Tre humorister

I dessa prövande tider, då man nödvändigtvis ska hålla sig socialt distanserad, blir tillvaron lätt långtråkig eller, för många, på gränsen till outhärdlig. Social distansering är ett trubbigt ord för vad som egentligen är fysisk distansering – att undvika kontakt med andra människor och i varje fall hålla dem på minst två meters avstånd.

Social distansering är snarast en fråga om klasseparation. För den med resurser är det lätt att skaffa sig fysiskt utrymme (och omväxling), för den mindre bemedlade (fattigare, trångbodd etc.) svårare. Själv tillhör jag de priviligierade i riskgruppen äldre, med både (rad)hus och trädgård. Inomhus finns TV och radio, digitala medier och ett omfattande bibliotek, om man nu söker förströelse och omväxling. Som pensionär behöver jag inte heller gå till något arbete. Vill jag arbeta så finns det massor att ta itu med i trädgården.

Alltså, jag klarar mig rätt bra även i karantän. Och om jag smiter ut, går till affären eller apoteket, så kanske någon tittar snett på ”gubben” men inte mer. Men livet blir ändå lite trist, enahanda. Då behöver man muntras upp. Tack och lov finns det några humorister i bokhyllan. Dags att leta upp dem.

Under juni/juli har jag haft sällskap av tre engelsmän (i en båt) samt två tjecker. Jag har nämligen läst om (för vilken gång i ordningen?) Tre män i en båt av Jerome K. Jerome och Ett år i min trädgård av Karel Capek samt kompletterat med några humoresker av Jaroslav Hasek.

Av dem är väl Tre män i en båt den mest kända boken, men Haseks ”main character” Svejk den som de flesta i min generation känner till. Hasek skrev nämligen Soldatens Svejks äventyr i första världskriget. Capek är kanske mer känd för att han myntade ordet ”robot” (avlett från ”robota” som på slaviska betyder ”arbete”) än för de böcker han skrev.

Humoreskerna av Hasek finns i Schule des Humors (på svenska Humorskolan). Det är nu inte en lärobok i hur man skriver humor utan snarare en exempelsamling. Lär av exemplet!

Gemensamt för Jerome och Capek är vad jag vill kalla en humorns dialektik. Vad är då dialektik? För att inte genast förlora mig i filosofins labyrinter låt mig kortast möjligt uttrycka det som något som är, eller inte är, genom sin motsats. Sats och motsats förklarar och upplyser varandra. Vitt är inte svart t.ex., sanning är inte lögn, upplysning ställs mot mörkläggning, nedstängning (av samhället) mot öppnande. Ofta anges motsatsen med prefixet o-, otur mot tur (i kärlek eller affärer t.ex), olycka mot lycka (dito). Man skulle också kunna säga – men då ger man sig ut på djupa filosofiska vatten – att dialektiken är starkt strukturbildande. Motsatser övergår i varandra och återkopplar. De förenar eller bygger upp system och samhällen t.ex utgör skillnaden mellan 0 och 1 och möjliga övergångar mellan dem grunden för hela cyberrymden.

Vad har nu det här med humor att göra? Jag menar att hos Jerome och Capek består humorn i det dialektiska förhållandet mellan det förväntade och det icke-förväntade resultatet av någon aktivitet och det kan (i rätt sammanhang förstås) vara humorbildande och skrattbefrämjande. Låt oss se!

I Tre män i en båt börjar det hela då Jerome (författaren själv) känner sig hängig. Efter läsning av alla läkarböcker han kommer över inser han att han har alla symptom på de sjukdomar som där nedtecknats – utom skurgummeknän, vilket upprör honom. Varför har han inte skurgummeknän? Han uppsöker sin läkare. Läkaren har rakt motsatt uppfattning om hans tillstånd, dock inte ifråga om skurgummeknäna. Läkaren skriver ett recept:” 1 skålpund Biffstek med ½ but. öl var 6:te timme, i säng på slaget elva var kväll, en tiomils (engelsk) promenad varje morgon. Och proppa inte huvudet fullt med saker, som du inte begriper.

Jerome inser att han behöver någon avkoppling från vardagen och får med sig sina kompisar George och Harris på en färd med roddbåt (med övernattningsmöjlighet) uppför Themsen. Sagt och gjort, de ger sig av med ytterligare en deltagare, hunden Montmorency, icke-tillfrågad men uppenbart ovillig.

Hur det går? Jodå, för all del men händelser av inte så angenäm typ inträffar som försätter dem i knepiga (och för läsaren komiska) situationer. De situationer de hamnar i lyfts fram av dialektiken och bokens succé har sin grund i denna förväntningarnas upplösning i komik, liksom i de berättelser de underhåller varandra med, vilket visar att de inte är omedvetna om den dialektiska dynamiken i sin berättarteknik.

Ett exempel är när Harris berättar om sina upplevelser av labyrinten i Hampton Court. Redogörelsen för denna upplevelse fyller bara två sidor i boken och är ett radband av situationer där förväntan (om en snabb räddning/utgång ur labyrinten) kommer oupphörligt på skam. Jag ska inte återberätta det – det vore ganska humorlöst – man måste läsa sidorna, vilket kan starkt rekommenderas. Något av det roligaste jag läst i en bok.

Ett annat exempel är berättelsen om hur det brukar gå till när (någons) morbror Podger, som alltid tror sig om att själv kunna ordna saker på en kvart, t.ex att hänga upp en tavla på väggen, på de mest underfundiga vis sätter alla andra i rörelse med kaos – och som regel uteblivet resultat – som följd.

Själv inspirerades jag av boken till en göra om deras resa, skaffade kartor över Themsen etc, men det blev – givetvis och dialektiskt – aldrig av och blir det inte heller. Inte heller en planerad cykelresa längs floden. Av planerna blev bara några dagar i Marlow med tåg fram och tillbaka. Jag valde målet efter trettonde kapitlets inledande ord: ”Marlow är en av de trevligaste huvudorter vid Themsen jag [alltså författaren] känner. […] För den, som efter en båtfärd tycker om en promenad är dessutom den omgivande trakten i hög grad tilltalande, på samma gång som floden här visar sig från sin fördelaktigaste sida.” Jag kan bara instämma.

I Marlow händer bara trevliga saker. Dock inte för Montmorency, som får dialektiken in på bara hundnosen. Montmorency är nämligen pigg på att jaga katter. Här får han vittring på en av Marlows invånare av detta slag och förväntar sig en storslagen jakt. Men ”bytet” är inte så intresserat av den jakten och vänder det hela till sin motsats. Det visar sig att katten ”äger gatan” s.m.s och Montmorency får retirera, skamsen och mentalt tillintetgjord.

Huruvida färden i sin helhet motsvarar deras förväntan blir oklart men efter att de nått målet Oxford och ska ta sig tillbaka ger de upp efter två dagars ihållande regn och tar tåget tillbaka till London. Väl där uppsökes en trivsam restaurang. Harris skålar och yttrar vad de alla känner: ”Vi har haft en angenäm färd, och ett hjärligt tack till gamla fader Themsen för det – men jag tror att vi gav honom på båten i rätta ögonblicket. En skål för tre män lyckligt och väl på det torra igen.”

Jerome gjorde, som sagt, stor succé med sin bok, varför han, som mången i samma situation lockas att göra, försökte upprepa den. Resultatet blev Tre män på velociped (cykel alltså). Jag har boken i hyllan men har inte ansett det mödan värt att läsa ut den. Den bereder långifrån samma nöje. Ett dialektiskt utfall, enligt min mening. Skratten uteblir, i någon mån därför att Jerome överger situationskomiken till förmån för en platt och poänglös karakteristik av människor och landskap (de tre företar cykelfärden i södra Tyskland någon gång före 1.a världskriget).

Jerome skrev också mycket annat men inget som kommer upp till samma humornivå som Tre män i en båt. Jag har läst några noveller, som är läsvärda men inte så mycket mer.

För Karel Capek gäller snarare motsatsen. Han hade stora framgångar med sina romaner medan hans lättsamma och charmerande Ett år i min trädgård troligen är helt borglömd. Här är det trädgårdens ”lycka” och ”olycka” (eller snarare besvär, naturliga makter som vädret eller andra makter som vattenslangar etc). som är på tapeten men olyckan kan aldrig grumla trädgårdsodlarens entusiasm och beredskap att ta nya tag. Det är en bok som man själv skulle vilja skriva.

Den är trivsam med oftast mycket lyckade poänger och ”vändningar” som t.ex den första meningen i boken. ”Trädgårdar kan anläggas på flera sätt; det bästa är att ta en trädgårdsmästare till hjälp.” Och medan man i Jeromes bok knappast lär sig något användbart om att ro uppför Themsen, så lär man sig i Capeks bok mycket om trädgårdens mikrovärld – och det på ett helt annat sätt än i de otaliga trädgårdsbetraktelser som idag ges ut, uppbackade av praktfulla illustrationer, som snarare är resultatet av fotografens ansträngningar än trädgårdsodlarens.

Den dialektiska strategin i Capeks bok är tydlig och helt harmlös.”Det är en av naturens hemligheter, varför just det bästa gräsfröet resulterar i det yppigaste och vassaste ogräset” konstaterar han. Men […] en vacker dag slår du upp ögonen – och trädgården är grön, i det höga gräset glittrar daggen, och på de täta rosenbuskarna tittar svällande brunaktiga knoppar fram och träden växer till.”

Trädgårdsodling inbjuder till komiska situationer. Ta t.ex. den enkla saken att vattna, i synnerhet om man har en slang till det. Men snart visar det sig ”att slangen är en bakslug och farlig varelse […] den krumbukar sig, tar språng, skjuter rygg, [… den] störtar sig över personen som ämnar vattna och kastar sig om hans ben; man måste trampa på den, och då stegrar den sig och slingrar sig om ens midja och hals; och under det man försvarar sig och kämpar med besten som med en boaorm, vänder den sitt mässingsgap uppåt och slungar en kraftig stråle på de nyuppsatta gardinerna i fönstren.”

Hos Capeks landsman Jaroslav Haseks Soldaten Svejk är dialektiken inte längre harmlös och enbart underhållande. Den är snarast revolutionär i den meningen att den vänder sig mot dumheten och vanvettet hos den värld Svejk mot sin vilja hamnar i.

Svejk vänder dialektiken till sin fördel genom en speciell medfödd begåvning. Han är vad man skulle kunna kalla dumslug. Genom att spela dum eller okunnig eller vad det nu är – det är lite oklart vad Hasek gör honom till – klarar han sig genom hela kriget.

Hasek bygger sin roman med satirisk skärpa på egenupplevelser under kriget och använder ironin som vapen. Efter skiftande öden hamnade han i den nya Sovjetunionen och blev övertygad kommunist. Ur hans Schule des Humor, utgiven på tyska i DDR 1973 — vilket visar att de där inte var helt humorbefriade — hämtar jag som exempel från lektion 3 i humorskolan under rubriken Underbar vetenskap (Sonderbare Wissenschaft) humoresken Två tyska astronomer .

Astronomiprofessor Hueber har upptäckt en ny, mycket avlägsen stjärna ( så avlägsen att den ligger längre bort än någon en amerikan, svensk(!) eller engelsman upptäckt). Efter omsorgsfulla och tidskrävande mätningar har han kommit fram till en noggrann avståndsangivelse. Hans tyske kollega professor Dingels invänder dock att han har tagit fel på 0,0000032051098 mm vilket professor Hueber bestrider. Som ”tyskar helst gör upp sådana saker vid en bägare öl” träffas de på ölstugan. Överens blir de dock inte om avståndet till stjärnan men väl om att dela på ölnotan. De räknar och räknar om, båda tillsammans och var och en för sig. Vid varje räkning blir beloppet ett annat än det föregående. Till slut ber de, svettdrypande, kyparen om hjälp som räknar ut beloppet i huvudet, vilket de båda accepterar.

När de båda lärde lämnar lokalen ”såg kyparen efter dem med ett leende på läpparna ty han hade på deras nota utöver beloppet lagt på två mark.”

Vår i akademin

Nu lägger sig åsiktsmycelet som en våt filt över akademin, ni vet vilken.  Inte för att jag har något till övers för myglet där, men i någon vrå av minnet dyker bilden av en essäbok från 90-talet upp. En bok som jag uppskattade mycket för dess litterära kvalitet och förknippar med akademin.  Deprimerad – som alla andra – går jag till bokhyllan. Där hittar jag den så småningom. Stilen och lyckan, essäer om litteratur är titeln, utgiven av Bonniers Förlag 1992. Författare: Horace Engdahl. Läs den! Den återger mig tron på en litteraturens vår.

Finland 100 år

Idag firar vi Finlands 100-årsjubileum. Jag har tidigare skrivit om Finlands nationaldag, se Finsk nationaldag. 

I veckan som kommer delas också Nobelpriset i litteratur ut.  1939 strax efter att det s.k. vinterkriget bröt ut tilldelades det Frans Eemil Sillanpää  – ”för den djupa uppfattning och den utsökta stilkonst, varmed han skildrat sitt hemlands allmogeliv och natur i deras inbördes sammanhang”, enligt Svenska Akademiens motivering. Den roman som kanske är hans främsta är Silja med undertiteln Berättelsen om ett gammalt släktträds sista gröna skott, Wahlström &Widstrand 1939. Priset blev omdiskuterat just på grund av tidsläget. Var det politiskt snarare än litterärt motiverat? Nej, beslutet var fattat innan kriget bröt ut. Det är en gripande roman som jag gärna rekommenderar till läsning i dessa dagar. Och återigen: läs Aleksis Kivis  Sju bröder.

Omdiskuterat har också  fortsättningskriget blivit  och Mannerheims roll i detta. Om Mannerheim har under hösten flera biografer utgivits.  En är Henrik Meinanders Mannerheim – Aristokrat i vadmal , Lind&Co, 2017. Mannerheim har också tagits upp i skönlitteraturen. Ett tips är Paavo Rintalas  Mummoni ja  Mannerheim (i svensk översättning Mormor och Mannerheim), Bonniers Förlag,  1961.

Fortsättningskriget har tidigare skildrats i två  filmversioner baserade på Väinö Linnas roman Okänd Soldat, se Finsk nationaldag. Idag har en tredje filmversion premiär på svenska biografer.

Surströmming, studentmössa och äppelkompott

September är surströmmingens och äppelkompottens månad. Visserligen tjuvstartar många och kombinerar intagandet av surströmmingen med dito av kräftor. Men lukterna är oförenliga. September är den rätta tiden och surströmmingen gör sig väl så bra med en paj på ätmogna äpplen. Det är också dags att summera sommaren. Den var inte bra vädermässigt.

Varje år gör jag en resa till trakter i Sverige där jag tidigare inte satt min fot. Och årets Sverigeresa var, trots vädret, ovanligt lyckad. Jag återupptäckte på den en numera sällan omnämnd svensk författare, Ludvig Nordström.

