Ingenting blev skrivet under augusti. Här. Nothing. Enligt Robin Houghtons Blogging for writers är det den största synd en bloggare kan begå, oregelbundet skrivande. Läsarna uteblir (se recension av Jodi Deans Blog Theory).
Varför inte skriva något kort? Någonstans läste jag att den kortaste (och bästa?) dikt, novell eller roman (välj själv) som skrivits bara består av ett enda ord: ”Nothing” eller möjligen två: ”Nothing happened”. Uppenbarligen en oxymoron, eller ett skämt. Finns överhuvudtaget ”Ingenting”? Kanske bara som nödvändig motsats till ”Någonting”. En abstraktion, ett begrepp. Det är faktiskt tusen gånger lättare att tänka sig Någonting än Ingenting. En lika kort text skulle väl kunna vara ”Something happened”. Läsaren får fylla i resten. Men jag medger att den inte har samma klang eller fascination som Nothing, inte väcker samma undran och eftertanke. Nothing har något av oändligheten i sig. Liksom det i matematiken finns oändligheter av olika dignitet har Nothing mer av oändlighet i sig än Something.
Kan man skriva någonting om ingenting? Om något som inte är. Som aldrig varit, inte bara ”is no more”. Som aldrig kommer att vara. Vad är ett ting, egentligen? Enligt filosofen Kants epistemologi kan vi inte veta någonting om tinget i sig självt (”das Ding an sich”) – vi kan bara skåda framträdandet, för oss, i tid och rum. För Kant var tid och rum transcendentala, en förutsättning för vår uppfattning om Varat, det som är. För hans sentida kollega Heidegger räckte det inte, man måste gå djupare, ställa den ontologiska frågan, fråga efter Varat i sig. Vad är då det? Någonting eller Ingenting. Kanske Intet. En följdfråga är hur det Varande uppstår, det ontiska, liv t.ex.? Heidegger skiljer på dessa båda sätt att vara. På något sätt har Varat och Varandet och skillnaden med tiden att göra. Hans verk Varat och Tiden (Sein und Zeit) har blivit något av filosofins Mount Everest.
Så, varför skriver jag nu detta? Eller spånar jag bara, för att få något skrivet. Som ingen förväntas läsa. För att ta ner det hela på mer mänskliga höjder kom uppslaget till mig efter en söndagsvandring längs Världens längsta bokbord. (Dessa tävlingar!) Detta bord dukas upp i augusti varje år längs Drottninggatan i Stockholm. Det är en dag då antikvariaten och de litterära sällskapen flyttar ut i det fria. Numera är sällskapen fåtaliga medan kommersialismen breder ut sig.
Emellertid, budgetmässigt är kommersen där en välsignelse för bokälskaren. Man kan hitta mycket läsvärt för en spottstyver. I år inköpte jag, för tjugo kronor, en essäsamling från 1992 av litteraturprofessorn Arne Melberg med titeln Mimesis – en repetition i tron att det var en kortare representation av Erich Auerbachs monumentala Mimesis, en ”must” för alla litteraturvetare, som även jag bläddrat i (den finns i biblioteet). Kanske dags för en hågläsning.
Men ordet ”repetition” står inte för vad jag skolmässigt trodde. Det syftar i stället på själva begreppet mimesis och bokens fyra essäer, en vardera om Platons mimesis, om Cervantes imitación, om Rosseaus reverie och Kierkegaards gjentagelse är på olika sätt relaterade till innebörder av ”repetition”. Men det var ”gjentagelsen” som ledde in mina tankar på Ingenting.
Vad är ”gjentagelse”? Det är danska och titeln på en berättelse av Kierkegaard, men också, och jag citerar Melberg s.155, ”ett filosofiskt begrepp, lanserat av Kierkegaard som svar på grekernas (dvs. Platons) ”minne” (andmenis) och på den nya filosofins (dvs. Hegels) ”mediation” ( Aufhebung).” Begreppet, som senare i texten visar sig vara ett icke-begrepp, anspelar alltså både på ”minne” och ”rörelse”, en rörelse fram-och-åter, en iteration, mellan tes och antites som utmynnar i syntesen (Hegel). Gjentagelsen är en rörelse bakåt, går tillbaka till en tid som varit, men skapar också något nytt, en rörelse framåt. Med Melbergs ord, s. 158, upphäver den ”den temporala sekvensen: det nu som alltid är ett efter [det som varit, min anm.] kommer i själva verket före [berättelsen/uppfattningen om det som varit, min anm.] – det är ögonblickets nu [ ].” ”Ögonblicket” är vidare Parmenides svar (i Platons dilalog med samma namn) på Platons fråga om ”vad det är för en märkvärdig position som tiden befinner sig i när förändring-rörelse-övergång sker”, det är det ”som finns men ändå inte finns”. Det är ett Nothing för att nu återknyta till mitt (inte Melbergs) resonemang inledningsvis.
Melberg kommer så småningom in på Derridas dekonstruktion (omhuldad av alla litteraturvetare) av det han kallar ”det västliga tänkandets stigma” alltifrån Platon, nämligen ”det närvarandes metafysik”. Hos Derrida dyker nämligen gjentagelsen upp under namnet repetition (där har vi det!). Gjentagelsen attraherar, enligt Melberg s.161, tänkare som Derrrida (och Heidegger) därför att den frestar med den ”fascinerande närvaron när den förutskickar ett omvälvande momentant nu — och att gjentagelsen utesluter denna närvaro.”
Att jag nu (sic) tar upp detta spörsmål, för att återigen anknyta till min inledning, hänger ihop med (minnet) att jag under ett år försökte mig på att studera filosofi (ett riskfyllt företag för en ingenjör – man kanske måste rucka på sin världsbild) och bl.a. skrev en uppsats om Derridas text ”Differance” (med ”a”, inte ”e”– ordet är en nyskapelse, en neologism). Derrida försöker där, enligt min mening, härleda någonting ur ingenting via en strukturell skillnad, en motsats i Inget-Varat, nämligen det som inte är och det som det absolut inte kan inte-vara samtidigt, nämligen två instanser av ett potentiellt ingenting, nämligen nu och icke-nu eller möjligen två skilda intervall av inget i tiden, den temporala åtskillnaden. En serie av sådana blir ju ändå något annat — en serie av ingenting. Det här förutsätter givetvis tiden liksom den spatiala differensen (stavat med ”e”) förutsätter rummet. Kanske tid och rum är samma icke-verklig-vara-form, den där framträder i vårt medvetande t.ex. när vi läser en text som genom tecknens spatiala åtskillnad på sidan och deras temporala åtskillnad vid läsningen ger mening åt ett egentligen, och förnimt på annat sätt, svart-vitt klotter. Men inte bara det: varje text är en iteration, säger Derrida. Tecknen repeteras, återanvändes, och även om den fortfarande är ett svart-vitt klotter, så är varje iteration ny och ”annan” (i mening). Liksom Kierkegaards gjentagelse.
Det låter konstigt och är det också. Ett skrivande för skrivandets egen skull, som terapi? Ett spånande: ”He had Nothing senseble (sic) to say.” Eller konst-igt. Ett diktande: ”He had Something fabulous to tell.” Hur som helst, min uppsats, en iteration, kan laddas ner här eller från Redaktionellt. Alltid något skrivet, även om det skedde i förfluten tid. En framtida bloggstrategi. Gjentagelse.
Litteratur:
Houghton, R, Blogging för writers (Ilex Press 2014)
Melberg, A, Mimesis – en repetition (Symposium 1992)
Auerbach, E, Mimesis (A. Francke Verlag 1946, svensk utgåva Bonniers Förlag 1998)