Inte mycket brukar hända i juli. Grannarna är på semester, det är lugnt, inget grillos i luften, vare sig morgon eller kväll. Nu drar världshändelserna förbi med oroväckande snabbhet. Enda positiva: Sverige har blivit medlem i FNs säkerhetsråd i en tid som kanske blir mer avgörande för världen och mänskligheten än tidigare under min levnad. I övrigt terror, horror. BREXIT, bara att beklaga, valen av amerikanska presidentkandidater likaså. Militärkupp och repression i Turkiet. Fortlöpande finanskris. Allt pekar i fel riktning. För oss fyrtiotalister, som trodde på ett ständigt fortskridande mot en bättre värld är det som om solen aldrig nådde sin högsta punkt på himlen innan den började gå ned. Möjligheterna fanns.Vad göra? ”Me Bubble-gumble, me always listen to Radio Viking. I have spoken.” Lite oförarglig reklam, gamla låtar, bra, goa gubbar som spånar, nåja! Med tiden har jag blivit både hörselskadad och närsynt. En tidig morgon sent i juli sitter jag på den med öländsk sandsten ogräsfogade terrassen till mitt radhus i en stockholmsk förort. Där har jag bott med några tidsmässiga undantag alltsedan familjen flyttade från Motala i början av 60-talet.
I fogarna letar en fågel efter något ätbart, kanske smulor från min frukost. Jag ser inte skarpt, men så mycket ser jag att det inte är någon av de vanliga fåglarna som brukar besöka min trädgård; inte en koltrast – vår nationalfågel – inte en bärtjuvande björktrast, inte en talgoxe, inte en blåmes eller dens ätteläggar från holken i tallen. Rödhaken, nej, jag skulle ha känt igen den på den rostiga bröstfläcken. Så inser jag; det är en bofink, ganska liten, troligen en ungfågel, ännu inte vältecknad, kanske föräldrarna häckat i närheten.
Herregud, jag har inte sett en bofink på åratal. Förr var den vanlig, blandade sig gärna med gråsparvarna som bodde i stort antal under takpannorna och tiggde brödbitar på marken. Nu är de lika sällsynta gäster här på terrassen som bofinken. Jag drar mig till minnes anekdoten om pojken, som frågar sin Expressenläsande pappa (det är en gammal anekdot): ”Pappa, vad är det för en fågel?” Pappan svarar, utan att lyfta blicken från tidningen: ”Det är en bofink.” Efter en stund frågar pojken igen: ”Pappa, där är en annan fågel, Vad är det för en?” Svar: ”Det är en bofink.” Pojken: ”Men pappa, får en bofink se ut hur som helst?” Han förstår inte att pappan, en förenklingens proselyt. egentligen säger: ”Fågel som fågel, varför krångla till det?”
Min pappa var inte fågelkännare, jag vet inte om han skulle känna igen en bofink. Men han var inte så oengagerad i sonens kunskapsinhämtning som pappan i anekdoten. Till julen 1952 låg därför under granen en ganska tjock bok med titeln Svenska Fåglar. Den blev under det nästkommande året den mest lästa boken, interfolierad med dagliga och intensiva direktobservationer (kikare ingick inte i paketet) av bokens ”personer”. En bofink hade en framträdande plats på bokomslaget och var därför lätt att känna igen. Boken har alltsedan dess intagit en hedersplats i bokhyllan, men mest samlat damm.
Jag tar nu fram den, kanske dags att förnya intresset. Boken skrevs av Folke Rösiö och var en storsäljare på sin tid. Den var ovanlig såtillvida som den, utöver rena fakta, innehöll självupplevda berättelser om observationer av jämnt hundra fåglar i den svenska naturen, var och en ett litet mästerverk med en för fågeln karakteriserande, ibland poetisk rubrik eller one-liner t.ex. ”Fågeln med havets eviga oro i sin framfart” (Strandskatan), ”Han som sjunger när han arbetar” (Lövsångaren), ”Vinterbadare i frack” (Strömstaren, min absoluta favorit) . Bofinken är nummer tio i samlingen med den något fantasilösa rubriken ”Svensk storsångare” som presenteras så här: ”Den sångaren känner var svensk både på tonen och dräkten – bofinken, den mest svenska av alla våra fåglar, vår frejdigaste och käckaste musikant i hagar och trädgårdar, i barr- och lövskog över allt i landet”. En detalj har jag missat, eller glömt: att bofinken rör sig (hoppar) på tvären på grenarna, ett ofelbart kännemärke. Gjorde min ungfågel det? Ja, kanske, mellan gräsfogarna, ja, när jag nu läst detta så gjorde den bestämt det. Om hen och hens kamrater heter det också: ”Ungfåglarna ströva gärna omkring under eftersommar och höst, och de äro så livliga och trevliga, så mjuka i rösterna och så lustiga att höra.”
Bofinken är en flyttfågel, upplyses vi om, men flyttar inte längre än till Syd- och Västeuropa. Några, och de borde vara alltfler med det varmare klimatet, övervintrar och minsann, såg jag inte en bofink vid fågelbordet sistlidna vinter?
Förutom de fem arterna jag nämnt, koltrasten, björktrasten, talgoxen, blåmesen och rödhaken ser jag knappt några andra. Och de nämnda är mycket diskreta. Och tysta. Koltrasten kan visserligen dra på ordentligt, men inte så ofta. Talgoxarna förr blev ofta tama, åt gärna ur handen. Var är de nu, varför är de så tysta? Vart tog de tjattrande gråsparvarna vägen? De försvann succesivt under åren. Jag saknar dem nästan. Jag ser dem i parker och ofta på utecafeer. Men inte här? I trädgården. Nu är det getingarna som tagit över under taket (på vinden). De bjuder gärna in sig själv till utemåltiderna.
Gråsparven finns inte med bland Rösiös hundra svenska fåglar. Det gör däremot Tjipp – pilfinken, som till det yttre kan förväxlas med gråsparven, men ”vilken stor skillnad det är mellan gråsparv och pilfink” skriver Rösiö ”till det yttre äro de visserligen ganska lika [ ] men det är dock främst till karaktärsegenskaperna han [Tjipp] skiljer sig förmånligt från gråsparven. Han är ej den stimmande och flaxiga paria som denne. Han är lugn och behärskad i sitt uppträdande.” Ack, ja. Kanske bättre att en fågel får vara en fågel rätt och slätt.
Ungbofinken kvittrar, kanske fann den något guldkorn i gräsfogen. Radio Viking spelar Gärdebylåten. Det sägs bli en riktig getingsommar, även utan Expressen.
Om författaren:
Folke Rösiö, 1908-85. tillhörde de tidiga fältornitologerna i Sverige och utgav ett 15-tals skrifter om natur och fågelliv. Med sin bok Svenska fåglar från 1947 bidrog han till att popularisera fågelskådandet och öka kunskapen om fåglarnas levnadsförhållanden och plats i det ekologiska systemet. Boken utkom i 11 upplagor och trycktes i ca 160 000 exemplar
Han var anställd i en bokhandel i Borås och son till lantbruksreformatorn Per Rösiö, som har kallats jordbruksaposteln. Som lantbrukslärare och inte minst som föredragshållare och skribent riktade han sig till hemmansägare och småbrukare och syftade till att deras verksamhet skulle utvecklas till en samhällets motpol mot industrialism och stadskultur. Som civilisationskritiker menade han att jorden och marken var heliga ting som måste vårdas av varje generation. [Källa: Wikipedia]
Svenska fåglar utgavs av Saxon & Lindströms Förlag, 1951 (sjätte upplagan). Radio Viking sänder på frekvensen 101,4 Mhz.