Resan gick till Höga kusten i Hälsingland. Med start i Örnsköldsvik tog vi buss och båt till Ulvön, den ö som främst förknippas med surströmming. Någon sådan kunde vi dock inte känna lukten av, det här var i juli. Jag är säker på att ön nu i september insveps av härliga dofter, utöver havsluften. I den gamla fiskehamnen finns ett litet museum som presenterar historien om öns storhetstid som centrum för strömmingsfisket. Där finns bland båtar, skötar och redskap också en säng av grovt hyvlat virke, kanske en och en halv meter lång och en halv meter bred. I den hade den blivande författaren Nordström som fiskedräng återhämtat sig från dryga arbetsdagar och ibland nätter när strömmingen gick till. Han hade kommit dit på skidor en aprildag i början av 1900-talet ”då snön lyste i solskenet och havet drog en koboltblå rand i horisonten”.

Han hade kommit med studentmössan på huvudet. (I vinjettbilden ovan syns Ludvig Nordström iförd studentmössan i högra glasögat, Ulvön på kartan i det vänstra.) Studentexamen hade han avlagt i Härnösand, därefter studerat en tid i Uppsala och verkat som tidningsman. I novellsamlingen Bottenhavsfiskare beskriver han sina upplevelser från ön. Hans ankomst väckte givetvis stor uppmärksamhet hos den obildade fiskarbefolkningen. Så här beskriver han den:
De var de mest envetna, envisa, omöjliga människor, jag i mitt liv träffat på. När det gällde att få dem ur gamla inrotade föreställningar.”

Men studentmössan imponerar. Hans landstigning möts med ett sus: ”Och si! Han ha studentmössa! Han ha studentmössa! Han ha studentmössa!
Den första tiden blir en tid ”av stor ära”. Följden blir att alla söker hans hjälp med att skriva och råd i saker han inte har en aning om. Höjdpunkten nås när han vid en begravning med fotografering av begravningsföljet vid kistan efter en lång dråplig diskussion om placeringen anmodas, som student, att inta hedersplatsen vid den närmast sörjande framför kistan:
Gubben och jag vid kistans huvudända och alla de andra i grupp bakom oss. Och så blev fotografiet äntligen taget.”
Allt är inte frid och fröjd dock. Studentmössan uppskattas inte av öns pojkar och pojkar i de ångbåtsbesättningar som frekvent anlöper hamnen:
– – den där – ta våra jänter – studentmössa, ha, ha! – – –
Och när det går upp för folket att han skriver om dem sjunker aktningen. När hans förslag till förbättringar i fisket inte mottas med entusiasm, ger han upp:
Jag hade fått nog av dem. De voro omöjliga. Och här fanns ingenting att göra! Studentmössa, alias sunda förnuftet, hade på det mest eklatanta sätt visat sin maktlöshet mot slöhet och tradition, och därmed var min håg att reformera definitivt slut.”
Han får ett anbud som redaktör vid Härnösands tidning och lämnar Ulvön. Flera år senare kommer han tillbaka, han har då haft framgång med sina noveller. Befolkningen tar emot honom med öppen famn och han ser att hans idéer har börjat vinna terräng. Gubbarna i hamnen klappar om honom och beklagar att han inte stannat hos dem och blivit fiskare: ”Va trevligt vi skulle ha haft!” När han förklarar att det hade varit omöjligt säger de:
Vet du, var felet satt, Nordström?
”Nej.
Jo, säga de gamla hedersgubbarna och se så listiga ut som rävar. I studentmössa!

Vi lämnar också Ulvön för denna gång, kanske återkommer vi. Hemkommen beger jag mig till bokhyllan. Jag hittar där två böcker av Ludvig Nordström. En är just Bottenhavsfiskare. Den kommer från mina föräldrars boksamling som till omfånget var liten. Men kvalitativt stor. Ett urval av de bästa svenska författarna utgiven av Bonniers 1934. Dit räknades uppenbarligen Ludvig Nordström.

Den andra boken är en av de tidigaste i hyllan. En premiebok från Motala gymnasium 1956. Titeln är Tomas Lack, troligen författarens alter ego. Den skildrar hans uppväxt fram till studentexamen i Härnösand. Säkerligen en i lärarkåren populär bok att ge till hugade gymnasister. Jag minns inte om jag läst den men nu gör jag det.

Ludvig Nordström, ”Lubbe” kallad, skrev flera romaner, med skiftande kvalitet verkar det som, men blev främst känd av den stora allmänheten som radioman när han reste runt och rapporterade om ”Lort-Sverige” på femtiotalet i akt och mening att få till stånd förbättringar i den allmänna bostadsstandarden.

Suströmming och bokläsning i alla ära, men vad om äppelkompotten? I trädgården (den är liten) har jag ett enda äppelträd, av arten Transparante Blanche. Det ger mig varje år en riklig skörd, även denna konstiga sommar. Tyvärr går det mogna äpplet inte att spara, det är inget s.k. vinteräpple, utan måste ätas direkt, helst från trädet. Men det är något syrligt i smaken och bör konsumeras med måtta. Alltså gör jag av det kompott och äppelpaj. Den syrliga smaken gör sig bäst så.

Upplevelsen av en sådan skörd hittade jag suveränt skildrad av en österrikisk poet, en vers som jag fann alla skäl att översätta för att kunna dela den med dig, bäste läsare. Må så äppelgott!

Äppelkompotten

I vår trädgård står ett träd så stort/ med så många äpplen att man knappast tror´t./Säg mig nu utan prut/ varför äpplet inte faller långt från stammen ut./ Arla vaknar Mamman, stiger i trädgården ut/ och hivar raskt äpplena upp utan slut./ Hon lägger dem i en hink/ och bär in dem i en blink. / Och är husfrun en flott en/ så kokar hon av några den godaste kompotten./ Vad händer sen med resten?/ Pappan stillar därmed hungern./ Han äter allt som finns i hinken, ”sehr, sehr gern”./Ja, äpplet rött och runt/ smakar ljuvligt i hans mun(t).

Vicki Hantsch (2014)

Elefanten i baren med det självspelande pianot

Berättelser om den ojämlika framtiden

Every three seconds, another Billy bookcase rolls off the production line of the Gyllensvaans Mobler factory in Kattilstorp, a tiny village in southern Sweden. The factory’s couple of hundred employees never actually touch a bookshelf – their job is to tend to the machines, imported from Germany and Japan, which work constantly, to cut, glue, drill and pack the various component parts of the Billy bookcase.   (www.bbc.com/news/business-38747485 2017-03-01)

Citatet ovan kommer från en serie från BBC TV ”50 things that made the modern world [that] highlights the inventions, ideas and innovations that have helped create the economic world”. Där berättas framgångssagan IKEA. IKEA sysselsätter världen över, i fabriker som Gyllensvaans Möbler, tusentals människor vilka betalar skatt i sina hemländer. Grundaren av IKEA Ingvar Kamprad är dock, enligt BBC, skriven i Schweiz: ”he is the world’s eighth-richest man – although the four decades he spent living in Switzerland to avoid Swedish taxes may also have something to do with it.” IKEA är, liksom H&M och Clas Ohlsson, svenska företag som förstått globaliseringen och att dra nytta av den. På gott och ont, är väl bäst att tillägga. President Trump verkar luta åt det senare.

Men hur berättar man om globaliseringen? Idag nämns ”berättelser” i snart varje mening som yttras. Allt verkar vara berättelser och tycks ersätta världsbilder och ideologier. Vad är egentligen ”en berättelse”? Behöver den vara ”sann”?  Låt mig föreslå tre slags eller tre nivåer av ”sanning”: 

Fakta är absoluta sanningar oavsett hur många som har kunskap om dem eller omfattar dem. Fakta finns utanför människan. De är objektiva. ”Alternativa fakta” är med denna definition av fakta att betrakta som icke-sanning dvs. falska.

Teorier&modeller är förenklingar av verkligheten och syftar till att framställa verkligheten så sann som det bara går och bygger på och binder ihop fakta medelst strukturer och relationer. En teori eller en modell är inte absolut sann – såvida den inte följer logiskt deduktivt – utan är ett temporärt närmevärde och ”tills vidare sann” genom att de flesta, och framför allt en överväldigande majoritet av vetenskapssamhället, omfattar den. En alternativ teori eller modell är med den definitionen möjlig.

Berättelser eller narrativ är en salig mix av fakta, teorier&modeller och ren fiktion/påhitt/alternativa fakta. Berättelser kan givetvis vara sanna, t.ex. vittnesuppgifter, men blir snarare ”sanna ex post” t.ex efter ett domstolsförfarande. Religiösa framställningar av verkligheten hålls för absolut sanna av stora grupper, baserat på uppenbarad tro, men avvisas av den sekulära vetenskapen. Berättelser kan även vara sagor, som bara barn håller för sanna. Inom fiktionslitteraturen och i filmer har det sedan en tid varit populärt med berättelser, där läsaren/tittaren inte ska (få) veta vad som är sant eller påhittat.

Berättelser är politiskt användbara verktyg. Det gäller för politiker, som vill vinna val eller legitimera sitt styre och sin politik, att komma upp med bra ”berättelser” t.ex. ”den svenska modellen” (socialdemokraterna), eller ”nya arbetarpartiet” (moderater), ”marknaden överordnad politiken” (nyliberalerna), ”invandrarnas fel” (Sverigedemokraterna). Dylika berättelser är ofta output från tankesmedjor och avsedda att omsättas/prövas på opinionsmarknaden och förhoppningsvis bli erkända som sanna. De tar ofta vägen över, i bästa fall empiriskt belagda, fakta, teorier&modeller. De bör följa en intern logik och följdriktighet men kanske viktigast, vara värdegrundade och värdegrundande. ”Värde” i sin tur är något annat än fakta men liksom fakta, evigt och absolut sanna – åtminstone ur berättarens ideologiskt färgade perspektiv. Det kan vara ”rättvisa”, ”jämlikhet”, ”frihet”, ”tillväxt”, ”utveckling”, ”nationen” etc. Genom denna sin värdeanknytning antas dessa berättelser bära på en ”djupare sanning” än de förment värdefria vetenskapliga sanningarna. Och detta även om de är ren fiktion, t.ex. en roman.

Detta som bakgrund till denna berättelse om berättelser – fyra aktuella verk som behandlar globalisering, global ojämlikhet och teknisk utveckling/postindustrialisering. Verken är två nyutkomna böcker: Richard Baldwin The Great Convergence – Infomation technology and the new Globalisation och Branko Milanovic Global Inequality – A new approach for the age of globalization, 2016, samt två något år gamla verk: Erik Brynjolfsson & Andrew McAfee Den andra maskinåldern – Arbete, utveckling och välstånd i en tid av lysande teknik, 2014, och Alf Hornborg Nollsummespelet – Teknikfetischism och global miljörättvisa, 2015. Därutöver tar jag upp ett drygt 60 år gammalt skönlitterärt verk Player Piano av Kurt Vonnegut. Baldwin använder själv ordet ”narrativ” på sitt verk, Brynjolfsson & McAfees första kapitel har titeln ”De stora berättelserna”. Hornborg vidgar och konfronterar dessa. Vonneguts är helt klart en rent fiktiv, skönlitterär berättelse. Vi börjar med denna och går sedan igenom de ovannämnda.

Det självspelande pianot i baren

Det sägs att president Trump aldrig läst ut en bok. Sant eller ej, så borde han läsa en nästan sjuttioårig roman av Kurt Vonnegut Player piano från 1952 (i svensk översättning Det mekaniska pianot). Eller så har han läst den och tagit lärdom. I den har den teknologiska eliten skilt ut sig från folket. All varuproduktion är högeligen automatiserad. I den tid när den skrevs, början av femtiotalet, fördes liksom nu en diskussion om automatiseringens effekter. Liksom om miljöförstöring och kärnkraft/kärnvapen. Politiskt var det stora hotet kommunismen. Ett svensk exempel på deltagare i den diskussionen var Harry Martinson. Diskussionen avtynade efterhand men har aldrig dött ut. Och borde nu vara högaktuell.

Romanen är, tycker jag, ett utmärkt exempel på hur en helt fiktiv berättelse kan bära på en djupare ”sanning”. Den sorterar, i sällskap med George Orwells, Aldous Huxleys och Karin Boyes berättelser, in sig i genren ”dystopisk framtidsroman”. Handlingen är förlagd till en obestämd framtid.  Maskinerna i romanen är visserligen superintelligenta men hårdvaran består (fortfarande) av elektronrör som redan mot slutet av femtiotalet började ersättas med halvledare. Fantasin räckte uppenbarligen inte till för Vonnegut att föreställa sig hur fort den teknologiska utvecklingen skulle gå. Den organisatoriska fulländningen (sic) av samhället är däremot ännu före vår tid, men kanske är det inte så långt dit.

Vi ger oss nu in i romanens, även idag, framtida värld – kanske inträffar den under Trumps presidentid – och får direkt en platsbeskrivning:

”Ilium, NEW YORK, är uppdelat i tre områden. I den nordvästra delen finns industriledarna, ingenjörerna, statstjänstemännen och ett fåtal fria yrkesutövare. I den nordöstra delen finns maskinerna och i den södra, på andra sidan Iroquoisfloden, ligger det som på platsen är känt som Hemmavid där nästan hela befolkningen bor.”

Det är tio år efter ett förödande krig (oklart mot vem och var men inte på denna plats) som haft det goda med sig att de hemmavarande administratörerna, industriledarna och ingenjörerna tvingats, för kunna producera både krigsmaterial och förnödenheter, ersätta mänsklig arbetskraft med maskiner. Tack vare deras organisationsförmåga har kriget vunnits. Samhället, bestående av hundratals liknande städer som Ilium, har permanentat denna krigsorganisation av produktionen och är nu helautomatiserat. Doktor Paul Protreus, son till den tidigare ledaren för denna genommaskinerade organisation, är påtänkt att överta faderns roll men än så länge har han andra över sig i hierarkin. I upptakten strövar han omkring i den människobefriade byggnad 58 – den äldsta på platsen. Maskiner, maskiner, överallt maskiner. Dagens uppgift är att planera rivningen av byggnaden för att göra plats för en ny, större, modernare. Byggnaden ger honom emellertid en känsla av nostalgi:

”Den var som en förtroendefull röst ur det förflutna, tänkte han, där det förflutna medgav hur blygsamt och undermåligt det hade varit. Där kunde man följa det gamla fram till det nya och se att mänskligheten verkligen hade gjort framsteg. Paul behövde få den återförsäkringen emellanåt.”

Han lider nämligen av tidvisa, svårförklarliga depressioner. Han är gift med Anita, som ser som sin främsta uppgift att främja hans karriär. De har vänner och kollegor de omgås med men som också är potentiella medtävlare om de högsta positionerna. Runtom finns även oroliga själar som inte tycks ha funnit sig till rätta i maskincivilisationen. Efter introduktionen av Paul, huvudpersonen i romanen, presenteras vi för shahen av Bratphur, andlig ledare för 6 miljoner anhängare till Kolhourisekten. Hans roll i romanen är att vara den utomstående observatören av detta förunderliga land Förenta Staterna, vars president är Jonathan Lynn. Shahen har en ledsagare, doktor Halyard, som med åsidosättande av sina plikter mot landet, betraktar presidenten som en ren skyltdocka och föreställer sig ”med skräck hur landet måste ha varit när, som idag, vilken korkad liten amerikansk pojke som helst kunde växa upp och bli president men då presidenten faktiskt hade varit tvungen att styra landet.” Doktor Halyard uppgift är emellertid inte att recensera presidenten utan att förklara för shahen hur presidentens land fungerar. Vid ett tillfälle när de passerat en stor arbetstyrka som håller på att fylla ett litet hål i vägbanan, frågar shahen vem som äger dessa ”slavar”:

”De är inga slavar” sa Halyard [ ] ”de är medborgare anställda av staten. De har samma rättigheter som andra medborgare, yttrandefrihet, religionfrihet och rösträtt. Före kriget arbetade de i Iliumverken. De skötte maskinerna, men nu sköter maskinerna sig själva mycket bättre.. [ ] Mindre spill, mycket bättre produkter och mycket billigare produkter med automatik.”

