Tag Archives: Trädgård

Tre humorister

Posted on by

I dessa prövande tider, då man nödvändigtvis ska hålla sig socialt distanserad, blir tillvaron lätt långtråkig eller, för många, på gränsen till outhärdlig. Social distansering är ett trubbigt ord för vad som egentligen är fysisk distansering – att undvika kontakt med andra människor och i varje fall hålla dem på minst två meters avstånd.

Social distansering är snarast en fråga om klasseparation. För den med resurser är det lätt att skaffa sig fysiskt utrymme (och omväxling), för den mindre bemedlade (fattigare, trångbodd etc.) svårare. Själv tillhör jag de priviligierade i riskgruppen äldre, med både (rad)hus och trädgård. Inomhus finns TV och radio, digitala medier och ett omfattande bibliotek, om man nu söker förströelse och omväxling. Som pensionär behöver jag inte heller gå till något arbete. Vill jag arbeta så finns det massor att ta itu med i trädgården.

Alltså, jag klarar mig rätt bra även i karantän. Och om jag smiter ut, går till affären eller apoteket, så kanske någon tittar snett på ”gubben” men inte mer. Men livet blir ändå lite trist, enahanda. Då behöver man muntras upp. Tack och lov finns det några humorister i bokhyllan. Dags att leta upp dem.

Under juni/juli har jag haft sällskap av tre engelsmän (i en båt) samt två tjecker. Jag har nämligen läst om (för vilken gång i ordningen?) Tre män i en båt av Jerome K. Jerome och Ett år i min trädgård av Karel Capek samt kompletterat med några humoresker av Jaroslav Hasek.

Av dem är väl Tre män i en båt den mest kända boken, men Haseks ”main character” Svejk den som de flesta i min generation känner till. Hasek skrev nämligen Soldatens Svejks äventyr i första världskriget. Capek är kanske mer känd för att han myntade ordet ”robot” (avlett från ”robota” som på slaviska betyder ”arbete”) än för de böcker han skrev.

Humoreskerna av Hasek finns i Schule des Humors (på svenska Humorskolan). Det är nu inte en lärobok i hur man skriver humor utan snarare en exempelsamling. Lär av exemplet!

Gemensamt för Jerome och Capek är vad jag vill kalla en humorns dialektik. Vad är då dialektik? För att inte genast förlora mig i filosofins labyrinter låt mig kortast möjligt uttrycka det som något som är, eller inte är, genom sin motsats. Sats och motsats förklarar och upplyser varandra. Vitt är inte svart t.ex., sanning är inte lögn, upplysning ställs mot mörkläggning, nedstängning (av samhället) mot öppnande. Ofta anges motsatsen med prefixet o-, otur mot tur (i kärlek eller affärer t.ex), olycka mot lycka (dito). Man skulle också kunna säga – men då ger man sig ut på djupa filosofiska vatten – att dialektiken är starkt strukturbildande. Motsatser övergår i varandra och återkopplar. De förenar eller bygger upp system och samhällen t.ex utgör skillnaden mellan 0 och 1 och möjliga övergångar mellan dem grunden för hela cyberrymden.

Vad har nu det här med humor att göra? Jag menar att hos Jerome och Capek består humorn i det dialektiska förhållandet mellan det förväntade och det icke-förväntade resultatet av någon aktivitet och det kan (i rätt sammanhang förstås) vara humorbildande och skrattbefrämjande. Låt oss se!

I Tre män i en båt börjar det hela då Jerome (författaren själv) känner sig hängig. Efter läsning av alla läkarböcker han kommer över inser han att han har alla symptom på de sjukdomar som där nedtecknats – utom skurgummeknän, vilket upprör honom. Varför har han inte skurgummeknän? Han uppsöker sin läkare. Läkaren har rakt motsatt uppfattning om hans tillstånd, dock inte ifråga om skurgummeknäna. Läkaren skriver ett recept:” 1 skålpund Biffstek med ½ but. öl var 6:te timme, i säng på slaget elva var kväll, en tiomils (engelsk) promenad varje morgon. Och proppa inte huvudet fullt med saker, som du inte begriper.”

