2015-07-31
Och dagen varar längre än ett sekel av Tjingis Ajtmatov är en till synes rättfram berättelse från den kirgisiska stäppen med en ramhandling, som utspelar sig under en enda dag någon gång på 1970-talet. Ramhandlingen interfolieras med livshistorier samt återberättelser av gamla myter och legender från trakten. Men insprängd finns en annan, helt fantastisk berättelse med en intrig, som på bara en punkt korsar huvudintrigen och åstadkommer en konflikt. Jag ska försöka visa att denna skärningspunkt/konflikt kan åstadkommas med betydligt enklare medel än de som Ajtmatov valt. Alltså måste denna bihistoria innehålla något för hans tema mycket väsentligt. Frågan, som jag ska försöka besvara, är vad?
Ramhandlingen är enkel: en kazakstansk, muslimsk järnvägstjänsteman i en liten anhalt längs en öst-västlig järnvägslinje ute på stäppen – en av många där tågen möts – ska begrava en äldre kollega som just dött. Men inte var som helst. Utan på förfädernas heliga mark, som samtidigt är, eller blivit, platsen för en hermetiskt tillsluten sovjetisk raketuppskjutningsbas.
Det är som upplagt för ett ganska konventionellt schema: X kontra Y. Det enkla, okomplicerade livet på stäppen versus det komplexa systemsamhället, religion och urgamla ritualer versus en sekulär, minneslös civilisation, andlighet versus själlös teknik. Visst, motsättningarna finns där men är inte det huvudsakliga temat. Vad handlar romanen då om? Kritik mot centralmaktens förtryck? Knappast. Sovjetisk verklighet ur ett muslimskt perspektiv? Ja, men denna verklighet är inte representativ och det muslimska perspektivet inte heller någon huvudsak. Temat är troligen ett annat, som jag nu ska resonera mig fram till.
Bihistorien – den upptar bara ca 5% av textmassan i romanen men behöver en relativt längre exposition här – är nämligen ytterst anmärkningsvärd ur en litterärt kompositionell synpunkt och, enligt min mening, onödig om avsikten bara är att ställa olika kulturer mot varandra. Den är minst sagt maffig: två kosmonauter – en amerikan och en sovjetmedborgare – på en bana runt jorden har kontaktats av en utomjordisk civilisation och har på eget bevåg accepterat att färdas dit. Därifrån rapporterar de till jorden. Denna nyupptäckta civilisation (den första veterligt!) har nått längre än vår, både andligt och tekniskt. Den har dock ett problem, dess planet förgiftas långsamt inifrån. Det kan visserligen dröja miljoner år innan planeten är förstörd, så någon akut risk föreligger inte. Men planetens ledare är förutseende och har upptäckt samma problem på jorden. Med respekt för den jordiska civilisationen vill de göra något i samförstånd med de jordiska ledarna. Dessa (underförstått dominerade av amerikaner och sovjeter) kan emellertid inte enas – någon sida skulle kunna utnyttja situationen till sin egen fördel – och råkar mer eller mindre i panik. Kontakterna med den nyupptäckta civilisationen måste förtigas till varje pris, de båda kosmonauterna förbjuds att återvända till jorden och all kommunikation med dem stängs (frekvenser byts ut etc.). Istället sänder de jordiska ledarna upp en mur (Tunnbandet kallat) av försvarsmissiler runt jorden.
Medan huvudberättelsen så att säga rör sig vågrätt rör sig denna bihistoria lodrätt, berättelserna är ortogonala. Det är i origo – vid taggtrådsstängslet som inhägnar rymdbasen – de korsas och konflikten uppstår.
Skärningspunkten hade, enligt min mening, kunnat åstadkommas enklare och helt på huvudberättelsens villkor och i samma (mark)plan, om det nu varit avsikten. Men även om upptäckten av en annan civilisation visserligen är tänkbar – och förr eller senare lär det väl hända – så har den de facto knappast skett på 1970-talet. Berättelsen bryter alltså mot den i övrigt realistiska ”kunde-ha-hänt” fiktionen (notera dock att händelsen förutsätts ha förtigits medvetet – och Gud vet vad mer av sådant vi förskonats från redan). Däremot är det ett faktum att en sovjetisk rymdbas var lokaliserad till dessa trakter (Bajkunor). Författaren kunde ha nöjts sig med detta. Konflikten helig mark/rymdbas finns där ändå fullt ut.
Detta inverkar menligt på helhetsintrycket av romanen. Man anar att författaren brottats åtskilligt med denna kompositionella svårighet med, återigen enligt min mening, en enkel lösning. Och som denna bihistoria är utformad och genomförd verkar författaren inte heller ha varit särskilt inspirerad – den torra stilen kontrasterar starkt mot den första berättelsens.