”Aha” sa shahen.

”Och den som inte kan försörja sig genom att göra ett bättre arbete än maskinerna anställs av staten, antingen i armén eller i Reklamations- och Förbättringskåren”

[Shahen frågar varifrån pengarna kommer som betalar dem.]

”Från maskinskatter och skatter på privata inkomster. Sedan går pengarna tillbaka till systemet genom att arméns och Reklamations- och Förbättringskårens folk skaffar sig mer varor och får en högre levnadstandard.”

[Shahen säger att det är ”kommunism” men det förnekar Halyard.]

”Staten äger inte maskinerna. Den beskattar bara den delen av industrins inkomster som en gång gick till arbetskraften och omfördelar den.[ ] Vi har höjt levnadsstandarden enormt för genomsnittsmedborgaren.”

Genomsnittsmedborgaren har sin hemvist i Hemmavid (Homestead) på andra sidan floden. Över floden går en sällan trafikerad bro, då eliten och genomsnittsmedborgaren inte umgås. På Hemmavidsidan, alldeles vid brofästet, finns emellertid en bar med ursprungliga inventarier från före kriget. Där finns också det självspelande pianot som givit romanen sitt namn. Det är givetvis en mångtydig symbol. Dit kommer en dag Paul av en tillfällighet. Han inleder samtal och dricker öl med kunderna, bekantar sig. Så småningom känner de igen honom. Samtalen blir ansträngda men påverkar Paul. Han börjar fundera och återvänder senare och gör nya bekantskaper. Handlingen går vidare med stundom burleska inslag – som när president Lynn inviger EPICAC XIV, en superdator – medan Paul försöker bota sina alltmer frekventa depressioner genom att köpa en förfallen bondgård i trakten och där börja odla grönsaker, men det hjälper föga. Han blir alltmer insyltad i den mot organisationen och eliten oppositionella rörelse som utgår från baren vid bron.

Vid en årlig sammankomst med toppnamnen och det översta skiktet i organisationen för att peppa unga påläggskalvar, ska den nya ledaren utses – doktor Paul Protreus, förmodar man. Anita, Pauls fru, gläder sig. Vid sammankomsten – på en ö i floden – uppförs ett dramaspel för de yngsta påläggskalvarna för att inpränta organisationens credo. Dramat har form av en rättegång, vid vilken en genomsnittsmedborgares JOHN VANLIG tvivel på organisationen framförs av en RADIKAL (oppositionens aktiviteter har inte gått spårlöst förbi) och organisationen försvaras av en UNG INGENJÖR. Rättens ordförande är en GAMMAL MAN. Här ett utdrag:

RADIKAL. [ ] John, berätta för rätten vad du sa till mig, Kommer du ihåg? Ifråga om ingenjörerna och direktörerna …

JOHN. Ja, sir (Tittar tvekande på den unge ingenjören.) Ta inte illa upp, sir …

RADIKAL. (Eggande.) Sanningen kan aldrig sägas utan att någon blir sårad, John. Fortsätt bara.

JOHN. Jo, sir, det gör ju ont att bli negligerad. Så där som när dom som bestämmer, ingenjörerna och direktörerna bara tittar rakt igenom en som om man inte fanns till. Man vill ju att någon ska bry sig så mycket om en att dom lägger märke till en.

UNG ING. (Ivrigt.) Ers nåd!

GAMMAL MAN. (Strängt.) Jag kommer inte att tolerera några vidare avbrott från er. Målet är mycket allvarligare än jag trodde. (Till den radikale) Var vänlig att gå vidare.

RADIKAL. Fortsätt, John.

JOHN. Jo, sir, det var just det. Om jag skulle sammanfatta på något sätt så tycks det som om ingenjörer och direktörer och deras likar är allt och den vanliga människan är ingenting längre.

Det handlar alltså om värdighet, att vara någon, att betyda något. Sedan kommer RADIKAL upprört in på respektives löner. Medan Johns lön från före kriget gått ner med 80% har ingenjörernas och direktörernas gått upp med 750%. Den unge ingenjören frågar då om John före kriget hade någon tjugoåttatums TV eller någon tvättmaskin eller någon mikrovågsugn eller någon elektrisk dammavskiljare. Varpå John svarar ”Nej, det fanns inget sådant då, på den tiden.” Och den unge ingenjören replikerar sarkastiskt ”Men du har det nu? Vet du att att ingen direktör och ingenjör skulle ha något arbete om inte du fanns? Hur skulle vi kunna glömma dig ens för en minut, när vi tillbringar varenda minut av vårt liv med att försöka ge dig vad du vill ha.” Och fortsätter med att i själva verket är John hans (den unge ingenjörens) chef. ”Om inte jag kan ge dig vad du vill ha är jag slut.” Med tillägget, att även om Johns lön är låg, så är han, John, som konsument den store vinnaren. ”Inte jag” tillägger den unge ingenjören. John rodnar och säger. ”Jösses jag har aldrig tänkt på det så förut, sir.” Han är nu bortkollrad och vänder sina tvivel mot radikalen som (enligt den unge ingenjören) bara vill ha makt och inte bryr sig vare sig om John eller något annat.

Dramat väcker givetvis bifall. Författaren till dramat visar sig vara ”en rufsig, utsliten nolla från Indianapolisverken”. Till allas förvåning blir inte Paul utsedd till högsta positionen. I stället får han ett mycket ansvarsfullt uppdrag: att infiltrera oppositionen. Paul spelar en tid ett dubbelspel men väljer till slut oppositionen. Det hela ändar med ett fullskaligt uppror, massor av maskiner förstörs (romanen anspelar på ludditupproret i England på 1800-talet), och revolten slås ned med vapenmakt. I spillrorna av upproret börjar de kvarvarande upprorsmännen, som förskansat sig på järnvägsstationen,försöka få liv i juicemaskinen Orange-O. När det lyckas fortsätter de med en biljettautomat. Paul inser att revolutionen gått förlorad och vill föreslå en skål för ”en bättre värld” men avbryter den ”då han kom att tänka på invånarna i Ilium som redan var i ivrig färd med att återskapa samma gamla mardröm.” Det blir i stället ett uppgivet ”För protokollet.”

Divergens och Konvergens

Baldwin, i synnerhet, men även Milanovic ser globalisering som ekonomiska effekter av utvecklingar inom kommunikationstekniken. Så länge transporter av varor var extremt kostsamma förekom handel över stora avstånd sparsamt. Någon globalisering att tala om kunde inte ske, världsdelarna förblev isolerade fram till början av 1800-talet då ångkraft (och fred) gjorde varutransporter betydligt mindre kostsamma. Europa industrialiserades medan resten av världen förblev agrar. Varje land/region använde sig av sina s.m.s ”komparativa fördelar”, Europa bytte industriprodukter mot andra varor och blev rikt på det. Europa (och USA) sprang ifrån övriga världen med ojämlikhet som följd fram till 1970-talet. Detta var ”the Great Divergence”. Därefter utvecklades telekommunikationerna och informationstekniken i så rask takt så att mot slutet av 90-talet alltmer produktion kunde ”outsourcas” till övriga världen där arbetskraften var billigare. Idéer, som Baldwin kallar det – han nämner aldrig kapital – kunde lätt spridas. En effekt av detta idéutbyte – Milanovic benämner det ”spill-over” – blir att resten av världen tillägnar sig ”know how” och industrialiseras. Övriga världen, enkannerligen Kina, knappar snabbt in på USA och Europa. De senare får problem genom att jobben försvinner, de är inte konkurrenskraftiga p.g.a. av sina relativt sett höga löner. Välståndsutvecklingen går i andra riktningen, en utjämning sker av olikheter i världen, ”the Great Convergence”. Det är en utveckling som uppvisar både vinnare och förlorare, födelade på olika grupper i olika delar av världen.

Ovanstående resumé bortser från en rad andra skeenden t.ex. tar jag här inte upp undantag som Japan och Sydkorea. Förenklingen framställer dock någorlunda väl det centrala i deras narrativ, och får duga för mitt syfte. Vad jag vill komma fram till är nämligen ett centralt diagram ur Milanovics verk som även Baldwin refererar till. Det framställer inkomsteffekterna av globaliseringen för olika delar av världen. Diagrammet, byggt på statistik som Milanovic sammanställt, har formen av en elefant, och kallas också ”elefantkurvan” (se skuggan på ingressbilden ovan).

Elefantkurvan

Diagrammet visar hur inkomsterna har utvecklats i världen under en tjugoårsperiod 1988-2008 relativt inkomstfördelningen vid periodens början, alltså inkomstfördelningen 1988. Diagrammet är indelat i percentiler med den fattigaste tiondedelen längst till vänster och den rikaste längst till höger på en vågrät axel. Längs den lodrätta axeln ger diagrammet den relativa utvecklingen av inkomsterna, alltså ökningen under perioden – en period av ”stark globalisering” enligt Milanovic – inom respektive percentiler i procent av den 1988. Man kan se att totalt sett har alla fått det bättre men de fattigaste (baken på elefanten) inte särskilt mycket (10-20%) medan de allra rikaste (snabeln) fått mycket mer (60%). Vilket i absoluta termer, eftersom de rikaste redan var rika 1988, innebär mycket, mycket mer. Bäst har utvecklingen varit för medelklassen, percentilen mellan 50-60%, som kommit upp i 75% inkomstutveckling (puckeln på ryggen). Detta har dock skett från en låg inkomstnivå 1988, då huvuddelen av de inom percentilen är asiater/kineser. Sämst har utvecklingen varit för den rikare delen av medelklassen, främst amerikaner och européer, i percentilen 80-90%, som inte fått någon inkomstförstärkning alls (svackan mellan rygg/huvud och snabel). I absoluta termer innebär detta dock långt ifrån att de senare vad välstånd beträffar blivit omseglade, eftersom de relativt den globala medelklassen var betydligt rikare 1988. En kurva över den globala förmögenhetsfördelningen skulle visa en exponentiellt stigande kurva från vänster till höger, både 1988 och 2008. Milanovics diagram visar emellertid, enligt både Milanovic och Baldwin, att världen är inne på en jämlikare väg. Det är en effekt av globaliseringen och för Baldwin en del av den nyliberala berättelsen. I denna blir nämligen ingen fattigare, även om de redan rika blir rikare. Rikedomen sipprar s.a.s ned till de fattigare. Elefantkurvan bekräftar detta. Alla har blivit något rikare.

Tyvärr har nu den rikare delen av elefanten satt i hälarna (med frambenen, kan tänkas) vilket enligt många kommentatorer påverkat det amerikanska presidentvalet. Det går ju inte an att de fattigare blir rikare på bekostnad av att de rikare inte blir procentuellt rikare i samma grad. För att ta ett sifferexempel: om fattiga jag med 10 kronors inkomst om dagen ökar min inkomst med 1 krona – till 11 kronor – så bör du, med 100 kronors inkomst om dagen få åtminstone 10 kronor – alltså 110 kronor. Tänk om det vore tvärtom – jag får 10 kronor till att leva på om dagen, alltså 20, du får bara en, alltså 101. Jag blir dubbelt så rik, du i varje fall inte fattigare. Bara om du avstod de 10 kronorna du rätteligen borde ha, plus ytterligare en till mig, alltså 11, skulle du bli fattigare. Och det vill jag ju inte. Men om du av de 10 kronorna du rätteligen borde ha, avstod 9 kronor då? Du blir inte fattigare, t.o.m rikare. Men det kallas omfördelning och är en styggelse. Varför? Därför att du, just du, bara genom att ha de där 100 kronorna om dagen att leva på, visat dig vara en driftig/innovativ typ som skulle kunna förmera de där 9 kronorna mer än vad jag, som genom min fattigdom visat att jag är mindre driftig/innovativ, skulle kunna göra. Det kallas inom ekonomin för att du genererar högre marginalavkastning än jag. Om jag fått de 9 kronorna skulle vi totalt sett, inte blivit så rika som vi kunnat.

Det statiska felslutet

Sifferexemplet ovan framställer i all sin enkelhet det centrala i den nyliberala berättelsen så som dess guru Milton Friedman formulerat det:

De flesta ekonomiska felslut härrör från den utbredda föreställningen att ekonomins totala kaka är konstant och att en part bara kan gynnas på bekostnad av en annan.” (Citatet från Friedman finns i Brynjolfsson & McAfee)

Felslutet” ligger i ett statiskt tänkande, i att man tänker sig ekonomin i ett nu, i just detta ögonblick, och inte beaktar dynamiken i ekonomin, ekonomin sett i ett längre perspektiv. Den annars knivskarpa analytikern och författaren Lena Andersson skriver i en krönika (DN 2017-01-27 Den statistiska människan, men jag tror att hon menar den ”statiska människan”) så här:

Den statistiska människan med rykte om sig att vara rationell fastän han saknar allt mänskligt förnuft, ser i sina tabeller att Lisa äger åtta fiskar medan Kalle bara har två. Hur de fått dem förtäljer inte tabellen, men åtta plus två är tio. Tio dividerat med två är fem. Fem vardera ska de alltså ha. Han hinner dock inte mer än göra detta rådiga ingripande förrän Lisa köper ett fiskenät. Med det får hon ihop 20-30 fiskar per natt med mindre arbete än tidigare. Men så kommer januari och statistikern: så där många fiskar per dag behöver ingen, de bör delas ut på alla som saknar fisknät.”

Det är raljant skrivet och också något otydligt (t.ex hinner statistikern göra sitt rådiga ingripande? med vad köper Lisa sitt fisknät? hur många är ”alla”?). Men jag tror andemeningen – eller se det som ett alternativ – är att statistikern hinner omfördela och ger Kalle tre fiskar, som denne troligen slukar med god aptit. Och missar att Lisa är duktigare fiskare och att om hon fått behålla de tre fiskarna kunde ha bytt dem på marknaden till ett fisknät med vilket hon kunnat fångat 20-30 fiskar. [Varav, min anm., Kalle kanske kunde fått tre? Alternativt kunde hon ha bytt till sig ännu ett fisknät med vilket hon fångat ytterligare 20-30 fiskar, av vilka (alltså 40-60) Kalle fått tre för att stilla sin hunger? Eller t.o.m tre till med vilka han kunnat köpa ett fisknät. Eller alternativt, Kalle får aldrig mer än de två han hade i början, för (den näriga) Lisa byter till sig alltfler fisknät? Varpå Kalle dör av svält.]. Är alltså, som Andersson låter påskina, den ”statistiska människan” en komplett idiot, eller, trots allt, ganska klok? Kanske leds hen (varför är det en ”han”?) mer av känsla än förnuft.