Jerome inser att han behöver någon avkoppling från vardagen och får med sig sina kompisar George och Harris på en färd med roddbåt (med övernattningsmöjlighet) uppför Themsen. Sagt och gjort, de ger sig av med ytterligare en deltagare, hunden Montmorency, icke-tillfrågad men uppenbart ovillig.

Hur det går? Jodå, för all del men händelser av inte så angenäm typ inträffar som försätter dem i knepiga (och för läsaren komiska) situationer. De situationer de hamnar i lyfts fram av dialektiken och bokens succé har sin grund i denna förväntningarnas upplösning i komik, liksom i de berättelser de underhåller varandra med, vilket visar att de inte är omedvetna om den dialektiska dynamiken i sin berättarteknik.

Ett exempel är när Harris berättar om sina upplevelser av labyrinten i Hampton Court. Redogörelsen för denna upplevelse fyller bara två sidor i boken och är ett radband av situationer där förväntan (om en snabb räddning/utgång ur labyrinten) kommer oupphörligt på skam. Jag ska inte återberätta det – det vore ganska humorlöst – man måste läsa sidorna, vilket kan starkt rekommenderas. Något av det roligaste jag läst i en bok.

Ett annat exempel är berättelsen om hur det brukar gå till när (någons) morbror Podger, som alltid tror sig om att själv kunna ordna saker på en kvart, t.ex att hänga upp en tavla på väggen, på de mest underfundiga vis sätter alla andra i rörelse med kaos – och som regel uteblivet resultat – som följd.

Själv inspirerades jag av boken till en göra om deras resa, skaffade kartor över Themsen etc, men det blev – givetvis och dialektiskt – aldrig av och blir det inte heller. Inte heller en planerad cykelresa längs floden. Av planerna blev bara några dagar i Marlow med tåg fram och tillbaka. Jag valde målet efter trettonde kapitlets inledande ord: ”Marlow är en av de trevligaste huvudorter vid Themsen jag [alltså författaren] känner. […] För den, som efter en båtfärd tycker om en promenad är dessutom den omgivande trakten i hög grad tilltalande, på samma gång som floden här visar sig från sin fördelaktigaste sida.” Jag kan bara instämma.

I Marlow händer bara trevliga saker. Dock inte för Montmorency, som får dialektiken in på bara hundnosen. Montmorency är nämligen pigg på att jaga katter. Här får han vittring på en av Marlows invånare av detta slag och förväntar sig en storslagen jakt. Men ”bytet” är inte så intresserat av den jakten och vänder det hela till sin motsats. Det visar sig att katten ”äger gatan” s.m.s och Montmorency får retirera, skamsen och mentalt tillintetgjord.

Huruvida färden i sin helhet motsvarar deras förväntan blir oklart men efter att de nått målet Oxford och ska ta sig tillbaka ger de upp efter två dagars ihållande regn och tar tåget tillbaka till London. Väl där uppsökes en trivsam restaurang. Harris skålar och yttrar vad de alla känner: ”Vi har haft en angenäm färd, och ett hjärligt tack till gamla fader Themsen för det – men jag tror att vi gav honom på båten i rätta ögonblicket. En skål för tre män lyckligt och väl på det torra igen.”

Jerome gjorde, som sagt, stor succé med sin bok, varför han, som mången i samma situation lockas att göra, försökte upprepa den. Resultatet blev Tre män på velociped (cykel alltså). Jag har boken i hyllan men har inte ansett det mödan värt att läsa ut den. Den bereder långifrån samma nöje. Ett dialektiskt utfall, enligt min mening. Skratten uteblir, i någon mån därför att Jerome överger situationskomiken till förmån för en platt och poänglös karakteristik av människor och landskap (de tre företar cykelfärden i södra Tyskland någon gång före 1.a världskriget).

Jerome skrev också mycket annat men inget som kommer upp till samma humornivå som Tre män i en båt. Jag har läst några noveller, som är läsvärda men inte så mycket mer.

För Karel Capek gäller snarare motsatsen. Han hade stora framgångar med sina romaner medan hans lättsamma och charmerande Ett år i min trädgård troligen är helt borglömd. Här är det trädgårdens ”lycka” och ”olycka” (eller snarare besvär, naturliga makter som vädret eller andra makter som vattenslangar etc). som är på tapeten men olyckan kan aldrig grumla trädgårdsodlarens entusiasm och beredskap att ta nya tag. Det är en bok som man själv skulle vilja skriva.

