Under denna Halloweenvecka vimlar det av oförargliga spöken. Barn som busar om de inte får godis. I gårdagens DN läste vi om stackars Chloe som av sin pappa Donald Trump Jr, som en lektion i socialism, berövades hälften av intjänat godis för att fördelas bland mindre framgångsrika barn. Bra pedagogik, nja? Vad lärde sig Trump Jr av sin egen farsa, tro? Att stoppa de andra barnens intjänade godis i egen ficka? En lektion i kapitalism?

”Ett spöke går runt i Europa …”, så inledde Marx och Engels sitt manifest 1848. Det kommunistiska spöket skrämmer knappast längre. Andra, mer skrämmande spöken, trampar åter runt på gatorna med hotfull uppsyn, kostymuniformerade och flaggviftande.

Ett annorlunda spöke är det nyliberala. Få förstår vad som döljer sig under lärften. Såvitt jag vet bär det inte några kännetecken alls, inte ens ett litet (blått?) märke i något klädveck. Nyliberalerna utgör nämligen ett märkligt ljusskyggt – för att inte säga esoteriskt sällskap – som inte gärna framträder öppet.  Men i bakgrunden finns ett stort antal s.k. tankesmedjor, organiserade i nätverk. Och tankarna har smitts åtminstone sedan krigsslutet 1945 och utgör i själva verket en ”ideologi” – idén om marknadens primat, marknadsekonomin som ett lager ovan politiken. Följdriktigt behövs inga demonstrationer, inga slagord, paroller, inget publikgiljande, inget politiskt parti.

Nyliberalerna åberopar en genealogi från de ”klassiska” liberalerna Locke, Mills och Smith, speciellt den senare, men frågan är om inte prefixet ”ny” säger mer än ”liberal” om innehållet. Och vad beträffar det liberala innehållet hänvisar jag helst till den pragmatiska amerikanska filosofens John Deweys (1859 – 1952) skrift Liberalismens framtid från 1935 (John Dewey The future of liberalism The Journal of Philosophy 32 (9): 225-230 (1935), se även Fronesis nr 22-23)

Dewey inleder Liberalismens framtid med en historisk överblick. Liberalismen som rörelse har ett tydligt samband med en framväxande handels- och industriklass. Den såg statliga regleringar och bestämmelser som ett hinder för sina ekonomiska intressen. Den kompletterade den tidigare, av den filosofiska upplysningen (Locke, Mills, Smith) hävdade,  principen om medborgarens frihet gentemot staten med krav på näringsfrihet, dvs. frihet att starta och driva företag. (I Sverige t.ex. tillkom möjligheten att bilda aktiebolag med begränsat ansvar 1848, men först 1864 stadgades fullständig näringsfrihet i lag). I linje med vetenskapens naturlagar hävdade den också att det fanns naturliga lagar för ekonomin: lagen om tillgång och efterfrågan ,”den osynliga handen”,  eller laissez-faire, var en sådan för ekonomin, och staten hade vare sig rätt eller gjorde rätt i att interferera med denna.

Dewey anser att den tidiga liberala filosofin genom att insistera på olika sorters frihet, inte minst yttrande- och tryckfrihet, tjänade ett ”ädelt” syfte. Särskilt uppskattade han mötesfriheten, att människor kunde träffas på offentliga platser för diskussion utan att ha maktens spioner hängande över sig. Denna ursprungliga liberalism hade också ett socialt patos som yttrade sig i politiska och sociala reformer. Men den hade ett stort fel: den var ahistorisk. Den insåg inte att tiderna, inte minst genom rörelsens egen inverkan, förändrades och att idéerna måste anpassas därefter. Bl.a visade sig detta i synen på individen. Den liberala filosofin, genom sin betoning på friheter, höll fast vid människan som en ”Newtonsk atom”, isolerad från och utan ansvar för sina medmänniskor, en skadlig absolutism som tämligen snart förvandlade liberalismen till en pseudo-liberalism. Istället för att vara en progressiv och emanciperande kraft i kamp med en förtryckande makt blev den ett verktyg för den senare för att behålla sina positioner. Den betraktade friheten ”i ljuset av att individ och stat är två motstående parter”, något som ”burit bitter frukt”.

Utifrån detta perspektiv ger nu Dewey någon slags kontrafaktisk framställning hur liberalismen skulle se ut om man ”eliminerade dess nedärvda absolutism”. Och han fokuserar då på hur samhällets institutioner fungerar. Den (dvs. Deweys ideala liberalism) är mån om ”goda” institutioner, då dessa kan påverka människorna på både gott och ont, de (institutionerna) måste inse historiens relativitet, de måste alltid anpassa sig succesivt efter hur samhället och individens villkor förändras över tid. Lösningen ligger i en experimentell metod. Det är uppenbart att Dewey genom att förespråka denna tar (natur)vetenskapen som utgångspunkt för en pragmatisk syn på samhällsfunktionerna. Frihetstänkandet (och underförstått institutionerna) måste hela tiden rekonstrueras utifrån samhällsförhållandena. Dewey pekar på dessas radikala transformation genom teknik, vetenskap och en industriell produktionsstruktur och den påverkan detta haft ”på de sätt varpå människor associerar sig med varandra”.