Varför har då Ajtmatov insisterat på att berätta denna bihistoria och inte nöjt sig med den enkla lösningen? Mitt svar är att temat är ett annat än vad man i förstone anar: nämligen omsorg och ansvar för allt och alla, på alla nivåer.
En matematiker/ingenjör skulle kunna säga att temat är fraktalt genomfört. Med detta menas då att ett mönster upprepas på alla nivåer. Till exempel är det som man betraktar fraktalt om det mönster man ser med bara blicken upprepas när man använder en kikare eller ett mikroskop. Från universum ner till ett sandkorn – och jorden liknas i romanen på flera ställen med ett sandkorn i rymden. Ett annat ord för fraktalt är ”självliknande” (self-similarity), ett uttryck användbart både på rum och tid. I den kvantfysikaliska världen händer lika mycket under en tusendels sekund i ett sandkorn som under tusen år i det newtonska solsystemet. Eller som Harry Martinson uttrycker det: ”I insektsvärlden räknar man med sekunder som med tidrymder.” I den meningen kan man säga att en dag än lika lång eller t.o.m längre än ett sekel för att nu anspela på romantiteln. Allt hänger på skalan.
Låt mig nu se hur detta hänger ihop med de till synes ortogonala intrigerna och det av mig uppfattade temat. För den skull måste jag lägga ut texten om personerna i romanen, som i den svenska översättningen beskrives på detta sätt:
Vid järnvägen genom Gula stäppen (Sary-Ozeki) i Kazakstan ligger det lilla stationssamhället Boranly. Där bor Jedigej Zjaneldin (kallade Jedigej från Boranly) med sin hustru Ukubala. Döttrarna Saule och Sjarapat har för länge sedan flyttat därifrån. Kazangap Asanbajev – byns gamle patriark – är nu död. Borta är sedan länge hans hustru Bukej. Till Kazangaps begravning kommer sonen Sabitzjan och dottern Ajazsda med sin alkoholiserade man. I Kazakstans huvudstad Alma-Ata bodde i många år Jedigejs gode vän, geologen Afanasij Ibanovitj Jelizarov.
En gång kom en främmande till Boranly: Abutalip Kuttybajev och hans hustru Zaripa. De hade två söner – Daul och Ermek. I byn lever också Ospan som är chef för anhalten. Långe Edilbaj, trafikledaren Sjajmerden och de båda fordonsförarna Kalibek och Zjumagali. Där finns förstås också den ståtliga kamelen Karanar.
Huvudperson i romanen är Jedigej, och det är hans perspektiv som ges, här och där uppblandat med den allvetande berättarens (hur annars återge bihistorien?) och stundom t.o.m. ett djurs – inledningssidorna där trakten uppfattas av en rävhona, som söker sin föda längs banvallen, är mästerliga och ger i koncentrat villkoren även för människorna som lever där. Att Jedigej är en mycket ansvarsfull person framgår redan av ramhandlingen. Även om han själv noterar att det primärt inte är hans ansvar att ombesörja begravningen av Kazangap Azanbajev så tar han den på sig – han litar inte på att den avlidnes två barn i den närbelägna staden ska uppfylla dennes sista vilja att begravas på den heliga platsen Ana-Bejit. Mycket riktigt kommer han i dispyt med barnen, som bara vill ha hela proceduren – och den avlidne – ur världen så smidigt som möjligt, vilken plats som helst kan duga. Här dyker en kontrast upp – den mellan de gamles vördnad för traditionen och förfäderna och de ungas oförståelse för annat än materiell framgång. Och barnen framställs som, just det, ansvarslösa. Men de böjer sig för opinionen på den lilla anhalten, det är bekvämast så.
Jedigejs ansvarskänsla för den avlidne bottnar i en reciprocitet. En gång har Kazantap tagit hand om Jedigej. Det är tack vare honom Jedigej fått anställningen vid järnvägen. De har i många år arbetat tillsammans. Gemensamt har de klarat av de stundtals omänskliga kraven på arbetssituationen. De har gjort det av plikt men framför allt på grund av en djupt känd ansvarskänsla för uppgiften – tågen måste alltid gå, snöstorm eller ej.