Det nyliberala felslutet

Statistiker av facket, som Milanovic och Thomas Piketty, använder snarare statistiken för att ta fram och belägga/förklara dynamiska processer, än att omfördela. Hur fungerar omfördelning? För att återgå till mitt sifferexempel, ponera att du, just du, har de där 100 kronorna om dagen att leva på av helt andra orsaker än att du, just du, är så mycket driftigare och mer innovativ än jag och kanske i själva verket är sämre i det avseendet än jag – du kanske lever gott på räntan av ett arv. Om jag fick de där 9 kronorna av dig kanske rollerna snart vore ombytta och totalt sett vore vi även då rikare. Och om inte annat så kanske jag, fattig som jag är, av ren överlevnadsdrift spenderar dem på marknaden och stimulerar den nationella ekonomin i stället för att t.ex. låsa in dem i ett bankfack i ett skatteparadis.

Trots allt innehåller den nyliberala berättelsen delar av förnuft, nämligen att ”kakan” kan bli större. Det den saknar är de dynamiska effekterna av omfördelning, om man alltså ser (berättar om) omfördelning som en motor och, inte bara som ett (statiskt) resultat. All forskning på välfärdsekonomi visar att jämnare inkomst- och förmögenhetsfördelning är ekonomiskt fördelaktig för ett land. Sverige är ett sådant men går sedan nyliberalerna fått hegemoniskt inflytande inom ekonomin i fel riktning.

Kanske president Trump nu torpederar den nyliberala berättelsen? Många (och givetvis främst nyliberaler) fruktar det och försöker finna förklaringar. Visst har Trump underbyggt och utnyttjat rasistiska och antimuslimska strömningar, men den förklaring till hans framgångsrika valkanpanj som jag finner mest träffande är att människor upplever kapitalismen i nyliberal tappning som djupt orättvis Men torpeden kan mycket väl bli en bumering. Med berättelsen ”aMErica first” (sic) vill Trump, verkar det som, vända elefanten på rygg (möjligen undantaget snabeln). Dvs. amerikaner, alla amerikaner, ska bli rikare, procentuellt och absolut, icke-amerikaner, och främst asiater/kineser, gärna fattigare. Den av nyliberalerna omhuldade frihandeln, ska strypas, invandring stoppas. Men stängda gränser är oamerikanskt och protektionism i längden ekonomiskt skadlig. För liberaler i allmänhet gäller det att inte sitta still i båten och låta stormen blåsa över utan reva det söndertrasade nyliberala seglet och hissa ett annat, förslagsvis socialliberalt.

Det teknologiska felslutet

Förlitar sig Trump på teknologisk utveckling? Den som skulle frälsa världen redan på 90-talet med ”den nya ekonomin”. Kanske är det dags nu. Fiskafänget kan äntligen börja. Brynjolfsson & McAfee verkar tro det. Jag delar deras tro och skrev om det i ett bidrag till NUTEK-antologin Informationssamhället – tillbaka till framtiden, red. Barbo Atlestam, 2004. Just därför – att jag tror på den tekniska utvecklingens möjligheter att göra kakan större – befarar jag att Trumps ekonomiska politik blir kontraproduktiv, i varje fall utan intern omfördelning (den externa, globala, har han ju redan gett på båten). Det är ur den synpunkten inte alls ointressant att veta om citizen Trump själv betalat skatt eller ej. Men innan jag går in på detta, så vill jag ta upp Hornborgs verk, eller berättelse, som går på tvärs med båda Baldwins nyliberala och Brynjolfsson & McAfees (och min) teknologiska berättelse.

I sin berättelse Nollsummespelet – Teknikfetischism och global miljörättvisa vidgar och problematiserar Hornborg nämligen både den nyliberala och den teknologiska berättelsen. Den handlar inte bara om Lisa och Kalle eller amerikaner/europeer och asiater/kineser utan man måste ta med hela planeten Jorden i kalkylen. Om man nämligen tar med omgivningen till den av ekonomerna, ceteris paribus (allt annat lika) betraktade kakan, nämligen arbetskraft, markareal, energi och miljö etc. är kakan konstant. Ekonomin är inte en win-win situation utan ett nollsummespel. Det är just så, menar Hornborg, som man ska berätta om den tekniska och industriella utvecklingen, som ett nollsummespel där västerlandet spelat till sig sitt välstånd på bekostnad av den övriga världen. Och tekniken är i det (ful)spelet långt ifrån oskyldig. I stället måste man se tekniken som del i något som Hornborg kallar för ”ojämnt utbyte”. Så länge alltings måttstock är pengar har emellertid ekonomer et consortes svårt att förstå hur ett utbyte (handel) kan vara ojämt (och speciellt nyliberaler skulle jag vilja tillägga). Den föregivet neutrala, intresselösa ”osynliga handen”, marknaden, sätter ju priset. Ett utbyte, en affärstransaktion, skulle inte komma tills stånd om inte alla parter var överens. Denna förmenta ömsesidighet döljer att spelet är ett ”asymmetrisk resursflöde” av arbetstid, markareal, energi och miljöförstöring. Ekonomerna hänför dess reella kostnader till externaliteter, alltså utanför eller bortom ekonomin, vilket osynliggör dem. De är ekologiska kostnader. De syns inte i marknadspriserna som är kulturellt betingade av maktpositioner. Hornborg skriver (s.12):

[Det är] nödvändigt att analytiskt skilja mellan å ena sidan konsumtionsvärdets och marknadsprisernas kulturbetingade nivå och å andra sidan de biofysiska flödenas materiella nivå. Detta är vår enda möjlighet att övertyga konventionella ekonomer om att något saknas i deras modeller [ ].”

Hornborg menar vidare att vi har en tendens att vilseledas av den moderna tekniken. Den är en fetisch, i samma mening som Marx menar att pengar och varor är fetischer i den kapitalistiska ekonomin.

Alla dessa tre kategorier av föremål (pengar, varor och maskiner) är fetischer i den meningen att de mystifierar ojämna utbytesrelationer genom att tillskrivas autonom [min kursivering] handlingskraft eller produktivitet.”

Vi tenderar alltså att lägga tekniken och teknisk utveckling utanför/bortom ekonomin som om den vore en oberoende kraft med magisk förmåga. I själva verket är den som allt annat en effekt av rådande ojämlika produktionsätt och varuutbyten.

Den industriella revolutionens ursprung och orsaker

Hornborgs berättelse skiljer sig historiskt markant från Baldwins och Brynjolfsson&MacAfee. (Fortsättningsvis refererar jag för enkelhets skull till Brynjolfsson&MacAfee med B&M.) Fram till 1800-talets början var jorden/markareal den viktigaste produktionsfaktorn. För de s.k. fysiokraterna den enda. Människorna levde av den avkastning som jorden gav. Och arbetade givetvis hårt men utan att se resultatet som avkastning på arbetet. Det var då ångkraften kom in i bilden. För Baldwin och B&M ersätter ångkraften människans muskelarbete eller gör det mångfalt effektivare. Den nya kraften möjliggör fabrikssystemet och industriellt framställda produkter säväl som transporter över större avstånd. Världshandeln kan komma i gång i stor skala. Det är en rätlinjig berättelse med grund i innovationer och uppfinnare. Både Baldwin och B&M kallar den för den första maskinåldern.

Hornborg problematiserar denna ganska enkla berättelse och med all rätt. Var kom medlen (investeringarna, kapitalet) från? Från den s.k. triangelhandeln. Slavar kidnappades i Afrika och skeppades över till Amerika där de såldes för att arbeta på bomullsfälten. I andra riktningen gick (billig) råbomull som i de engelska fabrikerna omvandlades till bomullstextil som exporterades och såldes (dyrt). De bytesvärden som uppstod i denna triangelhandel var, enligt Hornborg, en förutsättning för den industriella revolutionen/”maskinåldern”.

Mekaniseringens logik är oupplösligt sammanvävd med globala skillnader i priser på arbete och resurser. Om de afrikanska slavar som skördade råbomull på de koloniala plantagerna hade fått engelska standardlöner, och ägarna till de amerikanska bomullsfälten hade krävt engelska standardarrenden för sin mark, hade förutsättningarna varit mycket annorlunda.” (s.73)

Så långt är de flesta ekonomhistoriker överens med Hornborg, det är knappast något nytt i detta. Men var triangelhandeln en tillräcklig och nödvändig förutsättning? För att den industriella revolutionen skulle få styrfart krävdes ytterligare något: bränsle till ångmaskinerna. Många hävdar att Englands industriella försprång hade sin grund i tillgången på kol, speciellt stenkol. Det behövdes också arbetskraft. Fanns den? Ja, befolkningen hade börjat växa och markarealen blev knappare. Allt sämre jord måste tas upp för att föda befolkningen, vilket gjorde att jordräntan/arrenden för den bättre jorden steg. Många kunde inte längre få sin försörjning från jorden utan måste söka arbete utanför jordbruket. Arbetskraften blev därmed billigare. Kapital kom in via triangelhandeln. Arbete och kapital ersatte jorden som produktionsfaktor. Och så rullade det vidare i en förstärkande rekursiv slinga.

Att tekniken, kapital och arbete i förening, kunde till synes kompensera för brist på jord i England, skriver Hornborg, döljer emellertid det faktum

[ ] att industrialiseringen i grunden var en strategi för England att lägga beslag på markarealer på andra kontinenter som motsvarade ett ekologisk fotavtryck åtskilliga gånger större än hela det egna landets territorium och på arbete nedlagt av en arbetsstyrka flera gånger större än dess egen befolkning” (s.74)”

På det sättet uppstod den tilltro och vördnad som gör att vi alltjämt tillskriver tekniken en oberoende magisk förmåga som gör den till fetisch. I själva verket är tekniken invävd i och betingas av rådande ojämna bytesrelationer och ”en viss befolknings teknologiska kapacitet [är] beroende av dess position i ett globalt resursflödessystem” (Hornborg s.65). Det kan uttryckas mer konkret som så att rika kärnländer skor sig, på olika sätt, på den fattiga periferin.

Tillräckliga förutsättningar fanns alltså. Men var de också nödvändiga? Kunde utvecklingen ändå tagit andra vägar. Här tvistar de lärde och följaktligen blir båda berättelserna svävande på målet. Härvidlag får vi gå till ytterligare en annan berättelse (Richard Wilkinson Poverty and Progress).

Wilkinsons uppfattning är att den industriella revolutionen räddade människorna från nöden, där de fattiga och eländiga satt och halvsvalt i stugorna. Sämre och sämre jordar måste tas i bruk för att försörja den men uppbrukningen av jord skulle ändå inte kunna matcha befolkningstillväxten enligt Robert Malthus (1766 – 1834). Enligt dennes pessimistiska syn tenderar befolkningen alltid att tillväxa till gränsen av vad jorden kan producera. Denna situation förelåg i just Skottland och England vid den tiden. Hade samhället befunnit sig i ekologisk jämvikt skulle industrialiseringen aldrig ha inträffat, menar Wilkinson. ”Economic development” hävdar han ” is simply the escape route of societies caught in the ecological pincers of population growth and scarce resources”. Den industriella utvecklingen skulle alltså ha drivits fram av ett ekologiskt tryck utlöst av en under 1700-talet tillväxande befolkning, som inte kunde få sin försörjning av den agrara produktionen. En liknande situation, menar Wilkinson, förelåg senare på 1800-talet i Japan. Kapitalisterna var sålunda räddande änglar. Utvecklingen stimulerades av att en rad substitutionsvaror introducerades för att återställa den rubbade ekologiska balansen (t.ex. att kol substituerade timmer som bränsle) och detta förklarar att industrialiseringen först tog fart i denna utsatta del av världen. Nöden är uppfinningarnas moder och idag anses klimathotet kunna leda till en mängd innovationer. Denna uppfattning innebär att företagarklassen, entreprenörer och kapitalister istället för att drivas av profitförväntningar, skulle ha svarat på befolkningsökningen med att vidta adekvata åtgärder för att skapa arbetstillfällen och garantera försörjning, alltså snarare med ett politiskt mandat.

England  klarade det som inte kan kallas annat än en befolkningskris. Men det var till ett pris, ett högt pris som försköts framåt i tiden, till vår tid där kostnaden blivit uppenbar. Nämligen beroendet av fossilbränsle (oljan har övertagit kolets roll), den solenergi som genom fotosyntes under årmiljarder lagrats i jordskorpan och i stort sett förbrukats under de senaste 200 åren och vars användning till yttermera visso hotar förstöra atmosfären (koldioxid). Och utvecklingen har polariserat världen i rika kärnländer och den fattiga periferin. Denna polarisering möjliggör och underhåller fortfarande det ”ojämna utbytet” där kulturellt betingade penningflöden (som justeras förmånligt av maktutövande kärnländer) byts mot materiella biofysiska flöden från, och miljöförstöring till, periferin, enligt Hornborg. Att vi inte inser det hänger ihop med att allt värderas i allmänsyftespengar (penningen som enda måttstock) och att vi ser tekniken isolerad från marknadsutbytet.

Hornborg har skrivit en motströms men mycket viktig och uppslagsrik bok/berättelse. Tyvärr verkar inte Hornborg, som är kulturantropolog, ha fått något genomslag i debatten. Jag har inte sett några recensioner, vilket givetvis kan bero på min ignorans. Anmärkningsvärt är att Hornborg inte med ett ord berör teknologin som ny produktiv faktor utan bara som en förutsättning för det ”ojämna utbytet”. Det finns ingen fri lunch. Någon måste alltid betala. På något sätt. Friedman emotsagd.

Anmärkningsvärt är vidare att Hornborg dömer ut förnyelsebar energi, t.ex. direktverkande solenergi och vindkraft, som alternativ till fossila bränslen. Kärnenergi/fusion nämns överhuvudtaget inte. I stället förutser han en återgång till nyttjande av jord/markareal. Den kommer nu att tas alltmer i anspråk för odling av biobränsle men det kommer bara att spä på problemen, med skogsavverknig etc. som följd.

Det teknologiska ”ymnighetshornet”

Baldwin och B&M håller fast vid teknikens magiska förmåga att ta oss bort från den avgrund som enligt Hornborg ligger förfärande nära. Vi är nu eller snart inne i den andra maskinåldern, där människans kognitiva och kommunicerande styrkor (alltså hjärnkraft) kan ersättas av artificiell intelligens och datorer/robotarbete. Så som, vid övergången till den första maskinåldern, muskelkraft ersattes av ångkraft/maskiner kommer hjärnkraft att kunna ersättas med digital teknik. Kvalificerat arbete krävs dock fortfarande för att komplettera maskinerna/datorerna.

Medan teknologin (och speciellt som kunskap) fram till 1950-talet inte betraktades som produktivkraft ses den nu som den stora tillväxtmotorn, ett ”ymnighetshorn”. För att få något grepp om hur teknologin/kunskap kan påverka fördelningsproblematiken måste jag göra en referens till den s.k. neoklassiska teoribyggnaden. Den handlar bl.a. om hur resultatet, inkomsten, från produktionen fördelas på produktionsfaktorerna kapital och arbete med hjälp av den s.k. produktionsfiunktionen Y = f(K,L) där Y är inkomsten, under säg ett år, och f en funktion av kapitalet K och arbetet L. Under vissa gynnsamma betingelser, som starkt kan ifrågasättas, kan Y skrivas som en summa Y = rK + wL där r är räntan på kapitalet K (avkastningen, eller ”profiträntan” enligt Marx) och w ”arbetsräntan” dvs. lönen per arbetstimme och L antalet arbetstimmar. I Thomas Pikettys Capital in the Twenty-First Century, 2014 definieras kapitalets relativa andel som rK/Y t.ex om K är sex gånger den årliga inkomsten i ekonomin och räntan 5% så är kapitalets andel 0.3. Denna definition kallas där för kapitalismens första lag (utan att strikt vara en lag). Den andra mer strikta (härledda) lagen är r > g där g är tillväxten i ekonomin. Innebörden i denna kapitalismens andra lag (enligt Piketty) är att på lång sikt (och under ”normala” förhållanden dvs. inte krig eller katastrofer) tenderar kapitalets andel att växa.

