Svensk nationaldag

I morgon firar vi den svenska nationaldagen. Ett sent påfund men ändå!

Dagen uppmärksammas även i Arbetarens nya magasin (nr 3, juni 2016) med en ledare av chefredaktören Toivo Jokkala som bl.a skriver: ”Det är hög tid att tillsammans söka sätt att konfrontera nationalismen som det ruttna idésystem det är.” Texten illustreras med en bredsida från Skansen 6 juni 2014  med många svenska flaggor och en ridande paradsoldat i blåuniform och plymförsedd hjälm. Bildtexten lyder: ”All nationalism förutsätter en mytisk förhärligande av den egna tänkta gemenskapen.”

Är det så? Stöder jag ett ”ruttet idésystem” genom att fira nationaldagen? Är all nationalism rutten?

Finns inte också en sund nationalism? En nationalism som har rationella (i st. f. ”mytiska”) grunder?

Jag skulle vilja formulera det så att en sund nationalism inkluderar genom att dra pragmatiska gränser, en rutten exkluderar genom att hävda gränser av fel (etniska, rasistiska, religiösa etc.) skäl.

Ordet ”pragmatisk” använder jag då i den mening som de pragmatiska filosoferna (Peirce, James, Dewey m.fl.) framförde, nämligen som ett beaktande av konsekvensen av en handling (i detta fall inkluderande resp. exkluderande). Det är i sammanhanget viktigt att precisera innebörden i begreppen och inte använda dem lösligt. Alla tror sig känna igen en ”nation” men få kan beskriva den. Och med ”nationalism” är det än värre. Därför använder jag begreppen hypotetiskt (dvs. som jag förslagsvis vill klargöra dem).

Först: en nation är ett begrepp som gruppvis särskiljer individer i ej överlappande grupper på ett visst sätt och enligt vissa kriterier. Det innebär att en individ kan tillhöra en och endast en nation (i praktiken gäller inte detta överallt och alltid, och särskiljandet ger svåra problem att finna kriterier efter vilka indelningen kan ske). Två: Nationalismen ger både motiv och metod för särskiljandet.

Jag vill ställa dessa begrepp mot nätverk och nätverkande. Ett nätverk är, liksom en förening, en mer eller mindre formaliserad grupp av individer relaterade till varandra på något sätt. Betoningen här ligger just på relationen, som kan vara mer eller mindre frivillig men alltid ömsesidig. (Genetisk) släktskap är t.ex. en ofrivillig relation. Vanligtvis föds man också in i en nation men det är inte avgörande. Nätverket har, jämfört med nationen, en högre grad av frivillighet, och man kan tillhöra flera nätverk, men i ingendera kan man inkluderas bara genom att vilja det. Hen måste kvalificera sig på något sätt. Frågan är hur?

För att belysa, problematisera och diskutera dessa båda begrepp är det lämpligt att införa begreppen folk och stat alternativt land/rike (här mindre precist). Kan man tillhöra flera ”folk”? Är ”folk” och ”nation” samma sak? Och är dessa i sin tur identiska med ”stat/land/rike” (här kommer frågan om territorium in)? Kan man verifiera den ofta använda likheten ”Folk = nation = stat/land/rike”? Den senare likheten brukar betecknas med nationalstat. Sverige anses sedan länge, med rötter i 14-1500-talen, vara en av de äldsta nationalstaterna men begreppet är av yngre datum och nationalstater oftast ett resultat av stora krig och konflikter, som trettioåriga kriget (Westfaliska freden), Napoleonkrigen (Wienkongressen) och första världskriget (Wilsondoktrinen).

Vad som bör belysas och diskuteras i en hederlig diskurs är dessa båda identiteter: Folk=nation och nation=stat och hur nationalstaten kommit till som ett resultat av olika utvecklingar och tolkningar av dessa begrepp (läs artikel här). Eventuellt hur nätverken eventuellt kommer att ersätta dessa. Insikten ”att vi inte längre är en lokal stam utan världsmedborgare har vi fortfarande svårt att omfatta och vågen står och väger” [oklar källa] är nog tyvärr för optimistisk. Några slags indelningar kommer länge att bestå och nätverken är i det avseendet högst diskutabla, kanske en utveckling i fel riktning. Det kommer att dröja länge innan vågen väger åt rätt håll (kanske först då vi konfronteras med en främmande civilisation på någon annan planet). Till dess gäller det att plädera för och omfatta en sund nationalism och konfrontera en osund ”rutten”. Frågan vad som är vad är givetvis mycket komplex och tål att tänkas över både en och hundra gånger. Det finns en mängd seriös litteratur på området. Det mesta av den kommer inte fram i de stora förenklingarnas tid.

Urkatastrofen till det förra seklets hemskheter — orden räcker inte till — låg i det första världskrigets omordningar på den nationella politikens område och kolonialismens (i sig positiva) avveckling på etniska och religiösa grunder. Följderna lever vi med nu och i en oviss framtid. Av mycket som skrivs i spalterna tycks ovissheten leda till en förlitan på tvärsäkra och starkt förenklade budskap från ”mörknationella” krafter personifierade bl.a. av en rysk president och en amerikansk presidentkandidat. Hur den gamla nationalstaten Sverige ska manövrera i denna nya politiska miljö är svårt att greppa.  Låt oss ändå fira.