En vacker sommardag i början av 50-talet såg jag ett plan störta i Vättern inte långt från den plats där jag låg och solbadade. Jag kunde höra motorsurret och följa planet, där det kom in i synfältet från väster på hög höjd, tills det vek sig och föll, spinnande, rakt ner. Båda piloterna omkom, en av dem hoppade i fallskärm men kom under den i vattnet och drunknade innan någon båt hann fram.
Under militärtjänsten i luftvärnet tränades jag i att skjuta ner flygplan. Första gången jag flög (som passagerare) var jag redan 24 år. Jag var på väg från Aten till Nicosia på Cypern. Planet var en skorv, någon relikt från kriget, troligen en DC-3:a. Startsträckan föreföll oändlig, metallhöljet skramlade stötvis framåt, nitarna i skrovet knakade som om de skulle springa upp i nästa tiondels sekund, motorerna hissade orent. Jag befarade att detta skulle bli min första och sista flygning utan att jag ens kommit en meter upp i luften.
Jag tänker på detta när jag läser The hunters av James Salter. En roman om piloter. Romanen utspelas på och över den koreanska halvön, som delas mellan nord- och sydsidan av Yalufloden, och på en amerikansk flygbas någon timmes bilväg från Seoul. Flygarna är unga män, från 25 år och uppåt, de flesta kommer direkt från grundutbildningen med få flygtimmar bakom sig. Några av de äldre har erfarenheter från 2:a världskriget. De är moderna riddare, som möter riddare från den andra sidan, norr om Yalufloden, med två mål. Att hålla sig själv i sadeln, i luften, och att kasta motståndaren till marken. Det första är lättare än det andra. Oftast går stötarna varandra förbi. Då måste de göra en ny runda, en ”turn around”, eller ställa upp till ett nytt tornerspel, en ”mission”. Det sägs aldrig klart ut i romanen vad syftet med dessa missioner, eller uppdrag, är. De flesta uppdragen är resultatlösa, motståndaren ställer inte upp. Jag har trott att jaktpiloter var till för att skydda bombfällande plan alternativt skjuta ner motståndarens. Inte förrän inför den sista (eller näst sista) uppdraget nämns en storskalig bombning av en damm som syftet med hela operationen; ibland heter det att jaktplanen eskorterar ett rekognoseringsplan.
Alla flyger första eller andra generationens jetplan. Salter verkar genuint ointresserad av tekniska detaljer. Han kallar planen helt enkelt för ”ships” (kanske ”skutor” är en adekvat svensk översättning). I planet finns emellertid några viktiga komponenter: höjd- och bränslemätare, gasreglage, kanon och sikte. Att hålla ett öga på bränslemätaren är viktigt. Att flyga till stridszonen och tillbaka äter upp nästan hela förrådet. Planen har extra tankar men de släpps när striden inleds för att göra planen mer stridsfähiga. Därför kan man inte heller strida många minuter, innan man måste vända tillbaka. Stridstekniken förefaller enkel – jag är ingen expert dock. Salter ger i en inledning till romanen en kort beskrivning. Man flyger i grupper om fyra, ”en flight”, det finns en ledare som alla blint följer (vilket tragiskt illustrerades när en grupp av fyra svenska J29 i mitten av 50-talet i strikt formering flög genom isen på en östgötsk sjö). Gruppen kan delas i två ”elements” vid strid. De två ”elementen” samarbetar som lejon på savannen för att ringa in bytet. Ett plan, ”the leader”, i ett element agerar skytt. Stridstekniken går ut att komma in bakom en motståndare, så nära som möjligt. I den positionen är skytten dock själv sårbar. Det andra planet, ”the wingman” har därför som uppgift att hålla utkik och vara ”livvakt” till skytten. Varningsropet (via radion) är ”break out” vilket innebär en tvär sväng. ”His [the wingman´s] duties were nothing less than sacred: to serve as a lookout, especially when the leader was engaged with the enemy, and if needed, to support him with fire.” Ett plan som blivit ensamt var ett tacksamt byte och skulle omedelbart lämna stridsplatsen.
Motståndarna nedvärderas för att stärka moralen, de är visserligen fler, men ”babies”. De anses vara där mest för att få träning och undviker ofta strid. Men där finns en som åtnjuter mer än respekt, nästan ”awe”. Det är ”Casey Jones”. Vem han är vet ingen riktigt säkert, troligen en ryss. Varför han kallas Casey Jones framgår inte av romanen (namnet syftar troligen på en legendarisk amerikansk lokförare, men associationen går mig förbi). Han har många segrar, var och en ihågkommen med ett svart band nedanför cockpit. Hans plan är därför lätt igenkännligt, det är nästan helt svart. Han är den svarte riddaren som alla drömmer om att nedkämpa. Men hans plan har inte synts till på länge och spekulationerna flödar.
