Tiden lider. Redan har bladen för maj, juni och snart även juli vänts i almanackan för 2017. Sedan april har jag inte publicerat något på denna sida. Det betyder nu inte att ingenting har lästs (Håglästs) eller tänkts (Bland tankemolnen) men läsningen har inte omsatts i skrivande och tankemolnen har skingrats utan någon nederbörd. Det känns som om den här sommaren själv satt icke-spår i verksamheten; den ligger ännu i startgroparna, som om några frostnätter under senvåren sänkt ett hejdande galler för den liksom framför speedwayförare vid startlinjen. De står där och trampar med fötterna i kolstybben, väger cykeln hit och dit, söker nya spår och gör små försök att trycka framhjulet mot gallret för att få det att gå upp, men nej … gräset stampar på samma fläck utan att komma loss.
Fruktsättningen har i stort sett uteblivit. Plommonträdet uppvisar ett enda litet kart, äppelträdet några fler men med bruna strimmor i köttet, de fåtaliga körsbären har grundligt rövats före fullmognad av björktrastarna som till och med gett sig på vinbären i brist på annat. Enda undantaget är krusbären som hann före frosten.
En tidig morgon sent i juli äter jag frukost i trädgården, mer än vanligt gloomy. På cirka tjugo meters avstånd betraktar jag den gamla rhododrendonbusken i sitt hörn. Den har vuxit till sig under mer än ett halvsekel. På vår breddgrad har den nått sitt maximum, drygt två meter. Den gör trägna försök att sträcka sig ännu högre men lyckas inte över hövan och har av ansträngningen blivit kal nedtill. Så här i slutet på juli är blomningen överstånden men jag har ännu inte orkat ta bort fröställningarna som man bör göra för att befordra nästa års blomknoppars utveckling.
Min syn börjar bli ankommen men ännu klarar jag mig hjälpligt utan glasögon. I trädgården har jag dem inte på; den ter sig mer impressionistisk då, lite som Renoirs målningar av trädgården i Villiers. Och för mina något skumma ögon sitter den då där, min vän rödhaken, på en av de nedersta glesa bladgrenarna, Jag har saknat den; en trogen gäst som inte synts till på ett tag, i mina dystrare stunder har jag fått för mig att någon av grannarnas allt talrikare katter tagit den. Det har blivit så tyst i trädgården. Koltrastarna, som under våren bjöd in till konsert, liksom de bärtjuvande björktrastarna, syns och hörs alltmer sällan, sparvarna är sedan länge borta, endast talgoxarna gör ännu räder in i trädgården men stryker snart vidare. Katterna jagar istället fjärilar, humlor och bin som jag försökt locka hit medelst taktiska inköp av doftande växter samt ett luxuöst fjärilshotell inköpt på Lidl.
Och rödhaken, liksom fjärilarna och än så länge även humlor och bin, brukar vara på alerten och låter sig inte så lätt fångas; den lever visserligen farligt eftersom den gärna ger sig ned på marken. Men nu sitter den stilla på en gren i nederkanten av busken. Alltför stilla – och alltför länge. Förväxlar jag den inte i själva verket med ett tappert kvarhängande men uppgivet, rostfärgat blad? Visserligen kan jag tydligt urskilja ögon och näbb och stundom ser jag den röra på huvudet som om den då och då, för att bevaka mig, kastar ett öga åt mitt håll. Men det kan vara den stilla morgonbrisen som rör på grenen och bladen. Och att den sitter kvar så länge får mig att tvivla. Det har nu gått flera minuter sedan jag först observerade den. Sover den? Knappast.
Jag blir alltmer osäker – och orolig. I ena stunden är jag övertygad om att den verkligen sitter där, i den andra är den en illusion. Hoppet tävlar med tvivlet. Det vore enkelt att resa sig och gå fram för att fokusera den närmare, men jag är rädd att störa, att den ska flytta sig – trots allt vill jag ju bara att den ska finnas där; ett försök att nå kunskap leder bara till motsatsen – är den verklig försvinner den, är den en illusion likaså. Alltså, vad föredrar jag, tron eller faktum?
Den rationella lösningen är att fjärma sig, att ta ett kliv bakåt, att gå in i huset och hämta kikaren. Men jag ids inte. Jag bestämmer mig att vänta tills nästa heltimme – det är inte långt dit. Sitter den då kvar är den nog inte vad jag tror och ett vissnande blad kommer med säkerhet inte att falla inom den närmaste timmen.
Timmen är slagen, jag reser mig, den flyger inte iväg, jag går in, hämtar kikaren, tittar försiktigt genom fönstret – jag vet att den inte gillar att kikaren riktas mot den – jo, den är kvar.
Instrumentet avslöjar ett gulnande blad, som ännu har en tid kvar på grenen, med en svart rostfläck som öga och ett av något kryp utstansat hack till näbb.