September är surströmmingens och äppelkompottens månad. Visserligen tjuvstartar många och kombinerar intagandet av surströmmingen med dito av kräftor. Men lukterna är oförenliga. September är den rätta tiden och surströmmingen gör sig väl så bra med en paj på ätmogna äpplen. Det är också dags att summera sommaren. Den var inte bra vädermässigt.
Varje år gör jag en resa till trakter i Sverige där jag tidigare inte satt min fot. Och årets Sverigeresa var, trots vädret, ovanligt lyckad. Jag återupptäckte på den en numera sällan omnämnd svensk författare, Ludvig Nordström.
Resan gick till Höga kusten i Hälsingland. Med start i Örnsköldsvik tog vi buss och båt till Ulvön, den ö som främst förknippas med surströmming. Någon sådan kunde vi dock inte känna lukten av, det här var i juli. Jag är säker på att ön nu i september insveps av härliga dofter, utöver havsluften. I den gamla fiskehamnen finns ett litet museum som presenterar historien om öns storhetstid som centrum för strömmingsfisket. Där finns bland båtar, skötar och redskap också en säng av grovt hyvlat virke, kanske en och en halv meter lång och en halv meter bred. I den hade den blivande författaren Nordström som fiskedräng återhämtat sig från dryga arbetsdagar och ibland nätter när strömmingen gick till. Han hade kommit dit på skidor en aprildag i början av 1900-talet ”då snön lyste i solskenet och havet drog en koboltblå rand i horisonten”.
Han hade kommit med studentmössan på huvudet. (I vinjettbilden ovan syns Ludvig Nordström iförd studentmössan i högra glasögat, Ulvön på kartan i det vänstra.) Studentexamen hade han avlagt i Härnösand, därefter studerat en tid i Uppsala och verkat som tidningsman. I novellsamlingen Bottenhavsfiskare beskriver han sina upplevelser från ön. Hans ankomst väckte givetvis stor uppmärksamhet hos den obildade fiskarbefolkningen. Så här beskriver han den:
”De var de mest envetna, envisa, omöjliga människor, jag i mitt liv träffat på. När det gällde att få dem ur gamla inrotade föreställningar.”
Men studentmössan imponerar. Hans landstigning möts med ett sus: ”Och si! Han ha studentmössa! Han ha studentmössa! Han ha studentmössa!”
Den första tiden blir en tid ”av stor ära”. Följden blir att alla söker hans hjälp med att skriva och råd i saker han inte har en aning om. Höjdpunkten nås när han vid en begravning med fotografering av begravningsföljet vid kistan efter en lång dråplig diskussion om placeringen anmodas, som student, att inta hedersplatsen vid den närmast sörjande framför kistan:
”Gubben och jag vid kistans huvudända och alla de andra i grupp bakom oss. Och så blev fotografiet äntligen taget.”
Allt är inte frid och fröjd dock. Studentmössan uppskattas inte av öns pojkar och pojkar i de ångbåtsbesättningar som frekvent anlöper hamnen:
” – – den där – ta våra jänter – studentmössa, ha, ha! – – – ”
Och när det går upp för folket att han skriver om dem sjunker aktningen. När hans förslag till förbättringar i fisket inte mottas med entusiasm, ger han upp:
”Jag hade fått nog av dem. De voro omöjliga. Och här fanns ingenting att göra! Studentmössa, alias sunda förnuftet, hade på det mest eklatanta sätt visat sin maktlöshet mot slöhet och tradition, och därmed var min håg att reformera definitivt slut.”
Han får ett anbud som redaktör vid Härnösands tidning och lämnar Ulvön. Flera år senare kommer han tillbaka, han har då haft framgång med sina noveller. Befolkningen tar emot honom med öppen famn och han ser att hans idéer har börjat vinna terräng. Gubbarna i hamnen klappar om honom och beklagar att han inte stannat hos dem och blivit fiskare: ”Va trevligt vi skulle ha haft!” När han förklarar att det hade varit omöjligt säger de:
”Vet du, var felet satt, Nordström?”
”Nej.”
”Jo, säga de gamla hedersgubbarna och se så listiga ut som rävar. I studentmössa!”
Vi lämnar också Ulvön för denna gång, kanske återkommer vi. Hemkommen beger jag mig till bokhyllan. Jag hittar där två böcker av Ludvig Nordström. En är just Bottenhavsfiskare. Den kommer från mina föräldrars boksamling som till omfånget var liten. Men kvalitativt stor. Ett urval av de bästa svenska författarna utgiven av Bonniers 1934. Dit räknades uppenbarligen Ludvig Nordström.
Den andra boken är en av de tidigaste i hyllan. En premiebok från Motala gymnasium 1956. Titeln är Tomas Lack, troligen författarens alter ego. Den skildrar hans uppväxt fram till studentexamen i Härnösand. Säkerligen en i lärarkåren populär bok att ge till hugade gymnasister. Jag minns inte om jag läst den men nu gör jag det.
Ludvig Nordström, ”Lubbe” kallad, skrev flera romaner, med skiftande kvalitet verkar det som, men blev främst känd av den stora allmänheten som radioman när han reste runt och rapporterade om ”Lort-Sverige” på femtiotalet i akt och mening att få till stånd förbättringar i den allmänna bostadsstandarden.
Suströmming och bokläsning i alla ära, men vad om äppelkompotten? I trädgården (den är liten) har jag ett enda äppelträd, av arten Transparante Blanche. Det ger mig varje år en riklig skörd, även denna konstiga sommar. Tyvärr går det mogna äpplet inte att spara, det är inget s.k. vinteräpple, utan måste ätas direkt, helst från trädet. Men det är något syrligt i smaken och bör konsumeras med måtta. Alltså gör jag av det kompott och äppelpaj. Den syrliga smaken gör sig bäst så.
Upplevelsen av en sådan skörd hittade jag suveränt skildrad av en österrikisk poet, en vers som jag fann alla skäl att översätta för att kunna dela den med dig, bäste läsare. Må så äppelgott!
Äppelkompotten
I vår trädgård står ett träd så stort/ med så många äpplen att man knappast tror´t./Säg mig nu utan prut/ varför äpplet inte faller långt från stammen ut./ Arla vaknar Mamman, stiger i trädgården ut/ och hivar raskt äpplena upp utan slut./ Hon lägger dem i en hink/ och bär in dem i en blink. / Och är husfrun en flott en/ så kokar hon av några den godaste kompotten./ Vad händer sen med resten?/ Pappan stillar därmed hungern./ Han äter allt som finns i hinken, ”sehr, sehr gern”./Ja, äpplet rött och runt/ smakar ljuvligt i hans mun(t).
Vicki Hantsch (2014)