Under september hände något trist inom svensk industri. Den största satsningen på åratal, Northvolt, är i fara. I en krönika i Aftonbladet 24-09-25 kommenterar Susanna Kierkegaard läget: ”Svensk industri är ´basically gone´ sa statsminister Fredrik Reinfeldt (M) för drygt tio år sedan. Men sedan dess har industrin i Sverige vuxit så det knakar och blivit världsledande inom ny grön teknik. […] Reinfeldt hade helt enkelt fel. När det nu ser svajigt ut för Northvolt verkar delar av högern se det som sin revansch.”
Men det är att ta i, menar jag, inställningen är nog ”avvaktande” mer än ”skadeglad”. Mindre kommenterad i media är den mer än 200-åriga Motala Mekaniska Verkstads (MV) konkurs. Den tycks nu gå ur tiden, den verkstad som kom att benämnas ”den svenska verkstadsindustrins vagga”.
Inte helt obemärkt, dock. Såväl Dagens industri som Dagens Arbete och Motala Tidning har noterat händelsen. Så även jag. Kanske är det långsökt att ta upp en jämförelse mellan vår tid och början av artonhundratalet, men ändå, när MV tillskapades (1822) var staten mer än bara avvaktande. Den var i högsta grad aktiv i tillkomsten genom greven och statsrådet Baltzar von Platen (bilden ovan). Det gällde att hänga med när övriga Europa industrialiserades. Jag har i en uppsats Kunskap och lärande i tidig svensk industrialiseringsfas beskrivit de problem uppstarten erbjöd och belyst statens roll i det hela. Kanske den kan ge ett längre än dagsperspektiv på problemen med den nu aktuella gröna industrialiseringen. Vad betydde MV för Sverige (och Motala)? Vad betyder Northvolt för Sverige (och Skellefteå)?
Längre ner på denna sida finns en sammanfattning av uppsatsen. Den kan i sin helhet laddas ner här eller från Redaktionellt.
Under många år var namnet Motala välkänt över hela världen. Verksamheten lämnade även spår i litteraturen. Kapten Nemos ubåt Nautilus i Jules Vernes En världsomsegling under havet var bland annat försedd med en ramm tillverkad på Motala Verkstad. Från 1920-talet fanns Motala med på alla radioapparater som en station att ratta in. I Sverige gick anropet Stockholm-Motala ut i etern. Tre stora industrier gav Motalaborna arbete, förutom MV, Electrolux, som erbjöd världen kylskåp och dammsugare, och Luxor som erbjöd radio- och TV-apparater samt mot slutet av sitt liv en populär persondator ABC80. Luxor utkonkurrerades, liksom Facit i Åtvidaberg av japaner och andra mer framåtblickande i Östasien. I och med MVs konkurs är nu Motalas tre stora industrier inte bara ”basically” utan helt ”gone” från staden. Radiomasterna står kvar som museala minnesmärken. Där finns också ett aktivt radiomuseum (rekommenderas).
Electrolux är dock alltjämt en av världens ledande tillverkare av hushållsprodukter, men försvann från Motala för gott efter att ha placerat merparten av sina fabriker i låglöneländer. I den tjeckiska humoristen Ota Pavels novellsamling De vackra rådjurens död (Bokförlaget Trevi, 1975) finns en underbart rolig novell I tjänst hos svenskarna med en beskrivning av Otas egen far, i egenskap av framgångsrik agent och representant för Electrolux. Här ett utdrag:
I fråga om försäljning av dammsugare och kylskåp överträffade han med sina rekord handelsresande i femtiofem länder. Bara i Japan hade Electrolux två tusen representanter och dessa kämpade om denna stolta titel. […] På hotell Alcron [i Prag] krönte man honom till världsmästare. Han fick sin guldmedalj fastsatt på rockslaget av bolagets internationella president Wenner-Gren (som hade kommit med flyg från London för att närvara vid denna högtid). Hela händelseförloppet filmades av den berömda Fox Journal. (Fotografen hade kommit från USA med flyg.) Pappa hade inte kommit någonstans ifrån utan med spårvagn tillsammans med mamma.
Sant eller ej, boken kan rekommenderas, inte bara för denna novell.
I den svenska litteraturen saknas i stort sett arbetarskildringar från 50-talet till 70-talet, ”rekordåren” i svensk ekonomi. I Arbetarlitteraturens återkomst (Verbal förlag, Stockholm 2021) skriver Rasmus Landström: ”På 1940-talet och 50-talet tog industriromanen över med företrädare som Folke Fridell, Elsa Appelquist, Gunnar Adolfsson och Kurt Salomonsson.” (s. 199) Jag har inte läst någon av dem men blir nyfiken på beteckningen ”industriromanen”.