Den är trivsam med oftast mycket lyckade poänger och ”vändningar” som t.ex den första meningen i boken. ”Trädgårdar kan anläggas på flera sätt; det bästa är att ta en trädgårdsmästare till hjälp.” Och medan man i Jeromes bok knappast lär sig något användbart om att ro uppför Themsen, så lär man sig i Capeks bok mycket om trädgårdens mikrovärld – och det på ett helt annat sätt än i de otaliga trädgårdsbetraktelser som idag ges ut, uppbackade av praktfulla illustrationer, som snarare är resultatet av fotografens ansträngningar än trädgårdsodlarens.

Den dialektiska strategin i Capeks bok är tydlig och helt harmlös.”Det är en av naturens hemligheter, varför just det bästa gräsfröet resulterar i det yppigaste och vassaste ogräset” konstaterar han. Men […] en vacker dag slår du upp ögonen – och trädgården är grön, i det höga gräset glittrar daggen, och på de täta rosenbuskarna tittar svällande brunaktiga knoppar fram och träden växer till.”

Trädgårdsodling inbjuder till komiska situationer. Ta t.ex. den enkla saken att vattna, i synnerhet om man har en slang till det. Men snart visar det sig ”att slangen är en bakslug och farlig varelse […] den krumbukar sig, tar språng, skjuter rygg, [… den] störtar sig över personen som ämnar vattna och kastar sig om hans ben; man måste trampa på den, och då stegrar den sig och slingrar sig om ens midja och hals; och under det man försvarar sig och kämpar med besten som med en boaorm, vänder den sitt mässingsgap uppåt och slungar en kraftig stråle på de nyuppsatta gardinerna i fönstren.”

Hos Capeks landsman Jaroslav Haseks Soldaten Svejk är dialektiken inte längre harmlös och enbart underhållande. Den är snarast revolutionär i den meningen att den vänder sig mot dumheten och vanvettet hos den värld Svejk mot sin vilja hamnar i.

Svejk vänder dialektiken till sin fördel genom en speciell medfödd begåvning. Han är vad man skulle kunna kalla dumslug. Genom att spela dum eller okunnig eller vad det nu är – det är lite oklart vad Hasek gör honom till – klarar han sig genom hela kriget.

Hasek bygger sin roman med satirisk skärpa på egenupplevelser under kriget och använder ironin som vapen. Efter skiftande öden hamnade han i den nya Sovjetunionen och blev övertygad kommunist. Ur hans Schule des Humor, utgiven på tyska i DDR 1973 — vilket visar att de där inte var helt humorbefriade — hämtar jag som exempel från lektion 3 i humorskolan under rubriken Underbar vetenskap (Sonderbare Wissenschaft) humoresken Två tyska astronomer .

Astronomiprofessor Hueber har upptäckt en ny, mycket avlägsen stjärna ( så avlägsen att den ligger längre bort än någon en amerikan, svensk(!) eller engelsman upptäckt). Efter omsorgsfulla och tidskrävande mätningar har han kommit fram till en noggrann avståndsangivelse. Hans tyske kollega professor Dingels invänder dock att han har tagit fel på 0,0000032051098 mm vilket professor Hueber bestrider. Som ”tyskar helst gör upp sådana saker vid en bägare öl” träffas de på ölstugan. Överens blir de dock inte om avståndet till stjärnan men väl om att dela på ölnotan. De räknar och räknar om, båda tillsammans och var och en för sig. Vid varje räkning blir beloppet ett annat än det föregående. Till slut ber de, svettdrypande, kyparen om hjälp som räknar ut beloppet i huvudet, vilket de båda accepterar.

När de båda lärde lämnar lokalen ”såg kyparen efter dem med ett leende på läpparna ty han hade på deras nota utöver beloppet lagt på två mark.”

Kom regn, kom sol, come what may?