För en ”fullfjädrad socialliberalism” (som Dewey kallar den) är två punkter grundläggande. Den första, som Dewey anser självklar, är att man noga undersöker, vilka förhållanden som råder. Människan är onekligen både individ och social varelse. Förutom att individer och grupper av individer (nätverk) inte sällan har olika mål och råkar i konflikt, kommer även individer, kanske inte lika ofta, i konflikt med sin sociala varelse m.a.o olika intressen och friheter kolliderar. Det räcker inte med att se sig omkring, ”göra lite si och så”, utan det fordras en teori för att ange riktning. Idéer och teori fungerar i bästa pragmatiska mening som experimentupplägg för handlingar, vars konsekvenser för ”de faktiska sociala villkoren” utvärderas och metoderna förfinas därefter. Dewey avslutar med konstaterandet att regeringsmakt är viktig men ”enbart relevant i relation till andra förhållanden” som ekonomi och kultur. Det är absurt, skriver han, att betrakta frihet ensidigt, som förbehållen en social part, som t.ex företagare och entreprenörer, och ”ignorera den omfattande disciplinering som både kroppsarbetare och intellektuella arbetare utsätts för”. Liberalismen måste sätta kulturell och genuin näringsfrihet främst.

Så hur har det då gått för liberalismen sedan Deweys artikel skrevs 1935. Är den fortfarande aktuell? Ja, i högsta grad. Det är väl ganska tydligt att Dewey var en smula för optimistisk och kanske naiv vad gäller liberalismens tillfrisknande. Om vi ser generellt ut över världen för liberala partier en slags skuggtillvaro inkl. det amerikanska efter senaste valet, om demokraterna nu är ”liberaler” . De har svårt att balansera olika intressen och friheter. I Sverige är det socialdemokratin, som kommit närmast Deweys socialliberala ideal och som tagit till sig dessa ideal. Det är känt att t.ex Ernst Wigforss var inspirerad av Dewey. Men det skedde, ur liberal synvinkel, till priset av en starkt växande statsmakt (och påstådd social ingenjörskonst, bidragsberoende m.m.) och alltför långtgående styrning. Försöken till en ekonomisk och industriell demokrati ledde till reträtt (löntagarfonderna).

I stället har under de senaste decennierna det tankekomplex, som bara har namnet gemensamt med Deweys liberalism, alltså nyliberalismen, fått starkt genomslag. Det har lyft fram en frihet framför alla andra, nämligen näringsfriheten, och betonat politikens underordning i förhållande till en fri och oreglerad marknad. Så om man vill balansera  näringsfrihet – som är bra i sig – med andra friheter bl.a ekonomisk demokrati och jämlikhet, vad kan man hoppas på?

Anledningen till denna fråga – och inlägg – är att jag häromveckan åhörde en debatt på ABF-huset i Stockholm. ABF står för Arbetarnas Bildningsförbund, en helt öppen verksamhet med socialistiska förtecken. Ämnet för dagen var ”Var ska gränsen gå mellan offentlig och privat välfärd?” Det är ju en fråga som är fullt rimlig att ställa och diskutera öppet. Men det är en fråga som är eldfängd och manar fram spöken. Det nyliberala har från början bestämt sig. Välfärd är en marknadsfråga. Marknaden utbjuder privat välfärd och tar betalt enligt marknadslogik, där givetvis företagsvinsten ”by strict logic and neccesity” är motivet för att överhuvudtaget finnas på marknaden. Men ”välfärd” är inte vilken vara som helst.

Debatten på ABF kom, efter en föredragning av Per Molander om en ESO-rapport (ESO står för Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi), att handla just om Vinster i välfärden och hur vi (samhället) hamnat i ett läge från vilket vi svårligen kan backa dvs. avväpna vinstmotivet och begränsa vinstuttagen, bl.a varnades för att de redan väletablerade vinstdrivande företagen vid införande av ett med marknadslogiken oförenligt vinsttak skulle kunna stämma staten (oss skattebetalare) på miljardbelopp som ersättning för uteblivna och prognosticerade höga vinster av verksamheten – det lät nästan som utpressning. Tala om spöken! Huruvida det skrämde deltagarna är oklart. Några såg allvarligt oroade ut, andra ryckte på axlarna: det var väl bara att säga ”Buh!”

Att det överhuvudtaget har varit möjligt att rigga spöket på detta minst sagt oklädsamma sätt är helt klart ett verk av en framgångsrik icke-transparent nyliberal lobbying. Hur var det möjligt? David Suhonen, chef för den socialistiska tankesmedan Katalys (numera omdöpt till ”idéínstitut – tack för det!) avslöjade att just denna Halloweenvecka skulle sällskapet Mont Pelerin (Mont Pelerin Society) träffas i Stockholm, sponsrat av utflyttskandidaten Nordea.

