FOTBOLL

Under hösten 2023 har sportjournalisten Noa Bachners bok Den sista utposten – en berättelse om svensk fotboll väckt viss uppmärksamhet.

I Bachners bok är de svenska supporterklubbarna hjältar. Medan idrottsvärlden i övrigt, och speciellt fotbollsvärlden med de internationella organisationerna i toppen marknadsanpassat sig, har de svenska supporterskarorna, som vi väl mest förknippar med stökiga bråk inför, under och efter matcherna, behållit sin idealitet.

 Grunden är den så kallade 51-procentregeln. En regel som är inskriven i Riksidrottsförbundets (RF) stadgar, vilket innebär att en förenings medlemmar måste inneha minst 51 procent av rösterna i ett idrottsaktiebolag och därmed ha rösträttsmajoritet. Regeln tillkom 1999 med avsikt att stävja att marknadskrafterna, typ privata investerare, helt skulle ta över föreningarna, då man samtidigt i nyliberal anda tillät idrottsföreningar att bilda aktiebolag. Motsvarande regel finns i andra länder som Danmark och Tyskland, men uppluckrad vilket gjort den mer eller mindre tandlös där. Sverige (genom RF) har, enligt Bachner, hittills försvarat regeln, trots flera försök att rucka på den.

 Ett exempel är AFC, en i början av 2000-talet nybildad klubb med en ordförande (på tio års mandat!) och få medlemmar, som betalar en anmärkningsvärt hög medlemsavgift. Avsikten är uppenbarligen att gå runt föreningsidén med dess demokratiska patos. ”AFC har ångat på i sin ensamhet [i det svenska fotbollssystemet, min anm.], som en isolerad företagslik familjeangelägenhet, i skarp kontrast till mycket av det som utmärker svenska fotbollsklubbar.” (Bachner, s. 108). Vintern 2016-2017 går AFC ihop i någon slags samarbetsform med Eskilstuna City, köper spelare och går upp i Allsvenskan.

Debatt pågår, som stundom tycks vara häftig, om regelns avskaffande. Motivet för ett avskaffande är givetvis att de svenska klubbarna – utan privata medel – är bakbundna när det gäller inköp av spelare. Medlemsavgifterna, som generellt är låga, räcker långt ifrån till i budkonkurrensen med till exempel de engelska som alltmer finansieras av oljerika saudiaraber; det senaste exemplet är Newcastle (en, för all del inte så liten, stad i nordöstra England) som för närvarande har stora framgångar i den engelska ligan och i internationella. Ett annat exempel är Londonklubben Arsenal, som tills helt nyligen, ägdes av en rysk oligark. Amerikanska investerare driver så kallade multi-club-ownership-nätverk (MCO). Manchester City, som oftast toppar den engelska ligan, har slussats från en före detta thailändsk premiärminister (med tveksamma miljarder i botten) till en shejk från Förenade Arabemiraten. Inte bara spelare köps och säljs utan också hela klubbar. Fotbollen har blivit big business.

Är det inte bara förstockat äldretänkande att racka ner på idrottens omvandling från lek och spel till affär? I socialdemokratiska AiP skriver ledarskribenten Lars Stjernkvist (bördig från Motala/Norrköping), angående den nye fotbollsbasen Fredrik Reinfeldts förslag att VAR (Video Assistant Referee) bör införas i det svenska fotbollssystemet, att ”vi kan tycka vad vi vill om idrotten, men den är viktig för många. De flesta är nog överens med mig om att fotbollen är en lek, om än en allvarlig lek.”  Om VAR tycker han inte.  Absolut sanning, millimeterrättvisa, hör inte hemma i idrotten, ”vi måste få vara barnsliga ibland”.

I leken, och i idrotten, ”i skärningspunkten mellan lek och allvar” (Stjernkvist) bör det där slumpmässiga finnas kvar, det som VAR är tänkt att undanröja,. Enbart domaren dömer. Domaren ger ytterligare spänning till ”leken” och att skylla på domaren eller slumpen, om ”om hade varit (eller inte varit)”, när matchen förlorats, lättar på trycket, menar Stjernkvist.