Posted on by

Under natten till dagen före midsommaraftonen öser regnet ned. Och utsikterna för firandet ser allt annat än ljusa ut. Men för en gångs skull är de mörka molnen välkomna. Under en och en halv månad har vi kunnat njuta av solens livgivande strålning. Den var också välkommen. Mycken växtlighet har blommat samtidigt, hela härligheten har liknat bilderna av de avundsvärda, till synes alltid blommande trädgårdarna i trädgårdstidningen. Som om tiden stannat.

Men, med närmast förbud för mästaren att vattna, har trädgården börjat se trött ut, alltför snabbt överblommad, uttorkad, hängig, skräpig. Nu efter regnet, ja, redan under regnet, framträder den nystädad, harmonisk, allt sträcker på sig, visar upp sin fräschör, till och med de vissnade blomresterna hos rhododendronbuskarna.

I trädgården uppfattar jag en nyväckt förhoppning och stämning. Så annorlunda, bara över en natt, ett regn. Men tankarna på den lika momentant som snabbt överståndna blomningen gör mig beklämd. Min generations av tidiga fyrtiotalister blomning är över,  vi räknar en höst i taget. Hur kort var inte våren, sommaren. Ett livslopp går in på sista sträckan. Vi startade när världen höll på att gå under, den överlevde närmast mirakulöst, det utstakade målet för oss blev fred och en bättre värld, välmående, harmonisk, jämlik, rättvis, för alla. Nu förskräcker insikten att  målet måhända blir en repris av starten, utan möjlighet till en ny runda. Var, när och hur slog vi in på fel väg? Ska vi bry oss? Så klart vi ska, inte för vår skull, utan för dem som ligger i startblocket.

Surströmming, studentmössa och äppelkompott

Posted on by

September är surströmmingens och äppelkompottens månad. Visserligen tjuvstartar många och kombinerar intagandet av surströmmingen med dito av kräftor. Men lukterna är oförenliga. September är den rätta tiden och surströmmingen gör sig väl så bra med en paj på ätmogna äpplen. Det är också dags att summera sommaren. Den var inte bra vädermässigt.

Varje år gör jag en resa till trakter i Sverige där jag tidigare inte satt min fot. Och årets Sverigeresa var, trots vädret, ovanligt lyckad. Jag återupptäckte på den en numera sällan omnämnd svensk författare, Ludvig Nordström.

Resan gick till Höga kusten i Hälsingland. Med start i Örnsköldsvik tog vi buss och båt till Ulvön, den ö som främst förknippas med surströmming. Någon sådan kunde vi dock inte känna lukten av, det här var i juli. Jag är säker på att ön nu i september insveps av härliga dofter, utöver havsluften. I den gamla fiskehamnen finns ett litet museum som presenterar historien om öns storhetstid som centrum för strömmingsfisket. Där finns bland båtar, skötar och redskap också en säng av grovt hyvlat virke, kanske en och en halv meter lång och en halv meter bred. I den hade den blivande författaren Nordström som fiskedräng återhämtat sig från dryga arbetsdagar och ibland nätter när strömmingen gick till. Han hade kommit dit på skidor en aprildag i början av 1900-talet ”då snön lyste i solskenet och havet drog en koboltblå rand i horisonten”.

Han hade kommit med studentmössan på huvudet. (I vinjettbilden ovan syns Ludvig Nordström iförd studentmössan i högra glasögat, Ulvön på kartan i det vänstra.) Studentexamen hade han avlagt i Härnösand, därefter studerat en tid i Uppsala och verkat som tidningsman. I novellsamlingen Bottenhavsfiskare beskriver han sina upplevelser från ön. Hans ankomst väckte givetvis stor uppmärksamhet hos den obildade fiskarbefolkningen. Så här beskriver han den:
”De var de mest envetna, envisa, omöjliga människor, jag i mitt liv träffat på. När det gällde att få dem ur gamla inrotade föreställningar.”