Vid 1900-talets mitt försökte ekonomerna föra in teknologin som något slags ny form av kapital, humankapital. Nobelpristagaren Robert Solows (f. 1924) neoklassiska tillväxtteori från 1957 skiljer ut humankapitalet A som en exogen konstant – hela idén med A är att teknologisk kunskap ackumuleras och alltså blir större med tiden – och multiplicerar f med A dvs. Y = Af (K,L). Försök har senare gjorts att endogenisera kunskapen genom att, med ett uppbåd av matematik, skriva resultatet som Y=f(K(A),L(A)) där alltså K och L i sin tur är funktioner i A. Den som främst associeras med s.k. ny tillväxtteori är Paul Romer (f.1955).

Den fråga som nu osökt infinner sig, eller som jag styr mot, är: om alltmer av mänskligt arbete försvinner (L->0) var hamnar då frukterna av ett växande A. Hos kapitalet förstås (sätt L=0 ovan!). I det exogena fallet, där A betraktas som en konstant, är det i varje fall tveksamt om dess verkan i sin helhet kan tillskrivas kapitalet. Man skulle t.o.m. kunna säga att multiplikatorn A motsvarar resultatet av en samhällsinsats, förekomsten av en slags resurs, en kunskapsallmänning, i vilket fall avkastningen bör delas med samhället. I det endogena fallet kan hävdas att det är kapitalets användning av den föregivet fria allmänningen som genererar resultatet; hela avkastningen bör då tillfalla kapitalet. Med där finns trots allt en rest av arbetet kvar; det kvalificerade arbetet att komplettera maskinerna/datorerna. Men vem svarar då för detta arbete? Forskarna, ingenjörerna, eliten? Vad gör i så fall alla de andra? Låt oss se hur Baldwin och Milanovic respektive B&M ser på detta.

Separationskostnadernas förflyktigande tack vare teknik

Baldwins bok är en utmärkt introduktion till hur globalisering fungerar i praktiken. Däremot sägs mycket lite om vad som är dess djupare drivkrafter. Uppenbarligen utgör företagens kostnader berättelsens fokus. Baldwin ser utvecklingen från ca 1820 som eliminering av tre hinder: (höga) kostnader för transport av resp. gods, idéer och arbete; Baldwin kallar det separationskostnader:

Globalization´s first acceleration – ot first unbundling – came when the cost of moving goods plummeted in the nineteenth century. Globalization´s second unbundling came when the cost of moving ideas plummeted in the late twentieth century. A third unbundling is likely to happen if the cost of moving peope plummets.” (s.295)

Kapital” nämns inte i sammanhanget och överhuvudtaget knappas alls i boken. Jag misstänker att ”kapitalet” är just elefanten i berättelsen – det som finns där i högsta grad men inte bör nämnas – även om Baldwin reproducerar Milanovics elefantkurva. Hur kapitalets roll skrivs in i berättelsen om globaliseringen är alltså oklar – förutsätts det stå på bordet som salt och peppar att skiftas runt vid behov? Trots denna uppenbara lapsus (?) har Baldwin mycket klokt att säga och gör det pedagogiskt utan att dölja vad det handlar om: att minska kostnaderna och öka vinsten för företagen: ”[ ] to think of offshoring as a means of getting the labor services of low-wage labor out of low-wage nations [and] ”arbitraging international wage differences”.(s.296). Hornborg skulle kanske ha uttryckt det i termer av ”asymmetriskt utbyte”. Intressant att notera är att det enda ställe i boken där Baldwin använder denna beteckning är när han skriver att det sker ”a massively asymmetric flow of know-how” från Nord till Syd dvs. från rika länder till fattiga (s.151).

Det som är på tapeten i denna tredje ”unbundling” – den första var ett resultat av den industriella revolutionen, den andra av informationsrevolutionen – är att få ned kostnaderna och gå runt politiska hinder för att förflytta arbetet, inte fysiskt, utan ”virtuellt” med hjälp av telekommutering. Och då främst som en tjänst, servicearbete, som Baldwin uppskattar redan motsvarar två tredjedelar av allt arbete: ”How to get Mexican labor service out of Mexico” – boken skrevs före Trumps inträde på scenen men den tredje revolutionen, vad vi nu ska kalla den, kan likaväl ses som ett sätt att korsa gränser (och gå genom murar) med hjälp av teknologin, en sorts virtuell immigration. De två teknologierna Baldwin nämner är telenärvaro (telepresence) och telerobotik (telerobotics). Han trycker på att denna immigration/emigration kan gå i båda riktningarna, från fattiga länder till rika och vice versa. Som exempel  nämner han att en städare i Malaysia kan städa ett hotellrum i Oslo m.h.a diverse avståndskontrollerade städmaskiner respektive att en specialist i Tyskland kan styra en hel maskinpark i Kina. I någon mån har vi väl redan detta, i form av call centrals som t.ex i Indien förmedlar taxibokningar i Stockholm, men det hela är ännu i sin linda och inväntar bättre (och billigare) teknik. Till syvende och sist går det ändå ut på ”arbitraging international wage differences”. Denna sker i någon slags våg över världen. I och med att kinesiska arbetare höjer sina löner kommer även kinesiska företag/Kina att börja ”arbitrera” genom att utnyttja lägre betalda arbetare i t.ex Vietnam, Bangladesh och Östra Afrika.

För denna ”arbitraging” är givetvis löneskillnader en förutsättning och för vissa länder den viktigaste konkurrensfördelen. Det förklarar att t.ex. regeringen i Bangladesh går de inhemska ägarna av textilfabrikerna till mötes genom att hålla nere facklig organisering i sådan utsträckning att t.o.m. ”arbiträrena” t.ex svenska H&M och andra klädkedjor inom organisationen Ethical Trading Initiative opponerar sig (DN 20170224 H&M hopppar av möte i Bangladesh). Oavsett vad man tycker om detta och Baldwins till synes överslätande attityd till de etiska frågorna så är hans bok mycket läsvärd för den som vill sätta sig in i globaliseringsproblematiken. På mycket lång sikt är väl förhoppningen att löner på något sätt ska utjämnas. Men då kanske den tekniska utvecklingen kommit så långt att människor inte längre behövs, åtminstone inte i rutinbetonade, enkla servicearbeten.

Från rentierism till meritokrati och plutokrati

Medan Baldwin i stort sett ignorerar fördelningsfrågor mellan kapital och arbete och snarare ser löneskillnader som en förutsättning än ett problem (som löser sig på sikt genom konvergens) stryker Milanovic med tjocka streck under Pikettys ”andra lag” (se ovan). Milanovic är liksom Baldwin intresserad av ojämlikheter mellan länder/regioner, medan Piketty främst analyserar ojämlikhet inom ett land/region. Milanovic tar emellertid som utgångspunkt den s.k. Kuznetskurvan, som har sitt ursprung i försök till förutsägelser om framtiden på 1950-talet. Kuznetskurvan är en uppåtkonvex kurva (som övre delen av en cirkel ungefär) i ett diagram med den s.k. ginikoefficienten längs den lodräta axeln och bruttonationalprodukten per individ längs den vågräta. Ju lägre ginikoefficient (graderad mellan 0 och 1), desto mer internt jämlikt är landet. Kuznetskurvan utsäger att under stark utveckling av den nationella ekonomin tenderar ojämlikheten att öka, för att nå ett maximun, och sedan, när ekonomin mognar (stagnerar) på en högre nivå tenderar att minska, Milanovic s.190. Kurvan är historiskt belagd men har starkt ifrågasatts då den inte tycks gälla för tiden efter 1980. Milanovic menar dock att det snarare är en fråga om en serie kurvor. Västvärlden befinner sig på en andra våg, den andra industriella eller ”maskinåldern”, medan resten av världen fortfarande befinner sig på maxiumum eller nedåtgång på en första, den som västvärlden följde från1800-talet till andra hälften av 1900-talet. Vi, främst USA, men även Europa och Sverige, rider ny på uppåtflanken av den andra, med ökande ojämlikhet som följd.

Det finns flera samverkande orsaker till att kapitalet under en uppgångsfas i ekonomin ökar sin andel av inkomsten. Det handlar om hur arbete kan ersättas med kapital (med oförändrad inkomst). I vilken grad detta är möjligt beror på den s.k. substitutionselasticiteten mellan kapital och arbete. Både Piketty och Milanovic hävdar att denna ökar med den tekniska utvecklingen dvs. den gör utbytet lättare. (I den neoklassiska teorin där fullständig elasticitet antas råda kan allt arbete ersättas med kapital.)

Nu säger detta, i och för sig, ingenting om fördelningen av inkomsten mellan rika och fattiga (Y är den nationella inkomsten) – om inkomsten fördelades lika mellan alla skulle ginikoefficienten ligga på noll oavsett kapitalets andel. Men detta är ett hypotetiskt utfall som inget har med verkligheten att göra. Motsatsen är det verkliga fallet, inkomsterna fördelas alltmer olika och statistiskt ökar kapitalets andel och uppskattas nu till ca 0.4. Milanovic pekar dessutom på, att medan den första vågens kapitalister i regel avhöll sig från arbete och slutade som rentierer, så får under den andra vågen de rikare alltmer sin inkomst från både kapital och arbete (i en s.k.”skill-based economy” alltmer från arbete genom lönedifferentiering, t.ex höga VD-löner, bonusar, och de mindre ”kunnigas” svagare förhandlingsposition). De genom arbete intjänade pengarna sparas (ju mer ju mindre arbetsinkomsten beskattas) och blir kapital. Milanovic ser dessutom en paradoxal effekt av kvinnornas inträde på arbetsmarknaden då den ökar (den ekonomiska) ojämlikheten mellan hushåll då likar gifter sig med likar s.k homogami. Allt detta skapar en meritokratisk kapitalism. En ytterligare bidragande faktor till ojämlikhet är att kapitalet finansierar politikernas kampanjer och förväntar sig något i gengäld, ett demokratiskt hot: ”we approach a systen of one-dollar one-vote” (s.190), en plutokrati.

Hotet mot arbetet

B&M inleder sin bok med en rad exempel på den digitala tekniken som väntar, t.ex självstyrande bilar (som skulle kunna göra de flesta chaufförer arbetslösa) och visar på de klyftor inom inkomst- och förmögenhetsfördelningarna som redan är förhanden i USA. De utsäger i stort sett samma sak som Milanovics elefantkurva. I en senare del av boken resonerar de kring frågan om den digitala utvecklingen kan åstadkomma en jämnare fördelning. Resonemanget kan sammanfattas i följande mening: ”Dagens informationsteknik gynnar mer kvalificerade arbetare på bekostnad av mindre kvalificerade, stärker avkastningen för kapitalägande på bekostnad av arbete och stärker superstjärnornas övertag emot alla andra” (s.194). Dessa tre gynnade grupper, de mer kvalificerade arbetarna, kapitalägarna och superstjärnorna är vinnarna. B&M ägnar ett helt kapitel åt de senare, superstjärnorna, de som tack vare ”vinnaren-tar-allt” effekten är de största vinnarna. Varpå de ställer frågan: ”Borde vi, när överflödet är så stort, behöva bekymra oss för klyftorna?” Nyliberaler (i synnerhet) för fram argumentet ”överflödets företräde” som gör sig påmint var man än befinner sig i fördelningen. Förutom att överflödet sipprar ner till alla så är den ”översta procentens enorma inkomster en rättvis belöning för människor som skapar värde för alla andra” (citat från Harwardekonomen Greg Mankiw, s. 195). B&M konstaterar emellertid: ”Vi skulle önska att framstegen inom digitala tekniker var ett stigande tidvatten som lyfte alla båtar lika mycket inom alla områden, men det är de inte” (s.194). Nå, men om inte lika mycket, så åtminstone något. Är inte det tillräckligt?

B&M diskuterar ingående och uppskattande incitamentens och innovationernas betydelse liksom det faktum att gemene man fått del av utvecklingen genom lägre priser och högre kvalitet. Men det räcker inte, det finns andra nyttigheter som (och specifikt för USA) blivit dyrare, och för många oöverkomligt dyra, som boende, utbildning och sjukvård. Stagnerande och fallande inkomster blir därmed ett hinder för social rörlighet. ”Många amerikaner tror fortfarande att de bor i möjligheternas land [ ] men så ser det inte längre ut” skriver B&M s.199, ”rörligheten [är] hälften så hög som i nordiska länder och på ungefär samma nivå som [ ] Europas minst rörliga länder”. Klyftorna blir därigenom självförstärkande och ”förslösar innovationspotentialen” och kan t.o.m dämpa tillväxten, (s.200-201). Teknikutvecklingen kan också skapa en ihållande strukturell arbetslöshet ”när upptäckterna av nya sätt att rationalisera arbetet springer ifrån vår förmåga att hitta nya användningar för arbetskraften”.

För att hålla värmen i ekonomin uppe förutsätter tillgång och efterfrågan varandra, som veden och elden. En växande produktion måste konsumeras. Vad blir konsekvensen av en omåttligt stor ojämlikhet? Konsumtionen kan minska, utom möjligen av lyxvaror som bara de rikaste har råd med. Allt mindre arbete skulle krävas för att producera det som kan efterfrågas och omsättas på marknaden med arbetstidsförkortning och arbetslöshet som följd i en ond spiral, med press på lönerna nedåt för okvalificerade arbetare medan de kvalificerade kan begära det mångdubbla i lön: ”På den extrema vinnaren-tar-allt-marknaden skulle en marknadsmässig lön rentav kunna hamna på noll” (s.211). Ingen vill ha det arbete eller den produkt du erbjuder. Och om man målar upp sf-scenariet med ”superintelligenta androider (robotar)” skulle ägarna till dessa, kapitalet, lägga beslag på hela värdet i ekonomin och stå för hela konsumtionen.” (s.211).

Kombineras detta med att vi kanske måste dra ner på konsumtionen för att minska miljöförstöringen och dessutom med globaliseringen, som ”outsourcar” arbetet, så ser framtiden inte så ljus ut som ”ymnighetshornet” (den tekniska utvecklingen) utlovar, åtminstone inte för de rikare länderna. Om man bara tuffar på med teknologin som draglok – och som Trump förnekar miljöproblematiken och protektionistiskt tar hem jobben – utan korrektiv, kan det gå rakt åt helskotta.

