammans med ett hårband som höll tillbaka det ostyriga håret från ansiktet, gav ett sagoboksaktigt intryck, en Alice i Underlandet. Hårbandet var dekorerat med något som troligen skulle föreställa två sniglar som kröp mot varandra längs bandet med antennerna uppe.

– Fritt eller inte, sade Kåre, jag begriper inte varför endera skulle hindra mig från att sitta härute.

– Nej vissa bryr sig inte, inte jag heller. Jag ser att ni fått tag i en tidning. Om ni tillåter att jag lånar den så ska jag till och med slå mig ner bredvid er och läsa den.

Han plockade upp tidningarna från stolen bredvid och satte sig, tog av hatten och lade den på bordet – ganska oartigt, tyckte Kåre – samtidigt som han sköt upp masken över pannan. Någon skillnad gjorde det knappast ty ansiktet var nästan lika vitt som masken.

– Hur länge, morfar, gnällde flickan medan hon hoppade jämfota på de höga platåskorna och klapprade med dem mot gatubeläggningen. Hur länge, hur länge?

– Strax, Emily, strax, någon minut bara. Låt morfar ha sina nöjen också! Tillåter ni? frågade han sedan, och viftade med den Le Soir han plockat upp. Det var inte igår man läste en riktig tidning, tillade han.

– För all del. Jag har redan läst den!

– Ni läser gärna?

– Jovars!

– Böcker också?

– Självklart!

– Jag också. Vi kanske kan byta. Angenämt, tillade mannen överraskande, dock utan att göra någon antydan till att presentera sig.

Han vecklade upp tidningen och försjönk i den medan flickan suckade och stönade och glodde argt på Kåre, troligen för att han var orsak till detta avbrott i hennes planer på att snabbt försvinna i jordgubbssylten eller vad hon nu hade sagt sig eftertrakta. Plötsligt ryckte mannen till.

– Det var en för–skräck–ligt gam–mal tid–ning, stötte han fram och tittade misstänksamt på Kåre.

– Färsk som dagen, sade Kåre.

Mannen pekade överst på tidningshuvudet.

– Kallar ni det färskt? utbrast han.

– Ja, sade Kåre, trycksvärtan luktar ännu.

Mannen tryckte näsan mot tidningen.

– Ja, verkligen, sade han, ah, vilken ljuvlig doft! Jag hade nästan glömt hur det luktar! Det är ytterst märkligt.

– Vadå?

– Att lukten håller i sig så länge.

– Ja, det är ju ett tag sedan den trycktes.

– Ja, minst sagt!?

– Flera timmar, sade Kåre.

– Timmar!? År!

– Vad sa ni?

– År, människa! År!

Nu begrep Kåre ingenting.

– Vad menar ni?

– Titta på datum!

– Än sen då? Det är idag ju!

– Idag? Vet ni då inte vilken tid vi lever i?

– Vet ni?

Båda stirrade på varandra som om den andre förlorat förståndet. En lång stund satt de så och ömsom tänkte efter, ömsom kastade förstulna blickar efter någon som kunde döma i fallet. Men bara Emily fanns i närheten, för tillfället hoppande jämfota omkring något inbillat föremål medan hon vevade med händerna i luften och skanderade:

“Skon blänker, så fin, så fin, så fin.

Skon tänker, jag finns, jag finns, jag finns.

Skon stänker, splash, splash, splash,

försvann, försvann, försvann.”

Kåre gjorde ett tecken till servitören. När den krumryggige närmade sig sprack äntligen mannens vita ansikte upp i ett stort, brett leende. Några nåltunna sprickor, som Kåre först tagit som rynkor, avslöjade ett lager av smink i ansiktet. Och då insåg Kåre med ens att han gått på en nit; den konstiga utstyrseln, det absurda samtalet fick sin förklaring. Naturligtvis, det var en av de där gycklarna som höll till i ena änden av Hubertusgalleriet, just där den utmynnade i Rue des Maleherbes, den plats som alla människor som rörde sig i centrum förr eller senare passerade. De brukade stå alldeles blickstilla på en låda av trä, som en staty, hårt sminkade så att inga självständigt sprittande småmuskler eller en skiftande ansiktsfärg skulle avslöja dem, tills någon förbipasserande, helst en ung kvinna, kom inom deras räckvidd. Då gjorde de ett reptilsnabbt utfall och grep fast den intet ont anande gåsen, som kacklade till och innan verkligheten åter fallit på plats tappade all självkontroll, till åskådarnas ohöljda förtjusning. Kåre hade själv några gånger med stort nöje, samtidigt med viss beklämning, betraktat scenen och lagt några slantar i den enkla mössa som en ung flicka – långifrån så ung som Emily – lät gå runt. En gång hade han känt igen en av gycklarna, när denne nödtorftigt avsminkad hade kommit in på Mort Subite och slagit sig ner med en öl. Då hade han sett helt annorlunda ut, sorgsen och mycket trött efter en lång dags stillastående slit för brödfödan.