Men studentmössan imponerar. Hans landstigning möts med ett sus: ”Och si! Han ha studentmössa! Han ha studentmössa! Han ha studentmössa!”
Den första tiden blir en tid ”av stor ära”. Följden blir att alla söker hans hjälp med att skriva och råd i saker han inte har en aning om. Höjdpunkten nås när han vid en begravning med fotografering av begravningsföljet vid kistan efter en lång dråplig diskussion om placeringen anmodas, som student, att inta hedersplatsen vid den närmast sörjande framför kistan:
”Gubben och jag vid kistans huvudända och alla de andra i grupp bakom oss. Och så blev fotografiet äntligen taget.”
Allt är inte frid och fröjd dock. Studentmössan uppskattas inte av öns pojkar och pojkar i de ångbåtsbesättningar som frekvent anlöper hamnen:
” – – den där – ta våra jänter – studentmössa, ha, ha! – – – ”
Och när det går upp för folket att han skriver om dem sjunker aktningen. När hans förslag till förbättringar i fisket inte mottas med entusiasm, ger han upp:
”Jag hade fått nog av dem. De voro omöjliga. Och här fanns ingenting att göra! Studentmössa, alias sunda förnuftet, hade på det mest eklatanta sätt visat sin maktlöshet mot slöhet och tradition, och därmed var min håg att reformera definitivt slut.”
Han får ett anbud som redaktör vid Härnösands tidning och lämnar Ulvön. Flera år senare kommer han tillbaka, han har då haft framgång med sina noveller. Befolkningen tar emot honom med öppen famn och han ser att hans idéer har börjat vinna terräng. Gubbarna i hamnen klappar om honom och beklagar att han inte stannat hos dem och blivit fiskare: ”Va trevligt vi skulle ha haft!” När han förklarar att det hade varit omöjligt säger de:
”Vet du, var felet satt, Nordström?”
”Nej.”
”Jo, säga de gamla hedersgubbarna och se så listiga ut som rävar. I studentmössa!”

Vi lämnar också Ulvön för denna gång, kanske återkommer vi. Hemkommen beger jag mig till bokhyllan. Jag hittar där två böcker av Ludvig Nordström. En är just Bottenhavsfiskare. Den kommer från mina föräldrars boksamling som till omfånget var liten. Men kvalitativt stor. Ett urval av de bästa svenska författarna utgiven av Bonniers 1934. Dit räknades uppenbarligen Ludvig Nordström.

Den andra boken är en av de tidigaste i hyllan. En premiebok från Motala gymnasium 1956. Titeln är Tomas Lack, troligen författarens alter ego. Den skildrar hans uppväxt fram till studentexamen i Härnösand. Säkerligen en i lärarkåren populär bok att ge till hugade gymnasister. Jag minns inte om jag läst den men nu gör jag det.

Ludvig Nordström, ”Lubbe” kallad, skrev flera romaner, med skiftande kvalitet verkar det som, men blev främst känd av den stora allmänheten som radioman när han reste runt och rapporterade om ”Lort-Sverige” på femtiotalet i akt och mening att få till stånd förbättringar i den allmänna bostadsstandarden.

Suströmming och bokläsning i alla ära, men vad om äppelkompotten? I trädgården (den är liten) har jag ett enda äppelträd, av arten Transparante Blanche. Det ger mig varje år en riklig skörd, även denna konstiga sommar. Tyvärr går det mogna äpplet inte att spara, det är inget s.k. vinteräpple, utan måste ätas direkt, helst från trädet. Men det är något syrligt i smaken och bör konsumeras med måtta. Alltså gör jag av det kompott och äppelpaj. Den syrliga smaken gör sig bäst så.

Upplevelsen av en sådan skörd hittade jag suveränt skildrad av en österrikisk poet, en vers som jag fann alla skäl att översätta för att kunna dela den med dig, bäste läsare. Må så äppelgott!

Äppelkompotten

I vår trädgård står ett träd så stort/ med så många äpplen att man knappast tror´t./Säg mig nu utan prut/ varför äpplet inte faller långt från stammen ut./ Arla vaknar Mamman, stiger i trädgården ut/ och hivar raskt äpplena upp utan slut./ Hon lägger dem i en hink/ och bär in dem i en blink. / Och är husfrun en flott en/ så kokar hon av några den godaste kompotten./ Vad händer sen med resten?/ Pappan stillar därmed hungern./ Han äter allt som finns i hinken, ”sehr, sehr gern”./Ja, äpplet rött och runt/ smakar ljuvligt i hans mun(t).