Korrektiv

B&M avslutar sin berättelse med policyrekommendationer, som utbildning, innovation och entreprenörskap, forskning, infrastrukturutveckling, s.k. Pigouanska skatter för att göra upp med s.k. negativa externaliteter (miljöförstöring), land- och fastighetsskatter, progressiv inkomstskatt. Dessa rekommendationer är inte särskilt revolutionerande eller nya och frågan är om de löser problemen med galopperande ojämlikhet. B&M tar därför upp den alltmer aktuella frågan om en basinkomst. ”Överflödet” skulle kunna bekosta denna. Basinkomsten garanterar alla en lägsta levnadsstandard. ”Om [sedan] människor vill förbättra den genom att arbeta, investera, starta företag eller någon av de andra aktiviteter som den kapitalistiska motorn erbjuder får de självklart göra det, men om de inte gör det kan de ändå agera som konsumenter genom den garanterade inkomsten.” (s.268).

Men det är inte B&Ms förstaval. En allmän basinkomst har svagheter. Utan arbete inget ”egenvärde, sunda värderingar, struktur och värdighet för att bara nämna några” (s.270). I stället förordar de s.k. negativ inkomstskatt som kombinerar garanterad lägsta inkomst med ett incitament att arbeta (jag går inte in närmare på hur det fungerar). De tar slutligen upp risker med utvecklingen (att maskinerna/datorerna tar över) men slutar boken optimistiskt med förhoppningar på ett ”ymnighetshorn” för alla.

Avslutande kommentar

Maskindrömmarna är eviga och sanna. Ett faktum. Liksom drömmen om en bättre värld. Frågan är: vilka berättelser ska man tro på? Spänningarna i världen växer. Klimathotet skrämmer. Klyftorna och ojämlikheterna ökar. Paradoxalt nog verkar det som om mänskligheten materiellt sett nått en högre nivå. Alla har fått något mer och några mycket, mycket mer. Det är vad på senare tid framtagen statistik visar. Ett exempel är elefantkurvan. Är ökad ojämlikhet det pris vi får betala för tillväxten? Optimister anser uppenbarligen det och menar att vi är på rätt väg. Och tekniken lovar mer. Pessimister (realister?) däremot ser ojämlikheten i sig som ett problem, mentalt och materiellt, och nämner följder som social orörlighet, politisk oro och på sikt minskad tillväxt. Korrektiv till en ojämlikhet, som riskerar att galoppera om tekniken håller vad den lovar och arbeten slås ut, är nödvändiga och behöver fogas in i en bra och sann berättelse. Hur ska elefanten fås att spela på tangenterna utan att krossa pianot?

Referenser

Baldwin, Richard The Great Convergence – Infomation technology and the new Globalisation, Belknap Press, 2016.

Brynjolfsson, Erik & McAfee, Andrew Den andra maskinåldern – Arbete, utveckling och välstånd i en tid av lysande teknik, Daidalos 2014.

Hornborg, Alf Nollsummespelet – Teknikfetischism och global miljörättvisa, Daidalos 2015.

Milanovic, Branko Global Inequality – A new approach for the age of globalization, Belknap Press, 2016.

Vonnegut, Kurt Player Piano orginalutgivning på Delacorte Press, 1952. I svensk översättning av Håkan Lagergren och Birgitta Stenberg Det mekaniska pianot, Norsedts 1998. Citaten i texten är hämtade från denna.

I texten refereras även till

Atlestam, Barbro, red., Informationssamhället – tillbaka till framtiden, NUTEK Förlag, 2004

Piketty, Thomas Capital in the Twenty-First Century, Belknap Press, 2014.

En kort med utmärkt introduktion på svenska till denna (tjocka bok, ca 700 sidor, som även finns även på svenska) är Roine, Jesper Thomas Pikettys Kapitalet i det tjugoförsta århundradet, Volante.

Wilkinson, Richard Poverty and Progress, London 1973.

Tillbaka

Ett respektfullt samtal

Med anledning av nyligen timade händelser inom den s.m.s hästkapplöpningsjournalistiken, såväl i Amerikat som i gamla Sweden, går min tanke än så gärna, till den gaeliske-irländske författaren Flann O´Brien och hans humoristiska gaeliska språksatir A Béal Bocht  från 1941 (i engelsk översättning The Pour Mouth). I den skildras hans talesperson Myles na Gopaleens uppväxt i en av de fattigaste och eländigaste trakterna i det fattiga och eländiga Irland. Myles och hans morfar för på ett ställe ett samtal om deras regniga hembygd, om vilket det sägs att ”hunger och olycka drabbade befolkningen och den kunde inte hålla sig torr under tre månader”. Det komiska i samtalet ligger i det absurt respektfulla och hövliga tilltal -- hästlängder från trumpianers och vissa svenska kommunikationsstrategers -- som dessa båda, föregivet obildade, urfattiga och på samhällets lägsta pinne stående, använder. Så här låter det i utvalda delar (i engelsk översättning):

One day I put the matter to the Old-Fellow [morfadern] and I entered into a conversation with him.

-- Do you think, oh gentle person, said I, that we`ll ever be dry again?

-- I really don´t know, oh mild one, said he [ ].

-- Are you sure that the Gaels are people? said I.

-- They´ve that reputation anyway, little noble, said he [ ].

-- Do you think, oh sublime ancient, said I [etc].

Tänk om vi, i den amerikanska (eller i den kommande svenska) valkampanjen fått (får) höra följande (ta det bara som en mall för ett respektfullt samtal):

-- Do you think, oh gentle Donald, that we`ll ever be great again?

-- I really don´t know, oh mild Hillary.

-- Are you sure that the rich people are taxpayers?

-- They´ve that reputation anyway, little Hillary.

-- Do you think, oh sublime Donald,  [etc].

Flann O´Brien var pseudonym för Brian O´Nolan (1911 – 1966). De flesta av hans verk finns översatta till svenska, inkl. den här nämnda (sv. Klagomunnen). Den mest kända berättelsen The third policeman (sv. Den tredje polisen) är en ”deckare” med ett överraskande slut, kanske det bästa verket i sin genre (rekommenderas starkt). Den ovan citerade engelska översättningen av A Béal Bocht är utgiven av Pan Books, London 1973.

Finsk nationaldag

2015-12-05

I morgon är det Finlands nationaldag. Finland och det finska folket har från gymnasietiden haft en plats i mitt hjärta, alltsedan min skolväg sammanföll med en finsk pojkes. Samtalen och diskussionerna med honom längs vägen var alltid givande (vilket f.ö. gäller generellt – sällskapen längs vägen till och från skolan var en andra ”skola”). Han var inte ett av de ensamkommande krigsbarnen som, med en lapp i ett snöre om halsen med en adress till en svensk värdfamilj, togs emot med öppet hjärta av det svenska folket, utan hade sin familj med sig – eller var född i Sverige – vi tog aldrig upp den frågan, och varför skulle vi det?

Förutom dessa ensamkommande barn, som ofta blev kvar hos fosterföräldrarna i Sverige när kriget var slut, var finländarna den första större gruppen av invandrare – det var då i regel fråga om arbetskraftsinvandring. Många av dem kom till Eskilstuna – min fars hemstad – och inte alltid välkomna. Mina finska vänner minns att det hände att ordet ”finndjävel” slängdes efter dem .

Själv var jag vaccinerad mot främlingshat och speciellt finnhat, dels genom familjen, och min familj hade ett öppet hjärta, dels av det jag läst om det finska folkets öde och tapperhet under krigsåren – till skillnad mot Sverige som hukade, tog det striden mot övermakten. Det var något med det kriget som fascinerade mig och fortfarande gör det. David mot Goliath. I mitten av 50-talet läste jag Väinö Linnas Okänd Soldat. Den gick som följetong i veckotidningen Folket i Bild. Vår granne prenumererade på tidningen och väl läst passerade den sedan till oss. Efter första avsnittet var jag fast. Jag höll utkik efter posten och den dagen posten kom med tidningen stod jag några minuter efter brevbärarens leverans utanför grannens dörr och knackade på och bad att få låna tidningen. Vilket jag fick, och läste den först av alla. Högst oartigt, men ingen gjorde några invändningar. Vi hade snälla grannar.

Jag har sedan dess inte läst om boken (vilket jag borde) men minns hur fullständigt absorberad jag var av den. Bestående är att den var en ingång till den finska litteraturen, som i sin egensinnighet tillhör den yppersta världslitteraturen (läs t.ex. Aleksis Kivis Sju bröder). 1955 kom Edvin Laines film med samma namn som Linnas roman, en film som jag kan se om och om igen. Den är helt kongenial med romanen, vilket knappast kan sägas om en senare inspelning (Rauni Mollbergs 1985), och den är enligt min mening den absolut bästa krigsfilm som gjorts. Inte för krigsscenerna utan för soldaterna/kamraternas samtal och animerade diskussioner i vilostunderna däremellan (Hietanens muntra kvickheter i förening med ett tragiskt grundallvar är en favorit), och för det i grunden pacifistiska budskapet.

Krig och katastrofer är ett tacksamt ämne att behandla narrativt. Mänskliga öden i dödens omedelbara närhet griper och fascinerar – i läsfåtöljen. Själv har jag aldrig varit i närheten av den verkligheten och kanske inte borde uttala mig. Väinö Linna hade den erfarenheten, han hade själv varit en av de soldater han beskriver. I verkligheten ligger det närmare till hands att upplevelserna leder till ett trauma.

Jag deltar numera i det på det hela taget anspråkslösa firandet av nationaldagen här i Sverige. Förra året träffade jag Christina Falck som skrivit en roman Vi eller De om det finska inbördeskriget, det krig som följde på den ryska revolutionen och den finska självständighetsförklaringen  senhösten 1917. Romanen baseras på ett antal brev mellan hennes släktingar, en finlandsvensk familj, på en större gård i närheten av Karis som deltog på den ”vita” sidan. Händelserna ses främst ut deras perspektiv och centreras kring denna gård men där finns på gården och i omgivningen arbetare och torpare på den ”röda” sidan. Författarens empati är jämt fördelad mellan dem och det sociala traumat som kriget innebär är tydligt framställt i den mycket läsvärda romanen. För att fullt ut gestalta detta trauma är den skriven med flera aspekter på detta krig —  det sorgligaste av alla, inbördeskriget —  där det inte finns några klara fronter, där gamla relationer upplöses och vän blir fiende. Romanen blir på så sätt något fragmentarisk, skriven på en ”nästan filmisk prosa” som en recensent uttrycker det. Ett bärande tema är förlusten av en mental hembygd och ett ordnat, inrutat, lugnt liv med sedan länge givna relationer.

Ett liknande tema, det om den förlorade hembygden,  finns ännu tydligare gestaltat i en minnesbok av den likaledes finlandssvenske författaren Benedict Zilliacus Båten i vassen. Han var son till en framträdande gestalt i den finlandssvenska kulturkretsen i Helsingfors Emil Zilliacus, diktare och antikkännare. Faderns framgångar möjliggjorde inköp av en större herrgård på en ö i Viborgska viken, där Benedict tillbringade sin barndom. I boken frambesvärjer han (och jag citerar det vackra omslagets baksida) ”sin karelska barndomsvärld med en överflödande sensuell detaljrikedom: parken, herrgårdshuset, fruktträdgården”. Det är en priviligerad överklassvärld, som man (som läsare) lätt bortser från och fångas av just vad citatet utsäger – det är så på kornet beskrivet att jag håller det för det bästa jag läst i den genren.

Men idyllen förändras. Kriget bryter in och som drygt tjugoårig soldat blir författaren i högsta grad deltagare i dess brutala förändring då hans barndomsö blir en omstridd krigsskådeplats, som först intas av ryssarna och sedan återtas av finnarna. Som pojke har han tillbringat tiden drömmande, liggande i en båt avskärmad av en vassrugge intill ön. Just där upptäcks, efter återtagandet, i en liknande båt, en sårad rysk soldat som otroligt nog med tanke på hans sår gömt sig där i sju veckor utan att våga ge sig tillkänna.

Ön går slutgilltigt förlorad och blir tillsammans med en stor del av Karelen sovjetiskt territorium, och är ryskt än idag. Stora folkförflyttningar blev följden. Först 1989 kunde författaren återvända till sin barndomsö. Givetvis bara som besökare, och där på plats kommer minnena …

En svensk författare soDSC03768m tagit Finland till sitt hjärta är Harry Martinson. Han var aktiv som rekryterare av svenska frivilliga till vinterkriget (som föregick det s.k. fortsättningskriget, som Zilliacus deltog i) och var själv ordonnans vid ett svenskt kompani vid Sallafronten (norra Finland). Han har skrivit om det i ”memoarromanen” Verklighet till döds. En av hans absolut vackraste dikter handlar just om Karelen och fångar väl den stämning som Zilliacus bok är full av.

Jag slutar med ytterligare ett citat från omslaget till Båten i vassen ”en av de stora kärleksförklaringarna, en underbar bok”. Ja, verkligen; om jag inte fötts som svensk i Sverige hade jag velat födas som finsk i Finland, och kanske just i Karelen. Det får bli min kärleksförklaring till både Sverige och Finland denna dag.


 

Tillbaka

Marsianer ­­­­– finns dom?

2015-10-04

Det har varit mycket rymd i oktober. Mest om Mars. I början av månaden kunde man läsa att forskarna funnit spår av vatten på Mars; en förutsättning för liv, tror man. Då hade också filmen The Martian premiär (intressant i sig därför att den bygger på en roman som först gick som följetong på författarens, Andy Weirs, hemsida och sedan gavs ut som ebok). Romanen har jag inte läst men jag såg filmen. I 3D. Redan i mitten på 50-talet kunde man se filmer i 3D; jag minns hur jag ryggade tillbaka när lejonet Simba med ett rytande hoppade rakt ut i salongen på Sagabiografen i Motala. Men det dröjde 50 år innan 3D-tekniken slog igenom, varför är svårt att förstå, eftersom det är en häftig upplevelse, speciellt här i rymdscenerna.

I filmen spelar Matt Damon en framtida astronaut som lämnas kvar på Mars av sina kamrater ­­­­– vilket skapar ett moraliskt problem ­­­­– i den felaktiga tron att han förolyckats och inte är vid liv. Med ett psyke som aldrig ger upp och utbildad som botaniker, ”jag har inget annat val än att bli j-t vetenskaplig”,  överlever han som en Mars-Robinson. Tack vare denna inställning lyckas han meddela sig med NASA-kontrollen via den redan 1997 landade Mars-sonden Pathfinder, som han återfinner och återupplivar. Den dramatiska räddningen och det moraliska problemets lösning kommer efter att kamraterna, på sin väg tillbaka till Jorden, nås av meddelandet att han är vid liv och rundar Jorden på eget bevåg för en ny vända till Mars. I recensionerna antyds att filmen fått sponsring från NASA, och visst är den storartad propaganda. Rätt så, tycker jag. Vi behöver snarast ta oss vidare ut i rymden.

I början av månaden samlades ett hundratal astronauter i Stockholm, säkerligen sponsrade av NASA, för någon PR-kampanj för rymdens fortsatta utforskning. Fyra av dem mötte upp för ett samtal i Kulturhuset i Stockholm inför betalande publik. Jag var (förstås) där.

