Tag Archives: Memoarer

Ett respektfullt samtal

Posted on by

Med anledning av nyligen timade händelser inom den s.m.s hästkapplöpningsjournalistiken, såväl i Amerikat som i gamla Sweden, går min tanke än så gärna, till den gaeliske-irländske författaren Flann O´Brien och hans humoristiska gaeliska språksatir A Béal Bocht  från 1941 (i engelsk översättning The Pour Mouth). I den skildras hans talesperson Myles na Gopaleens uppväxt i en av de fattigaste och eländigaste trakterna i det fattiga och eländiga Irland. Myles och hans morfar för på ett ställe ett samtal om deras regniga hembygd, om vilket det sägs att ”hunger och olycka drabbade befolkningen och den kunde inte hålla sig torr under tre månader”. Det komiska i samtalet ligger i det absurt respektfulla och hövliga tilltal -- hästlängder från trumpianers och vissa svenska kommunikationsstrategers -- som dessa båda, föregivet obildade, urfattiga och på samhällets lägsta pinne stående, använder. Så här låter det i utvalda delar (i engelsk översättning):

One day I put the matter to the Old-Fellow [morfadern] and I entered into a conversation with him.

-- Do you think, oh gentle person, said I, that we`ll ever be dry again?

-- I really don´t know, oh mild one, said he [ ].

-- Are you sure that the Gaels are people? said I.

-- They´ve that reputation anyway, little noble, said he [ ].

-- Do you think, oh sublime ancient, said I [etc].

Tänk om vi, i den amerikanska (eller i den kommande svenska) valkampanjen fått (får) höra följande (ta det bara som en mall för ett respektfullt samtal):

-- Do you think, oh gentle Donald, that we`ll ever be great again?

-- I really don´t know, oh mild Hillary.

-- Are you sure that the rich people are taxpayers?

-- They´ve that reputation anyway, little Hillary.

-- Do you think, oh sublime Donald,  [etc].

Flann O´Brien var pseudonym för Brian O´Nolan (1911 – 1966). De flesta av hans verk finns översatta till svenska, inkl. den här nämnda (sv. Klagomunnen). Den mest kända berättelsen The third policeman (sv. Den tredje polisen) är en ”deckare” med ett överraskande slut, kanske det bästa verket i sin genre (rekommenderas starkt). Den ovan citerade engelska översättningen av A Béal Bocht är utgiven av Pan Books, London 1973.

Brända dagar

Posted on by

2015-07-22

Om Brända dagar och The hunters av James Salter

I början av sommaren läste jag en kort notis i DN att den amerikanske författaren James Salter gått ur tiden. Okänd av mig men namnet lät ändå bekant. Mycket riktigt. Hans Brända dagar — Minnen stod oläst i bokhyllan. Jag minns inte hur och varför den kommit dit, det satt en REA-lapp på omslaget. Jag läste baksidestexten: ”I den efterlängtade memoarboken Brända dagar berättar James Salter om sitt liv, eller kanske snarare om sina båda liv: det första som stridspilot och det andra som författare.”

Där hade vi det. Inte bara en författare. Utan någon med en unik erfarenhet.  När jag nu bläddrade i den mindes jag att jag faktiskt gjort ett försök att läsa den – första delen, uppväxtåren, hade förefallit mig ointressanta, fragmentariska.

Notisen i DN blev en påminnare. Salter var en erkänd författare, en ”som kunde smälta ens hjärta med en mening”. Bara en sån sak. Jag fortsatte att läsa på omslagets baksida: ”På den känsliga poetiska prosa som blivit Salters kännemärke återskapar han platser, människor och händelser under ett halvt sekel. Här finns några av de mest briljanta flygskildringar som någonsin har skrivits [ ].” Jag började läsa. När jag väl kommit förbi uppväxtåren (figurer ur familjen och vänkretsen, som jag fortfarande fann ointressanta) hände något: 1942 följde han faderns fotspår och råd och antogs till den anrika amerikanska officershögskolan West Point, så småningom med utbildning till jaktpilot. Om detta skriver han mer fokuserat, rentav bländande och intensivt: formandet av ett liv, som är mig så fjärran det bara kan vara. Men hela tiden intressant. Han kommer aldrig ut i strid – utbildningen är lång och kriget (2:a världskriget) hinner sluta. Han tjänstgör sedan inom transportflyget på olika ställen i världen bl.a. i Europa som han kommer att älska.

Vintern 1950-51 kommer han till Korea och i strid. Hans uppgift blir att bekämpa ryska MIG-plan. Han skriver lakoniskt men med en oväntad metafor om uppgiften: ”Det förekom ingen kamp om luftherraväldet. Den saken var redan uppgjord, liksom på en hemlig överenskommelse. MIG-planen gick in i luftrummet över Nordkorea efter behag, deltog i strider när de så önskade och återvände till sina baser [i Kina, min anm.]. Vi försökte göra slut på fienden, men till och med en boy som klipper gräset vet att getingar slår man inte ihjäl en i taget, man förstör boet. Bona [i Kina, min anm.] fick emellertid inte röras. Allting däremellan slogs man om.” För övrigt verkar inte kriget bekomma honom särskilt. ”Vad som hände i resten av kriget brydde vi oss inte mycket om.”

Efter Koreakrigets slut beordrades han till Europa och Nordafrika. I stor hemlighet börjar han skriva på en roman om sina upplevelser som stridspilot. Han lyckas ge ut den, The hunters, under pseudonym: ”Det viktigaste var att inte bli identifierad och riskera karriären [ ]. Jag ville bli beundrad men inte känd.” Så småningom mognar beslutet att bli författare på heltid. Han begär avsked: ”Sent en eftermiddag lämnade jag in brevet [avskedsansökan, min anm.] och mådde nästa illa. Det var mitt livs svåraste handling.” Men kanske klok, för han lyckades och skrev både romaner och filmmanus och kom in i ”svängen”, författarvärlden, och erkändes där. Den sista delen av  Brända dagar (ca. hälften av 400 sidor) handlar om hans tid som författare. Men jag blir besviken.  Jag hade förväntat mig mer om författandets glädje och bekymmer. Istället blir det en uppräkning av möten med andra författare (några av de mest kända som t.ex. Hemingway) som han umgåtts med. Intressant i och för sig men intrycket blir den av ”name-dropping”. Jag skyndar mig igenom de återstående sidorna och skickar istället efter debutromanen. Jag vill läsa mer om luftstridens olidliga lockelse.

(Citaten från Brända dagar finns på sidan 154 i den svenska översättningen).

Om James Salter

James Salter, pseudonym och senare antaget namn  för James Arnold Horowitz (1925-2015) föddes i New York. 1942 antogs han vid officershögskolan i West Point och utbildade sig till pilot. Han utexaminerades därifrån 1945 och tjänstgjorde sedan vid olika flygförband. 1951 kom han till Korea och deltog i strider under Koreakriget. Sina erfarenheter därifrån beskrev han i romanen The Hunters (1956, ej översatt till svenska). 1957 tog han avsked från flygvapnet för att skriva på heltid. Han har därefter skrivit flera romaner samt memoarboken Burning the days (1997, den svenska översättningen är utgiven på Wahlström & Widstrand Förlag, 1998).

Tillbaka