Vicki Hantsch (2014)

Litania över den hejdade sommaren

Posted on by

Tiden lider. Redan har bladen för maj, juni och snart även juli vänts i almanackan för 2017. Sedan april har jag inte publicerat något på denna sida. Det betyder nu inte att ingenting har lästs (Håglästs) eller tänkts (Bland tankemolnen) men läsningen har inte omsatts i skrivande och tankemolnen har skingrats utan någon nederbörd. Det känns som om den här sommaren själv satt icke-spår i verksamheten; den ligger ännu i startgroparna, som om några frostnätter under senvåren sänkt ett hejdande galler för den liksom framför speedwayförare vid startlinjen. De står där och trampar med fötterna i kolstybben, väger cykeln hit och dit, söker nya spår och gör små försök att trycka framhjulet mot gallret för att få det att gå upp, men nej … gräset stampar på samma fläck utan att komma loss.

Fruktsättningen har i stort sett uteblivit. Plommonträdet uppvisar ett enda litet kart, äppelträdet några fler men med bruna strimmor i köttet, de fåtaliga körsbären har grundligt rövats före fullmognad av björktrastarna som till och med gett sig på vinbären i brist på annat. Enda undantaget är krusbären som hann före frosten.

En tidig morgon sent i juli äter jag frukost i trädgården, mer än vanligt gloomy.  På cirka tjugo meters avstånd betraktar jag den gamla rhododrendonbusken i sitt hörn. Den har vuxit till sig under mer än ett halvsekel. På vår breddgrad har den nått sitt maximum, drygt två meter. Den gör trägna försök att sträcka sig ännu högre men lyckas inte över hövan och har av ansträngningen blivit  kal nedtill. Så här i slutet på juli är blomningen överstånden men jag har ännu inte orkat ta bort fröställningarna som man bör göra för att befordra nästa års blomknoppars utveckling.

Min syn börjar bli ankommen men ännu klarar jag mig hjälpligt utan glasögon. I trädgården har jag dem inte på; den ter sig mer impressionistisk då, lite som Renoirs målningar av trädgården i Villiers. Och för mina något skumma ögon sitter den då där, min vän rödhaken, på en av de nedersta glesa bladgrenarna, Jag har saknat den; en trogen gäst som inte synts till på ett tag, i mina dystrare stunder har jag fått för mig att någon av grannarnas allt talrikare katter tagit den. Det har blivit så tyst i trädgården. Koltrastarna, som under våren bjöd in till konsert, liksom de bärtjuvande björktrastarna, syns och hörs alltmer sällan, sparvarna är sedan länge borta, endast talgoxarna gör ännu räder in i trädgården men stryker snart vidare. Katterna jagar istället fjärilar, humlor och bin som jag försökt locka hit medelst taktiska inköp av doftande växter samt ett luxuöst fjärilshotell inköpt på Lidl.

Och rödhaken, liksom fjärilarna och än så länge även humlor och bin, brukar vara på alerten och låter sig inte så lätt fångas; den lever visserligen farligt eftersom den gärna ger sig ned på marken. Men nu sitter den stilla på en gren i nederkanten av busken. Alltför stilla – och alltför länge. Förväxlar jag den inte i själva verket med ett tappert kvarhängande men uppgivet, rostfärgat blad? Visserligen kan jag tydligt urskilja ögon och näbb och stundom ser jag den röra på huvudet som om den då och då, för att bevaka mig, kastar ett öga åt mitt håll. Men det kan vara den stilla morgonbrisen som rör på grenen och bladen. Och att den sitter kvar så länge får mig att tvivla. Det har nu gått flera minuter sedan jag först observerade den. Sover den? Knappast.

Jag blir alltmer osäker – och orolig. I ena stunden är jag övertygad om att den verkligen sitter där, i den andra är den en illusion. Hoppet tävlar med tvivlet. Det vore enkelt att resa sig och gå fram för att fokusera den närmare, men jag är rädd att störa, att den ska flytta sig – trots allt vill jag ju bara att den ska finnas där; ett försök att nå kunskap leder bara till motsatsen – är den verklig försvinner den, är den en illusion likaså. Alltså, vad föredrar jag, tron eller faktum?