Nu visste Kåre inte riktigt hur han skulle bete sig, det var som att bli avslöjad av Dolda kameran. Med tanke på gycklarnas snabba reflexer var han förvånad över att mannen var så pass gammal. Mannen log fortfarande, ett uppfordrande leende tyckte Kåre, och han beslöt att hålla god min och gjorde en rörelse för att skjuta över fatet med dricksen, som fortfarande väntade på servitören. Han hann knappt påbörja rörelsen innan mannen sade något oväntat, fortfarande leende och i lättad ton:

– Så dum jag är, verkligen dum! Att jag kunde gå på det! Ni är förstås en av de där nätnarrarna, som lockar folk att sitta ner. Ingen annan skulle sitta härute inför alla kamerorna utan mask. No privacy! No privacy, at all! Och er klädsel sen! Så ålderdomlig! Så naivt av mig att inte genomskåda er! Verkligen naivt.

Mannen såg med ens sorgsen ut, så där sorgsen och trött som gycklaren på Mort Subite, och Kåre blev osäker. Vad var nu det här, ville han driva skämtet ännu längre?

– Det räcker, sade Kåre, och tog upp en femhundralapp ur plånboken, bjud Emily på hennes jordgubbsglass, och ta själv ett glas öl, det har ni gjort er förtjänt av.

Mannen såg nu inte bara sorgsen ut, han verkade också bli arg.

– Jag undanber mig, sade han, jag försökte hålla god min, vad tvingas vi inte ställa upp på, men att erbjuda mig pengar är en förolämpning, nu när vi har gjorts till åtlöje inför kanske miljoner nättittare. Och vi alfabeter är givetvis ett tacksamt byte. Ni kommer säkert att få in många nätpengar men dom luktar inte. Emily, kom så går vi in!

– Jaah, jaaah, vajert, morfar! Vajert!

De försvann in i Skon, Emily alltjämt jämfotahoppande, under beskydd av den heliga Barbara och övervakade av den krumryggige servitören.

Kåre tittade på klockan, strax halvfyra. Fler och fler människor korsade nu torget, dags för stora inköpsrundan. Beslutet att bryta upp gäckades emellertid av upptäckten att den egendomliga hatten låg kvar på bordet. Han tillkallade servitören som skyggt hukande närmade sig och vars åldrade utseende var påfallande nu när han trädde ut i ljuset.

– Herrn, som nyss gick in, glömde sin hatt, sade Kåre, samtidigt som han sköt över fatet med dricks.

– Jag ska genast återbörda den till dess rättmätige identitetsinnehavare, sade den böjde hedersmannen, och tillade sedan med en blick mot växelpengarna efter att försiktigt och omsorgsfullt ha plockat upp hatten med båda händerna:

– De där gäller inte längre, monseiur!

Kåre, som just rest sig för att gå och vars blick därvid fallit på den vilde ryttaren på sin bastanta häst uppe på huskrönet mittemot, kände hur det svindlade. Ryttaren pekade inte längre rakt över torget utan hade sänkt armen och pekade ner mot Kåre. Och istället för att peka med sin härförarstav hade han slutit handen runt något som misstänkt liknade en videokamera.

Kåre gnuggade sig frenetiskt i ögonen.

– Inbillning, bara inbillning, ren och skär inbillning, upprepade han som ett mantra. I nästa ögonblick gled solen fram till höger om Stadshustornet och kittlade honom i näsborrarna. Detta förlänade honom modet att försiktigt snegla upp mot huskrönet. Han drog en lättnadens suck – guskelöv – ryttaren pekade åter med staven på någon punkt över Kåres huvud, troligen Bonifatius. St Michael hade ännu inte stuckit svärdet i odjurets buk och biskopen och ryktesspridaren och alla de övriga illustra figurerna avvaktade fortfarande med samma spända intresse utgången.

Han undertryckte impulsen att gå in på Skon för att se vad det blivit av Emily och hennes morfar och tog på stapplande ben ut riktningen mot gränden vid den Spanske Kungen.