November är den tristaste av månader. En lång väntan på julen bara, tyckte jag som barn. Ljuset försvinner, tidigare för varje dag. ”Mörker och gråväder stänger sikten kring alla hus” skriver Harry Martinson i inledningen till en dikt som jag tror heter just November.
Men november ger inga förpliktelser. Ganska skönt att vila lite inför julhetsen som normalt sätter in i slutet av månaden. Kanske inte i år – man kan stilla karantänvandra runt i huset och behöver knappast sätta foten utanför dörren utom för att ta emot de onlinehandlade varorna från Coop eller ICA. Snötäcket dröjer. Trädgården förväntar sig uppmärksamhet först i mars.
Vad finns i övrigt att göra? Bokhyllan? Sortera om? Böckerna står lite här och där, utan någon riktig princip. Men vad skulle den vara? Färgsortera, svarar heminredningsspalterna. Nja, tror inte det, men appropos färg, kanske hänga om de få tavlorna? Tavlan i köket, en litografi, gråmurrig som november? Minsann, står det inte skrivet i vänstra nederkanten ”Minns i november …”
Litografin, nummer 28 av 40, gjord av Christina Ringsberg -68, enligt notering i högra nederkanten, är ett arv från min mor. Hon vann litografin vid någon utställning, där det gällde att motivera varför man fann behag i just den. Jag var inte med och vet inte hur hon lade orden men tror att de hade med motivet att göra — äppelskörden.
Och jag minns … då jag och mitt följe just i november, året var 2011, av en ren slump hamnade på en Off-Broadway teater (allt annat visade sig slutsålt). Broadway är — som knappast behöver påpekas, men ändå — den stora teatergatan i New York, där alla premiärer begås och salongerna i normala tider fylls till sista plats. Innan premiären som test, och efteråt när pjäserna/musikalerna inte längre drar en publik som kan och vill betala de dyra biljetterna, går de upp på någon enkel teater på sidogatorna (därav namnet Off-Broadway). Vi hade just bänkat oss som del av en udda samling åskådare, utspridda lite här och där i vad som mer än en teater liknade ett vindskontor, då föreställningen inleddes med en sång till en, även för mig, välkänd enkel melodi med bara några upprepade a-toner i C-dur och orden ”In november remember september”. Så klart, september/äppelskörden. ”Minns i november …”
Musicalen Fantasticks som inleds med detta ”örhänge” är, tror jag, ganska okänd, i varje fall var den det för mig. Men den är faktiskt den mest spelade musicalen ever. Komponerad av Harwey Schmidt och text av Tom Jones har den enligt Wikipedia spelats i 42 år från 1960 i 17612 föreställningar. Bland annat har Liza Minelli spelat den kvinnliga huvudrollen, och hon finns också förevigad i denna roll på en affisch som hänger i den oansenliga salongen. 2006 togs musikalen åter upp på repertoaren på The Theater Center, Off-Broadway och spelades där ända till 2017 efter 4390 föreställningar.
Musikalens libretto bygger på en roman (Les Romanesques) av den franske författaren Edmond Rostand (1868-1918), som också skrivit den mer kända pjäsen om Cyrano de Bergerac, han med den framträdande näsan, som hämmar hans närmande till Roxanne, som han i hemlighet är förälskad i. Sin kärlek framför han genom ett ombud, också denne förälskad i Roxanne. Ombudet får direkt hennes gensvar genom sin hänförande poesi. När det går upp för henne att poesin är skriven av Cyrano inser Roxanne att det är honom hon älskar och det hela slutar lyckligt. Denna pjäs spelas ofta och alla som ser den inser att poesi övertrumfar allt.