I nosen på planen finns en fotoutrustning med vilken nedskjutningar kan bekräftas. Den kommer att spela en central roll i den överraskande upplösningen (som här inte ska avslöjas om nu någon som läser detta skulle vilja läsa romanen). Och det är häri romanens fokus ligger. Att få bekräftelse. Att visa att man är någon att räkna med. Att man inte fegar ur. Ur stridspilotens/riddarens perspektiv är mötet med motståndaren nämligen det enda som har någon mening. När motståndaren inte ställer upp är besvikelsen allmän – kanske någon drar en lättnadens suck, särskilt mot slutet av sin tjänstgöring, var och en måste flyga 100 missioner – men det uttalas aldrig. Och måttet på bekräftelse är enkelt. Det är antalet nedskjutna motståndare som räknas, den som kan rada upp fem, blir ett ”äss”. Den som inte kan visa upp någon eller kanske bara en, ses över axeln, det må sedan finnas en rad ursäkter. Otur är en. Oturen kan ju vara större, man kan själv bli nedskjuten. Men få i romanen resonerar så.
Den i stort sett enda personen i romanen, som uppvisar ett mer komplext psyke, är huvudpersonen Cleve Connell (troligen Salters alter ego). Även om hans övergripande mål är detsamma som de andras, så glömmer han inte bort det första, att överleva. Att komma hem. Inte främst för egen del, han är inte feg, men han har ansvar för den grupp han leder. En nedskjuten fiende uppväger inte förlusten av en av de egna. En i hans grupp, Pell, är hans motsats, en stridis. De blir snart rivaler. Pell räknar in nedskjutning efter nedskjutning och blir snart ett ”äss”, men Cleve menar att han sviker gruppen, tar för stora risker på de andras bekostnad. När en annan i gruppen går förlorad därför att Pell som ”wingman” prioriterar möjligheten att räkna in ytterligare en nedskjutning, vilket också lyckas honom, leder det till en direkt konfrontation. Cleve vill ha honom ”grounded”, d.v.s. han ska inte få flyga mer, men flottiljchefen ser mellan fingrarna och berömmer Pell. Han anser Cleve helt enkelt avundsjuk, en åsikt som Pell bygger under. Han får också de andra med sig. Cleve känner sig alltmer miserabel och utfrysen och börjar tvivla på sig själv och sina motiv. Han resignerar mer eller mindre och ser fram mot den dag han har gjort sin hundrade mission.
Så, en morgon när Cleve bara har några få missioner ”to go” dras alla resurser samman till en ”briefing”. Fiendedammen vid Sui Ho, den fjärde största världen, ska bombas sönder och samman av en flotta av bombplan. Alla fiendens jaktplan kommer att gå upp för att slå ut dem. ”Boys”, säger flottiljchefen,”they´ll be up there today. I woldn´t be surprised if there were five hundreds of them. And they´re going to be after those fighter-bombers down below us. Fine, I say. We´ll be waiting for them.” Bara att ta för sig. Men Cleve, med en nedskjutning på sina nästan hundra missioner, och hans vingman Hunter (är namnet en tillfällighet?), som inte har en enda, blir över när alla grupper formerats och tvingas, decimerad, bilda en egen tvåplansgrupp som får starta sist. Innan de lyfter noterar Cleve att hans fotoutrustning inte fungerar. När de kommer fram till målet, dammen, är striden redan över, de flesta har redan vänt hemåt (och Pell kan lägga ytterligare en eller två till sin meritlista). De har också ont om bränsle. Cleve bestämmer att de ska göra en sista runda över dammen. En fiendegruppering på fyra plan dyker upp. Ledaren är ett nästan svart plan. Ingen tvekan, Casey Jones. Det kommer att bli kattens lek med råttan. Fiendeplanen delar sig i två element om två plan enligt stridsteknikens regelbok. Men plötsligt försvinner det ena elementet. Bara Casey Jones och hans vingman stannar – Cleve funderar på om Casey är storsint (och självsäker nog) att ge dem en chans att mötas på lika villkor eller om motståndarna, liksom Cleve och Hunter, har ont om bränsle för en strid. Cleve och Casey börjar svänga runt varandra, så att säga på en cirkelperiferi, för att komma bakom den andre. Den som kan svänga lite snävare har en fördel, men cirkeln kan inte göras för liten, då stegrar sig planen. För att vinna fart och spara bränsle cirklar de i en nedåtgående spiral, allt närmare marken. Minsta misstag, kurs- eller fartminskning kommer att ge den andre övertaget. De är båda, bokstavligen, inne i en ond cirkel, trädtopparna närmar sig …
Slutet ska, som sagt, inte avslöjas, bara att det kommer som något av en överraskning och i en enda mening illuminerar romanens fokus. Absolut läsvärt.