I SvTs kunskapskanal såg jag häromdagen ett program om vattenflödet i Rhendalen. Tydligen finns där en undervattensflod (av grundvatten) som liksom själva Rhenfloden flyter mot norr. Undervattensfloden är mycket bredare än själva floden. Här och där kommer grundvattnet i dagen och bildar små sjöar i omgivningen.
I vissa av dessa frodas ett rikt växt- och fiskliv. Andra är sterila förutom förekomsten av en massa alger, som bildar föda för en stam av malar, en fisk med bred mun som kan sila in algerna. Dessa malar är väldigt sällskapliga och samlas på vissa stamställen [sic], inte för reproduktion eller gemensamt näringsintag, utan för att de, enligt kommentatorn, tycks trivas med att vara tillsammans.
Floden Rhen spelar stor roll i europeisk konst, musik och inte minst litteratur, naturligtvis för att den är så central och därigenom viktig för människorna i all deras vandel och handel. En speciell art är bokmalen, som troligen uppstod inte långt bort, närmare bestämt vid Rhens biflod Main. Det var i Mainz och Frankfurt am Main som de första böckerna trycktes av herr Gutenberg. Ibland samlas människorna, inte bara bokmalar, till bokmässor av vilka den viktigaste i Europa finns i Frankfurt. Och det är inte fallet, som salig Dumbom kanske skulle ha trott, att varken floden eller staden anlades där böckerna trycktes. Den tidens prelater (1400-talet) hade inte mycket till övers för boktryckeriet. Att den viktigaste bokmässan finns i Frankfurt, och att den etablerades omgående, har däremot säkerligen med Gutenbergs bedrift att göra.
Man får utgå från att bokmalarna trivs tillsammans, inte minst på mässan, men bokmalen trivs nog lika gärna i sitt eget sällskap så länge böcker finns tillhands. Men det ska vara tryckta böcker. Jag tror inte bokmalar känner för vare sig eböcker eller ljudböcker.
En som inte var en bokmal men gärna brände böcker var den tyskromerske kejsaren Karl V. Försåvitt dessa var kätterska förstås, det vill säga lutherska. Och han hade — lite paradoxalt — som lärare och rådgivare haft den som vid en viss tidpunkt skrivit 20% av alla tryckta böcker, nämligen Erasmus av Rotterdam (1466-1536). Men Erasmus höll sig på rätt kant även om han var en fritänkare som gycklade med den katolska kyrkan i sin ”bestseller” Dårskapens lov och snarast blev förskräckt när Luther trodde han fått en själsfrände i Erasmus.
Om Erasmus liv och leverne inklusive figurer runt honom, varav flera var boktryckare, kan man läsa i en bok av Nina Burton Gutenberggalaxens nova. En nova är en exploderande stjärna som därvid lyser med ett mycket starkt sken. Och det är väl det starka skenet, som Burton associerar till. Hon var Erasmus på spåren i Basels gamla stad (längs Rhenfloden). Basel var på Erasmus tid en fristad för författare och deras utgivare och han bodde tidvis där och sista tiden i det hus som ägdes av hans gamle vän, boktryckaren Froben.
Där i samma hus, på Bäumleingasse, fann hon ett antikvariat. Ägaren, en lite kufisk man, som trots att han gav intryck av en ”lakonisk bokmal”, plockade fram en bok åtföljd av en längre harang [jag citerar den bara delvis]: ”Jämför cyberrymdens miljoner twittrande tomtebloss med denna stjärna. Om tryckpressens era ska kallas Gutenbergalaxen är den här författarens dess nova. Han var inte bara den första som skrev direkt för boktrycket — han lyste upp det i generationer.”
Det var förstås Erasmus han talade om. Här ska nu inte skrivas mer om Erasmus och jag ska inte heller recensera boken. Bara rekommendera den. Ägna den, som jag, en ”summer day”.
Istället vill jag berätta om när jag själv klev in i ett liknande antikvariat i Bryssel vid millennieskiftet. I skyltfönstret såg jag en tavla som intresserade mig (uppenbarligen föreställande en bokmal), jag gick in och frågade efter priset (några hundra i svenska kronor). Facilt, tyckte jag och var beredd att hiva upp dem men frågade försiktigtvis: ”Det är väl original?” Ägaren en kufisk [sic] man skrattade så att han höll på att trilla av pinn, dvs. stolen han satt på. ”För originalet får du bryta dig in på museum” sa han ”eller slanta fram några hundratusen” (belgiska franc, antar jag).
Tala om att känna sig dum! Tavlan, som just heter ”Bokmalen” målades av tysken Carl Spitzweg ca 1850 (slå gärna upp honom på Wikipedia). Han var en framgångsrik autodidakt som målade i Biedermaierstil. Originalet finns i två något olika versioner, varav den ena finns på Museum Georg Schäfer i Schweinfurt, Tyskland, och den andra är permanent utlånad till Milwaukee Institute of Technology i USA. Flera av hans tavlor förfalskades mycket skickligt på 30-talet och några är säkerligen fortfarande i omlopp på konstmarknaden.
Mitt antikvariatsbesök utmynnade i att jag köpte ett vykort av tavlan och ramade in det.