Det bottnar också i en känsla för kontinuitet, ett ansvar för oavbruten tradition, ett försvar mot glömskan. Och här spelar myterna och legenderna en roll – Jedigej bevarar dem i sitt minne och i sina berättelser för barnen. Myten om Najman-Ana förtäljer om hur hennes son, som, tillfångatagen av stäppnomaderna och med en sofistikerad metod torterad intill minneslöshet och förvandlad till en själlös arbetsslav, en mankurt, dräper modern utan att känna igen henne. Denna myt ligger nära till hands att uppfatta som en kondensation av hela verket – med referenser till kommunisternas försök att radera den nationella och lokala historien med Stalins terrormetoder. Jag tror att denna tolkning är något tänjd, men helt klart finns i verket en agitation mot historielöshet – det exemplifieras bl.a. av Abutalips nedtecknande av sina krigsminnen för sina barn, och för vilket han frihetsberövas. Och när begravningen måste ske utanför stängslet till rymdbasen, tar Jedigej löfte av de andra att också begrava honom själv på denna nya plats när det är dags. På så sätt fortsätter han traditionen och skapar en ny.
Att Jedigej tar ansvar för sin familj och den närmaste omgivningen är en självklarhet. När Abutalip bortförs (och så småningom dör) tar Jedigej också ansvar för hans familj. Detta utvecklas dock till en kärlek till Abutalips änka Zaripa, vilken jag skulle vilja karakterisera snarast som en omsorgskärlek, som ställs i skarp kontrast till hans kamel, Karanars, våldsamma och dråpliga driftsutlevelser bland traktens kamelhonor.
Jag vill genom att ta upp detta framhäva författarens betoning av det ömsesidiga ansvar som de fåtaliga invånarna på den lilla anhalten känner för varandra – fler exempel ges i romanen. Frågan, som ställs implicit, är om detta ansvar går att vidga till en större ”community”. Detta är ju vad alla samhällen strävar efter. Kan mönstret behållas när skalan ökas – är omsorg och ansvar en fraktal historia? Globalt, universellt? Det är i detta sammanhang jag tror man ska se berättelsen om den nyupptäckta civilisationen. Men det kräver en (personlig) utvikning om det kommunistiska samhället.
Jag tror nämligen att den empati som uppstår mellan människor som lever nära varandra, ömsesidigt beroende och under svåra förhållanden, och den därav härledda ansvarskänslan och omsorgen som så tydligt beskrivs i romanens huvudberättelse, är svår att skala upp att omfatta allt och alla (barnens bristande ansvarskänsla framställs just som en effekt av stadskulturen). I större delen av världen erkännes detta rakt av och dessa samhällen bygger inte heller på detta. ”Vi tvingas alla att begränsa vårt samvete till det vi någorlunda kan omfatta och att i övrigt överlåta till världssamvetet att bli förvaltat av instanser av politisk art.” skriver t.ex Harry Martinson. I det förkommunistiska samhället, som den f.d. Sovjetunionen måste betecknas som, påtvingas människorna ett funktionellt planerat system. Systemet kräver att dess funktioner respekteras och inte ifrågasätts, inte heller att de komprometteras, förvanskas eller ”kidnappas”. Misstag och fel måste rättas till. Misstro, resursbrist och vanskötsel leder till kris för systemet – det kan inte längre upprätthålla sig självt utan att tvånget ökar. Tvångssituationen gynnar och befordrar människor utan empati, de som minst av allt förstår och delar målen och som ligger närmast till att ”kidnappa” funktionerna för egen vinning, eller de fanatiskt troende, som inte kan eller vill se verkligheten. Verkliga fiender till systemet finns helt visst, men ”fiender” måste också skapas för att motivera resursbristen, som uppstår ur vanskötsel och korruption, och tvånget. På så sätt bär systemet – som puppan – sin övergång inom sig men hinner inte utvecklas till den fjäril – den utopiska kommunismen – som den är förutbestämd att bli, innan det går under.
Personerna i romanen reflekterar dock knappast över detta. De förväntar sig att systemet fungerar, på alla nivåer, så som de plikttroget och med ansvarskänsla sköter sina enkla men nog så viktiga funktioner, för Jedigejs del att se till att transporterna i denna avlägsna del av sovjetsamhället fungerar. Även om arbetsspecialisering tillämpas så är de beredda att rycka in var helst de behövs, de tar ett helhetsansvar – där finns ingen hierarki, även om det finns en ”platschef”. Omvärlden når dem främst genom lokförarna och persontågens likgiltiga passagerare som mest gläder rävhonan genom att kasta ut matrester genom tågfönstret.
