Under oktober avled en av Polens och världens främsta filmskapare, Andrzej Wajda. Jag befann mig just då i Warszawa. I polska medier gavs händelsen givetvis stort utrymme. Under vistelsen i Warszawa bodde jag hos en vän, vars mor en tid arbetat som Wajdas assistent. Vid frukostbordet dagen efter hans bortgång meddelade min vän mig nyheten och tillade att Wajda en gång suttit i detta kök. Att sitta vid samma bord som en gång mästaren, även på ett halvsekels tidsavstånd, var något som jag bara måste skriva om.
Jag kan ärligt säga att det var Wajda som fick mig att uppfatta film som konst. Det hände i slutet på 50-talet och den film som åstadkom detta var Wajdas Kanal (på svenska Medan döden väntar). Före denna väckelse, jag tvekar inte att använda det ordet, såg jag på film enbart som underhållning. Många var visserligen mina filmbesök redan från barnsben men utbudet på matinébiograferna i Motala – det fanns tre, Royal, Roxy och Regina – bestod av svenska 30-tals komedier med Fridolf Rhudin och amerikanska äventyrsfilmer med Errol Flynn och Johnny Weismuller (Tarzan). Lite senare, när min magiska 15-årsgräns passerats, breddades utbudet med hjälteförhärligande amerikanska krigsfilmer med företrädesvis Glenn Ford i huvudrollerna. Amerikanerna gick alltid segrande ur striden. Den enda film jag ännu minns och såg ett ”djup” i (sic) var en ubåtsfilm, där en amerikansk och japansk ubåt lurpassade på varandra på havsbotten. Minsta rörelse av en, eller ljud ombord, skulle avslöja läget för den andra. Förr eller senare måste dock någon röra på sig, syret hos båda var på upphällningen. Spänningen var olidlig. Det slutade (förstås) med att den japanska blev kvar på botten.
Åter till Wajda. Filmen Kanal gjordes 1956 och kom även upp på Royal i Motala. Den gjordes fullständigt ner av Motala Tidnings extraknäckande recensent. Polackerna kunde inte göra film och i jämförelse med amerikanska krigsfilmer hade den inget att erbjuda, ansåg han. Wajda var då givetvis helt okänd för den svenska publiken. Jag nämner det här för att visa på hur film på 50-talet bedömdes mest utifrån underhållningsvärdet och sågs över axeln som konstform. Någon filmvetarutbildning fanns inte och filmkritik, åtminstone i landsortspressen, betraktades som konsumentvägledning
Filmen utspelas under det s.k. Warszawaupproret 1944, då polska motståndsmän, lojala med den polska exilregeringen i London, i bedräglig tro att de skulle få hjälp av Röda armén – som stod på andra stranden av Wisla, floden som delar Warszawa – tog till vapen mot de tyska ockupanterna. Men ryssarna rörde inte på sig och polackerna tvingades retirera under jorden, ner i Warszawas kloaker, vars uppgångar bevakades av tyskarna. Upproret var i rådande läge militärt meningslöst och snarare dumdristigt. Utgången var given och filmen slutar utan hjältar. En betydande del av den med exilregeringen lojala motståndsarmén eliminerades, vilket hade sin betydelse senare i polsk politik. Men den politiska undertexten saknas i filmen. Egentligen är den inte en krigsfilm utan en helvetesvandring. Dante citeras följdriktigt i filmen av en av motståndsmännen.
Om film som konstnärligt uttryck visste jag då knappast någonting. Lite senare gick jag, via en kamrats förmedling med i den filmstudio som trots allt fanns i Motala. Denne kamrat hette Per Leander och var nestor, mycket tack vare sina eminenta filmkunskaper, i det lag som vann det första årets (1959) läroverkstävling i det populära radioprogrammet Vi som vet mest. Och MAIF, fotbollslaget med Gösta Löfgren gick upp i Allsvenskan samma år, så helt bakom flötet var vi inte i Motala. I filmstudions regi visades svenska och utländska klassiker och på sitt sätt blev det för mig en filmskola (den enda jag gått). Jag pläderade också i min studentuppsats för att film skulle tas upp på skolschemat. Det låg då i tiden, förmedlat av huvudstadens filmkritiker, som kanske är de mest kunniga, som funnits i Sverige, nämligen Bengt Idestam-Almquist och Rune Waldekranz. Den förre har kallats den svenska filmkritikens fader och skrev under signaturen Robin Hood. Rune Waldekranz blev Sveriges förste professor i filmvetenskap. Waldekranz skrev på 50-talert initierat om amerikansk film (Amerikansk film, 1954) och Idestam-Almquist om polsk och rysk film (Polsk film och den nya ryska vågen, 1963). Båda böckerna är utgivna på Wahlström&Widstrand.
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.