Den rationella lösningen är att fjärma sig, att ta ett kliv bakåt, att gå in i huset och hämta kikaren. Men jag ids inte. Jag bestämmer mig att vänta tills nästa heltimme – det är inte långt dit. Sitter den då kvar är den nog inte vad jag tror och ett vissnande blad kommer med säkerhet inte att falla inom den närmaste timmen.

Timmen är slagen, jag reser mig, den flyger inte iväg, jag går in, hämtar kikaren, tittar försiktigt genom fönstret – jag vet att den inte gillar att kikaren riktas mot den – jo, den är kvar.

Instrumentet avslöjar ett gulnande blad, som ännu har en tid kvar på grenen, med en svart rostfläck som öga och ett av något kryp utstansat hack till näbb.

Svenska fåglar

Posted on by

Inte mycket brukar hända i juli. Grannarna är på semester, det är lugnt, inget grillos i luften, vare sig morgon eller kväll. Nu drar världshändelserna  förbi med oroväckande snabbhet.  Enda positiva: Sverige har blivit medlem i FNs säkerhetsråd i en tid som kanske blir mer avgörande för världen och mänskligheten än tidigare under min  levnad. I övrigt terror, horror. BREXIT, bara att beklaga, valen av amerikanska presidentkandidater likaså. Militärkupp och repression i Turkiet. Fortlöpande finanskris. Allt pekar i fel riktning. För oss fyrtiotalister, som trodde på ett ständigt fortskridande mot en bättre värld är det som om solen aldrig nådde sin högsta punkt på himlen innan den började gå ned. Möjligheterna fanns.Vad göra? ”Me Bubble-gumble, me always listen to Radio Viking. I have spoken.” Lite oförarglig reklam, gamla låtar, bra, goa gubbar som spånar, nåja!  Med tiden har jag blivit både hörselskadad och närsynt. En tidig morgon sent i juli sitter jag på den med öländsk sandsten ogräsfogade terrassen till mitt radhus i en stockholmsk förort. Där har jag bott med några tidsmässiga undantag alltsedan familjen flyttade från Motala i början av 60-talet.

I fogarna letar en fågel efter något ätbart, kanske smulor från min frukost. Jag ser inte skarpt, men så mycket ser jag att det inte är någon av de vanliga fåglarna som brukar besöka min trädgård; inte en koltrast – vår nationalfågel – inte en bärtjuvande björktrast, inte en talgoxe, inte en blåmes eller dens ätteläggar från holken i tallen. Rödhaken, nej, jag skulle ha känt igen den på den rostiga bröstfläcken. Så inser jag; det är en bofink, ganska liten, troligen en ungfågel, ännu inte vältecknad, kanske föräldrarna häckat i närheten.

Herregud, jag har inte sett en bofink på åratal. Förr var den vanlig, blandade sig gärna med gråsparvarna som bodde i stort antal under takpannorna och tiggde brödbitar på marken. Nu är de lika sällsynta gäster här på terrassen som bofinken. Jag drar mig till minnes anekdoten om pojken, som frågar sin Expressenläsande pappa (det är en gammal anekdot): ”Pappa, vad är det för en fågel?” Pappan svarar, utan att lyfta blicken från tidningen: ”Det är en bofink.” Efter en stund frågar pojken igen: ”Pappa, där är  en annan fågel, Vad är det för en?” Svar: ”Det är en bofink.” Pojken: ”Men pappa, får en bofink se ut hur som helst?” Han förstår inte att pappan, en förenklingens proselyt. egentligen säger: ”Fågel som fågel, varför krångla till det?”

Min pappa var inte fågelkännare, jag vet inte om han skulle känna igen en bofink. Men han var inte så oengagerad i sonens kunskapsinhämtning som pappan i anekdoten. Till julen 1952 låg därför under granen en ganska tjock bok med titeln Svenska Fåglar.  Den blev under det nästkommande året den mest lästa boken, interfolierad med dagliga och intensiva direktobservationer (kikare ingick inte i paketet) av bokens ”personer”. En bofink hade en framträdande plats på bokomslaget och var därför lätt att känna igen. Boken har alltsedan dess intagit en hedersplats i bokhyllan, men mest samlat damm.