Det är naturligt att de omfattar och omhuldar målen för samhället. Högst upp finns någon som vet hur systemet i sin helhet ska skötas. Denne någon är Josef Stalin. Han är en fadersfigur för hela samhället, så som de själva är det för familjerna. Att störningar förekommer, vet de. De löser själva dagligen problem i verksamheten. Problem, fel och misstag, går att rätta till
Två händelser får dem, åtminstone Jedigej, att tänka lite längre. Den ena är då han återvänder till den halvt uttorkade Aralsjön, där han tidigare i sitt liv, före kriget, vuxit upp och varit yrkesfiskare. Den andra, mer ingripande händelsen, är då Abutalip arresteras och Jedigej förhörs med anledning av Abutalips skriverier. Jedigej opponerar mot förhörsledarens (”en man med falkblick”) motivering för ingreppet mot Abutalip. Jedigej undrar ”hur det kan finnas både fientliga och vänliga sinnen”. Falkblicken svarar:
– Här i livet finns det en hel del som kan vara av historisk betydelse. Mycket har hänt och det har inträffat på många olika sätt! Det är viktigt att minnas det förgångna i ord och särskilt i skrift just precis som det krävs nu, just så som det är nödvändigt för oss här och nu. Det som inte gagnar oss det ska vi heller inte minnas. Håller man sig inte till det så betyder det att man begår en fientlig handling.
– Det håller jag inte med om, sa Jedigej. Så kan det inte vara.
– Men det finns ingen som behöver ditt medhåll heller. Detta om detta.
Lite senare undrar Jedigej hur det ska gå med Abutalip. Falkblicken svarar:
– Hör på här, jag säger det en gång till: det är inte din sak! Varför vi förföljer fienden, hur vi handskas med honom och vilket straff han får – det vet vi! Det ska du inte bry din hjärna med. Håll dig till ditt eget.
Ingen delaktighet på högre nivå, alltså. Klar funktionsspecialisering. Men heller ingen insyn – det är helt enkelt inte Jedigejs sak att undra över sin kamrats (en potentiell fiendes) öde. Falkblicken riktar därmed även ett angrepp på historien, mot minnet.
Hela affären ger Jedigej en tankeställare. Enligt hans oreflekterade tankesätt tar han ansvar för även det som inte är explicit hans funktion (jmfr. ”ansvaret” för Kazangaps begravning). När möjligheterna sedan ges agerar han för Abutalips rehabilitering, och tack vare den på systemet alltjämt troende geologen Jelizarov, med framgång. Romanen slutar hoppfullt(?) med att Jedigej engagerar sig i saker, som rimligen inte borde vara hans ”sak”. En utveckling sker.
Någon allvarlig kritik av sovjetsamhället kan inte utläsas ur detta (och Ajtmatov fick flera utmärkelser av detta). Återigen, författaren pläderar implicit för ansvarstagande, delaktighet i samhällsprocesserna, mot historielösheten. Om inte detta är till finnandes så går det att rätta till.
Kritiken i romanen drabbar snarare en nivå upp: det globala samarbetet. Här brister det ordentligt och här blir bihistorien viktig och polemisk. Samtidigt framställs den nyupptäckta civilisationen som en utopi (men att identifiera den med den kommunistiska vore att helt missförstå författaren), en där ansvaret och omsorgen verkar ha nått en universell nivå. De jordiska makthavarnas brist på förtroende för både denna och för varandra, de lyckade (sic) försöken att mörklägga, att beröva mänskligheten delaktighet och medansvar, framställs i skarp kontrast till denna.
Citaten från Harry Martinson är ur Utsikt från en grästuva (1963)
Om Tjingis Ajtmatov
Tjingis Ajtmatov (1928-2008) föddes i f.d. sovetrepubliken Kirgistan. Och dagen varar längre än ett sekel (1980, sv. översättning 1982, Gidlunds förlag) anses vara hans främsta roman. Han har skrivit ett flertal romaner, där temat är konflikten mellan den traditionella kulturen i dessa randområden av sovjetsamhället och centralmakten. Utan att ha läst någon av hans tidigare romaner vågar jag påstå att den här diskuterade romanen utvecklas vidare från detta lokalbegränsade tema, dock med allmängiltighet, till frågan om globalt och universellt ansvar. Hans sista roman Tavro Kassandra (Kassandras märke), 1994, ej översatt till svenska, är en framtidsroman med en kosmopolitisk vetenskapsman som berättare och siare. Han befinner sig på en rymdstation och vägrar återvända till jorden, då han befarar att han ska utnyttjas för propagandaändamål och därigenom berövas sin språkliga siarkraft (källa: intervju med Ajtmatov i den norska tidningen Dagsavisen 2002-10-02). Senare accepterade Ajtmatov att skickas som kirgisisk diplomat till Bryssel och EU.