Kanske Sven Fagerbergs roman Kostymbalen (Wahlström & Widstrand, Stockholm 1961) kan ses som en industriroman. Men det är i så fall en roman från företagsledningens sikt (Fagerberg hade en bakgrund som civilingenjör på Electrolux), inte från verkstadsgolvet. Jag ska inte gå närmare in på den utan bara saxa ett citat från Carl Johan Ljungbergs Fagerberg (Timbro, 1999): ”Han [Fagerberg] ville skapa en vision av hur ett svenskt företag kan förena produktivitet med samhällsansvar och därtill låta sina medarbetare växa och mogna som individer.”
Tillbaka till nutid. Till politikerna: Stötta den gröna omställningen och -industrin. Sikten är lång, trädet växande och förgrenat, målet moget och brett.
*
Uppsatsen ställer inledningsvis frågan vilken roll kunskapen spelade i den förberedande svenska industrialiseringen. Kunskapen om industriella produktionsmetoder och mekanisk, maskinell tillverkning kom utifrån, via brittiska tekniker. Flera av dessa byggde upp svenska verkstadsindustrier. I uppsatsen tas tre sådana upp, Motala Verkstad, Owens Verkstäder i Stockholm och den Malcolmska verkstaden i Norrköping. Vid samtliga behövdes arbetskraft rekryteras och läras upp.
Uppsatsen undersöker vilka förutsättningar och vilken jordmån som fanns i Sverige för att framgångsrikt omplantera den brittiska kunskapen. Detta sker genom anknytning (kap 2) till en modern begreppsbildning, innovationssystem, vilken kan uppfattas som ett försök att inte bara att fånga upp tillväxtberoenden av ny kunskap och institutionella förhållanden utan också att med hjälp av ökade insikter om dessa beroenden ”designa” optimala nationella produktionssystem. Metoden som användes i uppsatsen är systemteoretisk, varvid relationer mellan olika (samhälls)komponenter studeras. Detta i sin tur görs utifrån två riktningar: dels nedåtriktad från en högnivå, där abstrakta koncept som Stat och Kommun, Försvar och Militär, Produktion och Handel, Utbildning, Forskning och Innovation länkas in i en pyramidmodell med ömsesidiga relationer; dels uppåtriktat från en lågnivå där organisationen av lärandet inom verkstäderna, främst Motala Verkstad, studeras med hjälp av källmaterial, allt i avsikt att få ett grepp om kunskapsproduktionens- och spridningens effekter inom och mellan nivåerna, alltså om i vilken mening man kan tala om existensen av ett innovationssystem under en historisk tid.
I kap 3 diskuteras därför den historiska kontexten och den institutionella miljön. Detta kapitel kan sägas utgå från en högnivå. Utbildningsfrågan var en av de stora diskussionsämnena i början av seklet. Frågan gällde ”bildning” versus ”brödlärdom”. Den så kallade Snillekommittén som tillsattes 1825 kunde inte avgöra frågan utan Sverige fick vad man kunde kalla två parallella utbildningsystem, det ena inriktad mot ämbetsmannautbildning, det andra mot praktisk kunskap, techne. Den bästa, för praktiskt bruk användbara utbildningen, som inte bara syftade till hantverksskicklighet, förekom dock vid de militära skolorna. De framväxande företagens behov måste till stor del baseras på internutbildning.
I kap 4 beskrivs ett antal aktörer och lärande vid Motala Verkstad, vid Samuel Owens Verkstäder på Kungsholmen i Stockholm samt den Malcolmska verkstaden i Norrköping. Verkstädernas interna och externa lärande belyses liksom deras samspel med olika samhällsinstitutioner. Detta kapitel utspelas på en mellannivå.
Kap 5 utgår från lågnivån, från de vid Motala Verkstad och Owens Verkstäder verksamma elevernas situation. Detta kapitel som baseras på källmaterial visar att arrangemanget gavs stor vikt och karakteriserades av både stor omsorg i detaljerna och av konflikter.
Ett försök att knyta ihop nivåerna i kap 6 visar att MV och Owens verkstäder var inlänkade i ett system där staten-militären dominerade och med betoning på det interna lärandet. Den Malcolmska verkstaden var inlänkad i ett regionalt system kring klädesfabrikationen i Norrköping.