Givetvis kunde jag inte missa att se och höra ”live” den första människan som gjort en rymdpromenad, ryssen Aleksij Leonov. Promenaden gjorde han 1965, fyra år efter att hans kollega Jurij Gagarin blev den förste att lämna jordatmosfären för ett varv runt vår planet. Leonov, nu 81 år, berättade livfullt om hur han varit nära att bli kvar som en mänsklig satellit, då han inte kunde ta sig tillbaka in i luftslussen till kapseln på föreskrivet sätt, med fötterna först (gissningsvis för att han manuellt måste stänga luckan till luftslussen). Efter flera misslyckade försök lyckas han dyka in i slussen. I tyngdlöst tillstånd och med svetten lackande på visiret till den otympliga rymddräkten klarar han sedan på något sätt att komma på rätt köl i den trånga luftslussen.

De övriga tre, ganska mycket yngre och vars vistelse i rymden varat betydligt längre än Leonovs, berättade om sina upplevelser av att arbeta i rymden, hur kroppen klarar en längre tid i tyngdlöst tillstånd, hur viktig den dagliga fysiska träningen är och vad de gjorde på sin fritid, i den mån en sådan alls förekom; mest musiklyssning, ingen verkar ha läst medhavd litteratur. På en fråga om någon i publiken skulle få uppleva den första Marslandningen (alltså som åskådare på Jorden) svarades: ”Absolut”. För egen del hoppas jag få vara med då (fortfarande på Jorden). För 50 år sedan var jag övertygad om det, men nu lider tiden för en 75+.

Tiden lider även på annat sätt. I vetenskapsprogrammet i TV 5 oktober berättades det att rymden kring Jorden snart kan bli ofarbar p.g.a. allt rymdskrot som där ansamlats som resultat av tidigare expeditioner. Rymdskrotet kan kollidera s.a.s. med sig själv och i en slags kedjereaktion producera allt mer utspritt sådant. En liten metallflaga har tillräckligt stor rörelseenergi för att torpedera betydligt större objekt t.ex. vitala delar av en rymdstation.

Hur allvarligt detta än är så finns värre scenarios. Från det nämnda vetenskapsprogrammet klickade jag mig, som av en händelse, vidare till en dokumentär om en f.d. sovjetisk överstelöjtnant vid namn Petrov. Om man får tro honom själv, så räddade han 1983 Jorden från ett helt förödande kärnvapenkrig, förorsakat av ett datorfel i systemet för det sovjetiska missilförsvaret. Fem amerikanska kärnvapenmissiler var enligt systemet på väg mot sina mål i Sovjetunionen. Enligt rådande kallakrigslogik skulle ett angrepp omedelbart utlösa en motsvarande serie sovjetiska missiler mot den amerikanska kontinenten. Petrov underlät emellertid att enligt sina instruktioner rapportera vidare uppåt i befälsstegen: ”datorerna hade felrapporterat tidigare ” var hans försvar. Det hela tystades ned och Petrov anklagades för ”tjänstefel” och blev sedan utfryst och kom inte längre i karriären. Hur trovärdig hans berättelse är vet jag inte men har ingen anledning att betvivla den. Visst skulle det kunna ha hänt.

Om det nu finns riktiga marsianer, inte bara kvarlämnade jordingar,  skulle de vara vänligt sinnade  eller fientligt?   Till dags dato har man upptäckt närmare 2000 s.k. exoplaneter, alltså planeter som rör sig runt andra stjärnor än solen, och det är bara början. Frågan är hur ”samtidiga” de är, i den meningen att vi skulle kunna kommunicera med en sådan civilisation. Tyvärr verkar det  osannolikt. En pessimistisk bedömning är att en civilisation, så tekniskt avancerad att den på något sätt skulle kunna sända meddelanden, har alltför kort återstående livslängd i jämförelse med den tid meddelanden skulle behöva färdas (givet att det skickas med högst ljusets hastighet). Den antas alltså förr eller senare ta kål på sig själv, det förra troligare än det senare (?) antingen p.g.a. interna konflikter (med t.ex. kärnvapenkrig som följd) eller p.g.a resursbrist/klimatförändringar eller kollisioner med andra himlakroppar. Men kanske är vi alltför ”antropologiskt” fatalistiska i det avseendet. Och ljushastigheten är kanske inte begränsande.  Och med alltmer förfinade detektorer borde vi kunna ta emot signaler från sedan länge utdöda civilisationer. Även så, skulle vi förstå meddelandet, eller ens uppfatta det som ett meddelande?

Hur människan, alltsedan det var uppenbart att det finns andra planeter än Jorden, föreställt sig främmande civilisationer är ämnet för en spränglärd bok av den tyske kulturvetaren Karl S. Guthke, Der Mythos der Neuzeit (A. Franke AG Verlag, 1983), i engelsk översättning The Last Frontier ­­– Imagining other worlds from the Copernican revolution to modern science fiction (Cornell University Press, 1990). Att vi skulle träffa på marsianer på Mars, eller de komma hit, kan vi utesluta idag. Men för hundra år sedan, eller ännu längre tillbaka, visste man inte. Man spekulerade. Och skrev. Spekulationer och fiktion som gick långt utöver den samtida vetenskapliga kunskapen. ”Science fiction” som genre myntades först av en amerikan Hugo Gernsback, 1929. Mycket av den litteraturen var, och är, förstås inte mer än underhållning. Men genren omfattar även litteratur som anlägger mer  filosofiska perspektiv, enligt Guthke. Bäst exenplifieras den med ett citat av en av de främsta inom genren, H.G.Wells: ”What are these Martians? What are we?” Wells War of the worlds (Världarnas krig), som gavs ut 1898 är säkerligen den mest kända  och stilbildare inom genren men Guthke tar upp som lika viktig en för mig okänd tysk, Kurd Lasswitz, som skrev romanen Auf zwei Planeten (Wilhelm Heyne Verlag, 1998. Första utgåva, 1897 på  Verlag Felber). Den tycks ha fått lika stor spridning och översatts till många språk, även till svenska (svåråtkomlig). Till skillnad från dagens sf är det i båda dessa romaner marsianerna som reser i rymden, i båda romanerna föranlett av resursbrist på hemmaplaneten.

Mötet med människorna tar sig dock helt annorlunda uttryck hos de båda författarna. Wells teknifierade känslolösa marsianer uppfattar inte människorna som annat än djur, objekt för utnyttjning, så som Wells framställt förhållandet människor/djur i sin lika kända roman Tidsmaskinen, 1895. Förhållandet förblir från första kontakten fientligt och eskalerar snabbt till utrotningskrig av fienden. Kampen verkar hopplös för människan tills jordens minsta kräk, bakterierna, infekterar marsianerna, som snabbt dör.

Lasswitz roman har en helt annat sätt att se på mötet. Marsianerna blir ett slags rymdens änglar, som värnar både om människorna och sig själva. Utgångspunkten är densamma, marsianerna måste söka nytt livsrum men inte på bekostnad av människorna utan till bådas fördel. Förvecklingar uppstår dock, mest på grund av mänsklig misstänksamhet, men löses med lyckad utgång. Romanen slutar med att en jordisk man gifter sig med en marsiansk kvinna.

Wells pessimistiska roman över civilisationernas möte kan väl sägas ha störst litterärt värde. Lasswitz optimistiska 1000-sidiga epos (i den tyska upplagan) uppvisar betydligt mer kunskap om förutsättningar och begränsningar för rymdfärder – på ett snarast pseudovetenskapligt sätt vill han skapa trovärdighet för skeendena, och han är betydligt mer sf än Wells som ser det hela utifrån en nyhetsjournalists synvinkel, någon som rapporterar vad som händer och reflekterar över skeendet (inte minst över vårt förhållande till djuren).

Själv har jag inte läst mycket sf, men som ett exempel på hur de båda författarna inspirerat andra, vill jag plocka fram en pojkbok Den okända faran (Bonniers, 1953) av Gabriel Linde. Den går mest i Wells stil, om än inte så våldsamt, och marsianerna i den är riktigt hyggliga, á la Lasswitz, tills de inser människornas krigiska natur. Då  blir det allvar av. Jag citerar baksidans text: ”[ ] hade inte den genialiske vetenskapsmannen Stein [Einstein? min anm.] lyckats komma underfund med dödsstrålen och den svenske ingenjören Berg så djärvt anfallit inkräktarnas i deras eget rymdskepp [han hoppar med fallskärm ned på marsianernas tefatsliknande farkost, min anm.] ­­­­– då kan nog inte den mest fantasifulle författare säga hur det skulle ha gått.”

Pojkromanen är undervisande om än långt ifrån i samma grad som Lasswitz´, en smula filosofisk som Wells och har litterära kvaliteter. Det senare bör inte förvåna då Gabriel Linde är en pseudonym för Gustaf Sandgren, en av våra arbetarförfattare.

Slutligen vill jag anföra ett, inte helt seriöst, belägg för att det finns marsianer. Det är nämligen så att Jordens samtliga finansiella skulder överstiger dess tillgångar. Men debet och kredit måste gå ihop, balansera varandra – det vet varje förlagschef. Min skuld är någon annans tillgång. Var finns då denna tillgång, om inte på Jorden. På Mars, förstås! Ergo, marsianer finns.

(Sorry, det finns en annan rimligare förklaring. Vi behöver inte lämna Jorden. Tillgångarna finns i skatteparadisen – oredovisade! Se t.ex. Gabriel Zucman Gömda rikedomar, Daidalos, 2015).


Tillbaka

Två polska städer

2015-08-31

Om Den första polkan av Horst Bienek och Två städer av Adam Zagajewski

Under en sommar för 50 år sedan, 1965, bodde jag i den polska staden Gliwice och arbetade i den närbelägna, något större staden Katowice, båda belägna i det schlesiska ”svarta bältet”, där kolbrytning var huvudnäringen. Dagligen tog jag tåget, en resa på en dryg trekvart, mellan dessa städer.  Först senare kom jag underfund med att jag då korsade en före detta riksgräns mellan Tyskland och Polen.  Fram till 1945 låg nämligen Gliwice i Tyskland och hette Gleiwitz och här började 2.a världskriget.

Den 31 augusti 1939 attackerade ”polska insurgenter” radiostationen i Gleiwitz  Med detta ”överfall” som förevändning ryckte tyska trupper i gryningen dagen därpå in över gränsen till Polen. Men attacken mot radiostationen var en tysk provokation. ”Insurgenterna” var i själva verket polsktalande tyskar utklädda i polska uniformer. De väntade sedan en tid i övervåningen på hotell Haus Oberschlesien i Gleiwitz på att den överenskomna koden  ”Grossmutter ist gestorben” (”Mormor/Farmor är död”) skulle sändas från det tyska högkvarteret.

I romanen Den första polskan  av Horst Bienek, som utspelas under denna enda dag 31 augusti, pågår samtidigt i hotellets balsal en bröllopsfest. I centrum av berättelsen står familjen Piontek. Dottern Irma gifter sig med den tyske fanjunkaren Heiko. I återblickar och minnesbilder, hos främst modern Valeska, ges den komplicerade bilden av ett omstritt gränsområde med en blandad tysk-polsk befolkning. Titeln anspelar både på den dans som festdeltagarna anträder och på den första stridshandlingen.

Efter kriget flyttades Polens gränser västerut. Flera tyska städer, bland annat Gleiwitz, kom att ligga i Polen medan den östpolska Lwow hamnade i Sovjetunionen (nuv. Ukraina). Stora folkförflyttningar blev följden. Tyskar tvingades bort och ersattes av polacker från f.d. Östpolen. En av dessa var Adam Zagajewski. I Två städer berättar han om hur familjen som sedan länge var etablerade i Lwow hade svårt att finna sig tillrätta i den nya staden Gliwice.

Om Horst Biennik

Horst Bienek (1930-1990) var född i Gleiwitz och skrev 1965 en dikt om sin barndomsstad, vilket blev startpunkten på en romanserie, som inleddes med Die erste polka (Den första polkan) 1975. Den blev en stor framgång och följdes upp med Septemberlicht (Septemberljus) 1977, Zeit ohne Glocken (Tid utan klockor) 1979 och Erde und Feuer (Jord och eld) 1992, som alla beskriver skeden av kriget fram till bombningen av Dresden 13 och 14 februari 1945 med familjen och modern Valeska Piontek i centrum. De svenska översättningarna har getts ut på Norstedts Förlag, Stockholm.

Om Adam Zagajewski

Adam Zagajewski (1945- ) är född i Lwow i nuvarande Ukraina. Fyra månader gammal deporterades han med sin familj till Gliwice, där han växte upp. Han skriver korta berättelser, essäer och dikter och har nämnts som Nobelpriskandidat. Dwa miasta (Två städer) utkom 1991. Den svenska översättningen är utgiven på Norstedts Förlag, Stockholm.


Tillbaka

Varar en dag längre än ett sekel?

2015-07-31

Och dagen varar längre än ett sekel  av Tjingis Ajtmatov är en till synes rättfram berättelse från den kirgisiska stäppen med en ramhandling, som utspelar sig under en enda dag någon gång på 1970-talet. Ramhandlingen interfolieras med livshistorier samt återberättelser av gamla myter och legender från trakten. Men insprängd finns en annan, helt fantastisk berättelse med en intrig, som på bara en punkt korsar huvudintrigen och åstadkommer en konflikt. Jag ska försöka visa att denna skärningspunkt/konflikt kan åstadkommas med betydligt enklare medel än de som Ajtmatov valt. Alltså måste denna bihistoria innehålla något för hans tema mycket väsentligt. Frågan, som jag ska försöka besvara, är vad?

Ramhandlingen är enkel: en kazakstansk, muslimsk järnvägstjänsteman i en liten anhalt längs en öst-västlig järnvägslinje ute på stäppen – en av många där tågen möts – ska begrava en äldre kollega som just dött. Men inte var som helst. Utan på förfädernas heliga mark, som samtidigt är, eller blivit, platsen för en hermetiskt tillsluten sovjetisk raketuppskjutningsbas.

Det är som upplagt för ett ganska konventionellt schema: X kontra Y. Det enkla, okomplicerade livet på stäppen versus det komplexa systemsamhället, religion och urgamla ritualer versus en sekulär, minneslös civilisation, andlighet versus själlös teknik. Visst, motsättningarna finns där men är inte det huvudsakliga temat. Vad handlar romanen då om? Kritik mot centralmaktens förtryck? Knappast. Sovjetisk verklighet ur ett muslimskt perspektiv? Ja, men denna verklighet är inte representativ och det muslimska perspektivet inte heller någon huvudsak. Temat är troligen ett annat, som jag nu ska resonera mig fram till.

Bihistorien – den upptar bara ca 5% av textmassan i romanen men behöver en relativt längre exposition här – är nämligen ytterst anmärkningsvärd ur en litterärt kompositionell synpunkt och, enligt min mening, onödig om avsikten bara är att ställa olika kulturer mot varandra. Den är minst sagt maffig: två kosmonauter – en amerikan och en sovjetmedborgare – på en bana runt jorden har kontaktats av en utomjordisk civilisation och har på eget bevåg accepterat att färdas dit. Därifrån rapporterar de till jorden. Denna nyupptäckta civilisation (den första veterligt!) har nått längre än vår, både andligt och tekniskt. Den har dock ett problem, dess planet förgiftas långsamt inifrån. Det kan visserligen dröja miljoner år innan planeten är förstörd, så någon akut risk föreligger inte. Men planetens ledare är förutseende och har upptäckt samma problem på jorden. Med respekt för den jordiska civilisationen vill de göra något i samförstånd med de jordiska ledarna. Dessa (underförstått dominerade av amerikaner och sovjeter) kan emellertid inte enas – någon sida skulle kunna utnyttja situationen till sin egen fördel – och råkar mer eller mindre i panik. Kontakterna med den nyupptäckta civilisationen måste förtigas till varje pris, de båda kosmonauterna förbjuds att återvända till jorden och all kommunikation med dem stängs (frekvenser byts ut etc.). Istället sänder de jordiska ledarna upp en mur (Tunnbandet kallat) av försvarsmissiler runt jorden.