Detta sällskap har namnet efter den plats i Schweiz där det bildades 1947 på initiativ av nationalekonomen Friedrich Hayek. Det var i det vällovliga syftet att motverka framväxt av nya totalitära system som det nyss besegrade nazistiska. Avsikten var också att verka som en motvikt till det segrande kommunistiska Sovjet. Men udden var även riktad mot offentliga välfärdssystem, typ det svenska. Och med tiden har det blivit alltmer uppenbart att ”tillbakarullandet av välfärden” är ett mål i sig  och kanske det viktigaste. Det uppnåddes med råge i och med att den brittiske premiärministern Margaret Thatcher och den amerikanske presidenten Ronald Reagan vunnits för saken.

Kraven på medlemskap i detta sällskap, eller nätverk, är långtgående och medlemmarna inväljs efter intern rekommendation. De tillhör i regeln den s.k. eliten. Flera är Nobelpristagare, vilket givetvis höjer sällskapets status. Men man slår inte på trumman .  Dess egenskrivna historia finns att läsa på hemsidan. Journalister kan beviljas intervjuer men är inte välkomna på möten: ”meetings are not secret, but [ ] remains private”. På hemsidan, i historieskrivningen, görs heller ingen hemlighet av att sällskapets mål är ”roll back the welfare state”.

Varför denna icke-transparens? Den liberala pressen är inte särskilt uppmärksam eller meddelsam. Sällskapets existens och historia är visserligen känd men hur utbredd är kännedomen? Är den allmänt känd? Jag tvivlar. Det verkar som att man tagit till sig Wallenbergarnas gamla devis ”verka men inte synas”. De flesta har nog en uppfattning om nyliberalismen som liberalism rätt och slätt. Som sådan noteras den gärna positivt. Den har på så sätt kunnat infektera alla partier, mer eller mindre, utom de längst till vänster.

Uppfattningen om nyliberalismen – som borde kallas  för något annat för att inte kasta skugga över den fina benämningen ”liberal” – som ett ”virus” i samhällskroppen har på senare år triggat en mängd motlitteratur. Den mest kritiska, och tidigaste som nått en vidare krets, har väl Naomi Klein skrivit. En annan kritiker är David Harvey, professor vid City University of New York. En mycket läsvärd och välbalanserad framställning är Daniel Steadman Jones Masters of the Universe (Priceton University Press, 2012).  Colin Crouchs The Knowledge Corrupters, Hidden consequences of the Financial Takeover of Public Life (Polity, 2016) är en vidräkning med det nyliberala konceptet ”New Public Management”.

På svenska kan man med fördel läsa artiklar av Linda Nyberg och Philip Mirowski i nummer 54-55 av den utmärkta och djuplodande tidskriften Fronesis. Mirowski hävdar att nyliberalerna medvetet, genom ”double-talk”, för oss bakom ljuset genom att inbilla oss att de vill se staten förtvina (bl.a annat anser han att Harwey anammat denna uppfattning, fast där är Mirowski fel ute enligt min läsning av Harwey). Tvärtom, det är inte staten de vill åt, menar Mirowski, utan demokratin genom att ”omdefiniera statens roll från verktyg för politisk förändring till ett verktyg för marknadsordningens upprätthållande”. Denna ordning ska fastställas konstitutionellt, bortom politikernas klåfingrighet, jmfr. den nuvarande självständigheten för Riksbanken. Det handlar om ”styrningsrationalitet” som inte mår bra av demokratiskt majoritetsstyre.

Per Molanders (se ovan) nyutgivna bok Condocets misstag (Weylers Förlag, 2017) har säkert något att säga om saken, men jag har inte hunnit läsa den. För övrigt bör man damma av och läsa (om) Göran Rosenbergs Plikten, profiten och konsten att vara människa (Bonniers, 2004), som går till botten med var gränsen mellan offentligt och privat bör gå.

Om nu Mirowski har rätt om ”double-talk”, och han har inte blivit oemotsagd, så förklarar det  en hel del av den förvirring som råder om vad nyliberalismen är för ”spöke”.  För jämviktens skull och för att bedöma kritiken  bör man  läsa något av företrädarna för nyliberalismen. Kanske Friedrich Hayeks skrifter, främst Frihetens grundvalar och Vägen till träldom (finns i många upplagor). Som en kort introduktion kan man läsa Eamonn Butlers Klassisk liberalism, en introduktion (Timbro Förlag, 2016). Butler är chef för den nyliberala tankesmedjan Adam Smith Institute i London. Boken är elementär och lättläst men innehåller flera konstigheter som (medvetet?) ökar oklarheten i begreppet ”liberal” som t.ex en definition av amerikansk liberalism som närmast påminner om svensk socialdemokrati men som kallas ”neoliberalism”. Boken bör, enligt min mening, läsas i dagsljus. Se upp för spöken.

En text om Deweys filosofiska tänkande (Pragmatism) finns att ladda ner här eller från Redaktionellt.