Jag tar nu fram den, kanske dags att förnya intresset. Boken skrevs av Folke Rösiö och var en  storsäljare på sin tid. Den var ovanlig såtillvida som den, utöver rena fakta, innehöll självupplevda berättelser om observationer av jämnt hundra fåglar i den svenska naturen, var och en ett litet mästerverk med en för fågeln karakteriserande, ibland poetisk rubrik eller one-liner t.ex. ”Fågeln med havets eviga oro i sin framfart” (Strandskatan), ”Han som sjunger när han arbetar” (Lövsångaren), ”Vinterbadare i frack” (Strömstaren, min absoluta favorit) . Bofinken är nummer tio i samlingen med den något fantasilösa rubriken ”Svensk storsångare” som presenteras så här: ”Den sångaren känner var svensk både på tonen och dräkten – bofinken, den mest svenska av alla våra fåglar, vår frejdigaste och käckaste musikant i hagar och trädgårdar, i barr- och lövskog över allt i landet”.  En detalj har jag missat, eller glömt: att bofinken rör sig (hoppar) på tvären på grenarna, ett ofelbart kännemärke.  Gjorde min ungfågel det? Ja, kanske, mellan gräsfogarna, ja, när jag nu  läst detta så gjorde den bestämt det. Om hen och hens kamrater heter det också: ”Ungfåglarna ströva gärna omkring under eftersommar och höst, och de äro så livliga och trevliga, så mjuka i rösterna och så lustiga att höra.”

Bofinken är en flyttfågel, upplyses vi om, men flyttar inte längre än till Syd- och Västeuropa.  Några, och de borde vara alltfler med det varmare klimatet, övervintrar och minsann, såg jag inte en bofink vid fågelbordet sistlidna vinter?

Förutom de fem arterna jag nämnt, koltrasten, björktrasten, talgoxen, blåmesen och rödhaken ser jag knappt några andra. Och de nämnda är mycket diskreta. Och tysta. Koltrasten kan visserligen dra på ordentligt, men inte så ofta. Talgoxarna förr blev ofta tama, åt gärna ur handen. Var är de nu, varför är de så tysta? Vart tog de tjattrande gråsparvarna vägen? De försvann succesivt under åren. Jag saknar dem nästan. Jag ser dem i parker och ofta på utecafeer.  Men inte här? I trädgården.  Nu är det getingarna som tagit över under taket (på vinden). De bjuder gärna in sig själv till utemåltiderna.

Gråsparven finns inte med bland Rösiös hundra svenska fåglar.  Det gör däremot Tjipp – pilfinken, som till det yttre kan förväxlas med gråsparven, men ”vilken stor skillnad det är mellan gråsparv och pilfink” skriver Rösiö ”till det yttre äro de visserligen ganska lika [ ] men det är dock främst till karaktärsegenskaperna han [Tjipp] skiljer sig förmånligt från gråsparven. Han är ej den stimmande och flaxiga paria som denne. Han är lugn och behärskad i sitt uppträdande.”  Ack, ja. Kanske bättre att en fågel får vara en fågel rätt och slätt.

Ungbofinken kvittrar, kanske fann den något guldkorn i gräsfogen.  Radio Viking spelar Gärdebylåten. Det sägs bli en riktig getingsommar, även utan Expressen.

Om författaren:

Folke Rösiö, 1908-85. tillhörde de tidiga fältornitologerna i Sverige och utgav ett 15-tals skrifter om natur och fågelliv. Med sin bok Svenska fåglar från 1947 bidrog han till att popularisera fågelskådandet och öka kunskapen om fåglarnas levnadsförhållanden och plats i det ekologiska systemet. Boken utkom i 11 upplagor och trycktes i ca 160 000 exemplar

Han var anställd i en bokhandel i Borås och son till lantbruksreformatorn Per Rösiö, som har kallats jordbruksaposteln. Som lantbrukslärare och inte minst som föredragshållare och skribent riktade han sig till hemmansägare och småbrukare och syftade till att deras verksamhet skulle utvecklas till en samhällets motpol mot industrialism och stadskultur. Som civilisationskritiker menade han att jorden och marken var heliga ting som måste vårdas av varje generation. [Källa: Wikipedia]

Svenska fåglar utgavs av Saxon & Lindströms Förlag, 1951 (sjätte upplagan). Radio Viking sänder på frekvensen 101,4 Mhz.