Medan huvudberättelsen så att säga rör sig vågrätt rör sig denna bihistoria lodrätt, berättelserna är ortogonala. Det är i origo – vid taggtrådsstängslet som inhägnar rymdbasen – de korsas och konflikten uppstår.

Skärningspunkten hade, enligt min mening, kunnat åstadkommas enklare och helt på huvudberättelsens villkor och i samma (mark)plan, om det nu varit avsikten. Men även om upptäckten av en annan civilisation visserligen är tänkbar – och förr eller senare lär det väl hända – så har den de facto knappast skett på 1970-talet. Berättelsen bryter alltså mot den i övrigt realistiska ”kunde-ha-hänt” fiktionen (notera dock att händelsen förutsätts ha förtigits medvetet – och Gud vet vad mer av sådant vi förskonats från redan). Däremot är det ett faktum att en sovjetisk rymdbas var lokaliserad till dessa trakter (Bajkunor). Författaren kunde ha nöjts sig med detta. Konflikten helig mark/rymdbas finns där ändå fullt ut.

Detta inverkar menligt på helhetsintrycket av romanen. Man anar att författaren brottats åtskilligt med denna kompositionella svårighet med, återigen enligt min mening, en enkel lösning. Och som denna bihistoria är utformad och genomförd verkar författaren inte heller ha varit särskilt inspirerad – den torra stilen kontrasterar starkt mot den första berättelsens.

Varför har då Ajtmatov insisterat på att berätta denna bihistoria och inte nöjt sig med den enkla lösningen? Mitt svar är att temat är ett annat än vad man i förstone anar: nämligen omsorg och ansvar för allt och alla, på alla nivåer.

En matematiker/ingenjör skulle kunna säga att temat är fraktalt genomfört. Med detta menas då att ett mönster upprepas på alla nivåer. Till exempel är det som man betraktar fraktalt om det mönster man ser med bara blicken upprepas när man använder en kikare eller ett mikroskop. Från universum ner till ett sandkorn – och jorden liknas i romanen på flera ställen med ett sandkorn i rymden. Ett annat ord för fraktalt är ”självliknande” (self-similarity), ett uttryck användbart både på rum och tid. I den kvantfysikaliska världen händer lika mycket under en tusendels sekund i ett sandkorn som under tusen år i det newtonska solsystemet. Eller som Harry Martinson uttrycker det: ”I insektsvärlden räknar man med sekunder som med tidrymder.”  I den meningen kan man säga att en dag än lika lång eller t.o.m längre än ett sekel för att nu anspela på romantiteln. Allt hänger på skalan.

Låt mig nu se hur detta hänger ihop med de till synes ortogonala intrigerna och det av mig uppfattade temat. För den skull måste jag lägga ut texten om personerna i romanen, som i den svenska översättningen beskrives på detta sätt:

Vid järnvägen genom Gula stäppen (Sary-Ozeki) i Kazakstan ligger det lilla stationssamhället Boranly. Där bor Jedigej Zjaneldin (kallade Jedigej från Boranly) med sin hustru Ukubala. Döttrarna Saule och Sjarapat har för länge sedan flyttat därifrån. Kazangap Asanbajev – byns gamle patriark – är nu död. Borta är sedan länge hans hustru Bukej. Till Kazangaps begravning kommer sonen Sabitzjan och dottern Ajazsda med sin alkoholiserade man. I Kazakstans huvudstad Alma-Ata bodde i många år Jedigejs gode vän, geologen Afanasij Ibanovitj Jelizarov.

En gång kom en främmande till Boranly: Abutalip Kuttybajev och hans hustru Zaripa. De hade två söner – Daul och Ermek. I byn lever också Ospan som är chef för anhalten. Långe Edilbaj, trafikledaren Sjajmerden och de båda fordonsförarna Kalibek och Zjumagali. Där finns förstås också den ståtliga kamelen Karanar.

Huvudperson i romanen är Jedigej, och det är hans perspektiv som ges, här och där uppblandat med den allvetande berättarens (hur annars återge bihistorien?) och stundom t.o.m. ett djurs – inledningssidorna där trakten uppfattas av en rävhona, som söker sin föda längs banvallen, är mästerliga och ger i koncentrat villkoren även för människorna som lever där. Att Jedigej är en mycket ansvarsfull person framgår redan av ramhandlingen. Även om han själv noterar att det primärt inte är hans ansvar att ombesörja begravningen av Kazangap Azanbajev så tar han den på sig – han litar inte på att den avlidnes två barn i den närbelägna staden ska uppfylla dennes sista vilja att begravas på den heliga platsen Ana-Bejit. Mycket riktigt kommer han i dispyt med barnen, som bara vill ha hela proceduren – och den avlidne – ur världen så smidigt som möjligt, vilken plats som helst kan duga. Här dyker en kontrast upp – den mellan de gamles vördnad för traditionen och förfäderna och de ungas oförståelse för annat än materiell framgång. Och barnen framställs som, just det, ansvarslösa. Men de böjer sig för opinionen på den lilla anhalten, det är bekvämast så.

Jedigejs ansvarskänsla för den avlidne bottnar i en reciprocitet. En gång har Kazantap tagit hand om Jedigej. Det är tack vare honom Jedigej fått anställningen vid järnvägen. De har i många år arbetat tillsammans. Gemensamt har de klarat av de stundtals omänskliga kraven på arbetssituationen. De har gjort det av plikt men framför allt på grund av en djupt känd ansvarskänsla för uppgiften – tågen måste alltid gå, snöstorm eller ej.

Det bottnar också i en känsla för kontinuitet, ett ansvar för oavbruten tradition, ett försvar mot glömskan. Och här spelar myterna och legenderna en roll – Jedigej bevarar dem i sitt minne och i sina berättelser för barnen. Myten om Najman-Ana förtäljer om hur hennes son, som, tillfångatagen av stäppnomaderna och med en sofistikerad metod torterad intill minneslöshet och förvandlad till en själlös arbetsslav, en mankurt, dräper modern utan att känna igen henne. Denna myt ligger nära till hands att uppfatta som en kondensation av hela verket – med referenser till kommunisternas försök att radera den nationella och lokala historien med Stalins terrormetoder. Jag tror att denna tolkning är något tänjd, men helt klart finns i verket en agitation mot historielöshet – det exemplifieras bl.a. av Abutalips nedtecknande av sina krigsminnen för sina barn, och för vilket han frihetsberövas. Och när begravningen måste ske utanför stängslet till rymdbasen, tar Jedigej löfte av de andra att också begrava honom själv på denna nya plats när det är dags. På så sätt fortsätter han traditionen och skapar en ny.

Att Jedigej tar ansvar för sin familj och den närmaste omgivningen är en självklarhet. När Abutalip bortförs (och så småningom dör) tar Jedigej också ansvar för hans familj. Detta utvecklas dock till en kärlek till Abutalips änka Zaripa, vilken jag skulle vilja karakterisera snarast som en omsorgskärlek, som ställs i skarp kontrast till hans kamel, Karanars, våldsamma och dråpliga driftsutlevelser bland traktens kamelhonor.

Jag vill genom att ta upp detta framhäva författarens betoning av det ömsesidiga ansvar som de fåtaliga invånarna på den lilla anhalten känner för varandra – fler exempel ges i romanen. Frågan, som ställs implicit, är om detta ansvar går att vidga till en större ”community”. Detta är ju vad alla samhällen strävar efter. Kan mönstret behållas när skalan ökas – är omsorg och ansvar en fraktal historia? Globalt, universellt? Det är i detta sammanhang jag tror man ska se berättelsen om den nyupptäckta civilisationen. Men det kräver en (personlig) utvikning om det kommunistiska samhället.

Jag tror nämligen att den empati som uppstår mellan människor som lever nära varandra, ömsesidigt beroende och under svåra förhållanden, och den därav härledda ansvarskänslan och omsorgen som så tydligt beskrivs i romanens huvudberättelse, är svår att skala upp att omfatta allt och alla (barnens bristande ansvarskänsla framställs just som en effekt av stadskulturen). I större delen av världen erkännes detta rakt av och dessa samhällen bygger inte heller på detta. ”Vi tvingas alla att begränsa vårt samvete till det vi någorlunda kan omfatta och att i övrigt överlåta till världssamvetet att bli förvaltat av instanser av politisk art.” skriver t.ex Harry Martinson. I det förkommunistiska samhället, som den f.d. Sovjetunionen måste betecknas som, påtvingas människorna ett funktionellt planerat system. Systemet kräver att dess funktioner respekteras och inte ifrågasätts, inte heller att de komprometteras, förvanskas eller ”kidnappas”. Misstag och fel måste rättas till. Misstro, resursbrist och vanskötsel leder till kris för systemet – det kan inte längre upprätthålla sig självt utan att tvånget ökar. Tvångssituationen gynnar och befordrar människor utan empati, de som minst av allt förstår och delar målen och som ligger närmast till att ”kidnappa” funktionerna för egen vinning, eller de fanatiskt troende, som inte kan eller vill se verkligheten. Verkliga fiender till systemet finns helt visst, men ”fiender” måste också skapas för att motivera resursbristen, som uppstår ur vanskötsel och korruption, och tvånget. På så sätt bär systemet – som puppan – sin övergång inom sig men hinner inte utvecklas till den fjäril – den utopiska kommunismen – som den är förutbestämd att bli, innan det går under.

Personerna i romanen reflekterar dock knappast över detta. De förväntar sig att systemet fungerar, på alla nivåer, så som de plikttroget och med ansvarskänsla sköter sina enkla men nog så viktiga funktioner, för Jedigejs del att se till att transporterna i denna avlägsna del av sovjetsamhället fungerar. Även om arbetsspecialisering tillämpas så är de beredda att rycka in var helst de behövs, de tar ett helhetsansvar – där finns ingen hierarki, även om det finns en ”platschef”. Omvärlden når dem främst genom lokförarna och persontågens likgiltiga passagerare som mest gläder rävhonan genom att kasta ut matrester genom tågfönstret.

Det är naturligt att de omfattar och omhuldar målen för samhället. Högst upp finns någon som vet hur systemet i sin helhet ska skötas. Denne någon är Josef Stalin. Han är en fadersfigur för hela samhället, så som de själva är det för familjerna. Att störningar förekommer, vet de. De löser själva dagligen problem i verksamheten. Problem, fel och misstag, går att rätta till

Två händelser får dem, åtminstone Jedigej, att tänka lite längre. Den ena är då han återvänder till den halvt uttorkade Aralsjön, där han tidigare i sitt liv, före kriget, vuxit upp och varit yrkesfiskare. Den andra, mer ingripande händelsen, är då Abutalip arresteras och Jedigej förhörs med anledning av Abutalips skriverier. Jedigej opponerar mot förhörsledarens (”en man med falkblick”) motivering för ingreppet mot Abutalip. Jedigej undrar ”hur det kan finnas både fientliga och vänliga sinnen”. Falkblicken svarar:

– Här i livet finns det en hel del som kan vara av historisk betydelse. Mycket har hänt och det har inträffat på många olika sätt! Det är viktigt att minnas det förgångna i ord och särskilt i skrift just precis som det krävs nu, just så som det är nödvändigt för oss här och nu. Det som inte gagnar oss det ska vi heller inte minnas. Håller man sig inte till det så betyder det att man begår en fientlig handling.

– Det håller jag inte med om, sa Jedigej. Så kan det inte vara.

– Men det finns ingen som behöver ditt medhåll heller. Detta om detta.

Lite senare undrar Jedigej hur det ska gå med Abutalip. Falkblicken svarar:

– Hör på här, jag säger det en gång till: det är inte din sak! Varför vi förföljer fienden, hur vi handskas med honom och vilket straff han får – det vet vi! Det ska du inte bry din hjärna med. Håll dig till ditt eget.

Ingen delaktighet på högre nivå, alltså. Klar funktionsspecialisering. Men heller ingen insyn – det är helt enkelt inte Jedigejs sak att undra över sin kamrats (en potentiell fiendes) öde. Falkblicken riktar därmed även ett angrepp på historien, mot minnet.

Hela affären ger Jedigej en tankeställare. Enligt hans oreflekterade tankesätt tar han ansvar för även det som inte är explicit hans funktion (jmfr. ”ansvaret” för Kazangaps begravning). När möjligheterna sedan ges agerar han för Abutalips rehabilitering, och tack vare den på systemet alltjämt troende geologen Jelizarov, med framgång. Romanen slutar hoppfullt(?) med att Jedigej engagerar sig i saker, som rimligen inte borde vara hans ”sak”. En utveckling sker.

Någon allvarlig kritik av sovjetsamhället kan inte utläsas ur detta (och Ajtmatov fick flera utmärkelser av detta). Återigen, författaren pläderar implicit för ansvarstagande, delaktighet i samhällsprocesserna, mot historielösheten. Om inte detta är till finnandes så går det att rätta till.

Kritiken i romanen drabbar snarare en nivå upp: det globala samarbetet. Här brister det ordentligt och här blir bihistorien viktig och polemisk. Samtidigt framställs den nyupptäckta civilisationen som en utopi (men att identifiera den med den kommunistiska vore att helt missförstå författaren), en där ansvaret och omsorgen verkar ha nått en universell nivå. De jordiska makthavarnas brist på förtroende för både denna och för varandra, de lyckade (sic) försöken att mörklägga, att beröva mänskligheten delaktighet och medansvar, framställs i skarp kontrast till denna.

Citaten från Harry Martinson är ur Utsikt från en grästuva (1963)

Om Tjingis Ajtmatov

Tjingis Ajtmatov  (1928-2008) föddes i f.d. sovetrepubliken Kirgistan. Och dagen varar längre än ett sekel (1980, sv. översättning 1982, Gidlunds förlag) anses vara hans främsta roman. Han har skrivit ett flertal romaner, där temat är konflikten mellan den traditionella kulturen i dessa randområden av sovjetsamhället och centralmakten. Utan att ha läst någon av hans tidigare romaner vågar jag påstå att den här diskuterade romanen utvecklas vidare från detta lokalbegränsade tema, dock med allmängiltighet, till frågan om globalt och universellt ansvar. Hans sista roman Tavro Kassandra (Kassandras märke), 1994, ej översatt till svenska, är en framtidsroman med en kosmopolitisk vetenskapsman som berättare och siare. Han befinner sig på en rymdstation och vägrar återvända till jorden, då han befarar att han ska utnyttjas för propagandaändamål och därigenom berövas sin språkliga siarkraft (källa: intervju med Ajtmatov i den norska tidningen Dagsavisen 2002-10-02). Senare accepterade Ajtmatov att skickas som kirgisisk diplomat till Bryssel och EU.


 

Tillbaka