En ”allvarlig lek” låter dock som en oxymoron. 

Hur mycket dessa affärsförhållanden (eller frånvaron av big business) påverkar de svenska klubbarnas och spelarnas kvalitet är väl inte helt enkelt att utröna. De svenska framgångarna internationellt har ju uteblivit de senaste åren. Klart är emellertid att variationen i det svenska spelsystemet är betydligt större än i resten av världen – och därmed förhöjs ju spänningen (och nöjet och intresset?). Bachner visar i ett diagram (Bachner s.168) hur antalet olika vinnare av Europas ligor 1994-2013 blivit markant färre de senaste åren. Några få lag med dyrköpta (och skickligare) spelare dominerar. I ett annat diagram visar Bachner (s.175) att Sverige på 2000-talet haft flest och markant fler olika mästarlag i högsta divisionen än andra länder (ungefär dubbelt så många som i England till exempel). ”Våren 2023”, (Bachner s. 229), ”finns det inte längre något fotbollsland som kan likställas med Sverige […], ett ekosystem med samma prägel på varje fråga som diskuteras, en fotboll som styrs och väljer sina vägar på samma sätt, det går inte att identifiera [på annat håll, min anm.] Detta är trösterikt, om inte annat, i en svensk fotbollshöst, som inte varit så bra. 

Bachner har skrivit en mycket läsvärd bok, som, åtminstone, för mig, (som numer, tyvärr, blivit fotbollsanalfabet) är mer än upplysande. Min rekommendation som julbok till svensk publik. Svensk föreningsdemokrati är alltjämt levande.

Är Island skickligast i EM-fotbollen?

Istället för att hänga över en bok eller påta i trädgården – min huvudsakliga sysselsättning så här års – har jag de senaste dagarna, oavsett väder, häckat framför TVn. Där pågår nämligen något som kallas Europamästerskapet i fotboll, en företeelse som återkommer endast vart fjärde år och kanske mer än något annat engagerar nationerna, nu fler än någonsin. Förhoppningsvis är det nationella sentimentet ett sunt skott på nationalismens träd. För att inte tala om patriotism och provinsialism. Som östgöte gläds jag när IFK Norrköping vinner den svenska fotbollsligan men deppar inte  om något annat lag gör det.

Frågan är vad som skapar ett bra lag? I dagens  toppfotboll är det pengarna som avgör. De ”bästa” lagen är resultaten av börsnoterade företags uppköp. Där lokalanknytningen saknas hos spelarna har lagen ingen DNA, ingen själ.  De internationella ligorna är för mig ointressanta. Annorlunda är det när nationerna tävlar. Till nationselvan kan man inte ”köpa” spelare, även om de flesta spelarna är proffs i något utländskt ligalag.

Min grundinställning är: låt bästa lag vinna. Men fotboll är ett komplext spel. Variationsrikedomen i spelet är enorm och det är inte alltid den skickligaste som vinner. Där finns alltid en möjlighet för ”the underdog”.  Och det är naturligt att känna för ”the underdog”, åtminstone så länge vi bortser från den lokala/nationella anknytningen. I de pågående mästerskapen är det Island man känner för. Island har hittills gjort bra ifrån sig, oavgjort mot både Portugal och Ungern. Proponera att islänningarna vunnit. Mot Ungern hade de med lite tur lätt kunnat göra det (Ungerns mål kom i slutminuterna). Hade jag jublat? Sure!

Men tänk efter, finns inte här en komplikation? En ”moralisk” fråga. Visst spelade, i varje fall Portugal, bättre? Borde då inte portugiserna ha tillskrivits segern? Om man nu skulle poängsätta lagen, inte bara räkna mål. Hur och vad bedömer man då? De två alldeles utmärkta sportkommentatorerna i SvT fick fram det spörsmålet tydligt i sina analyser — utan att göra den vinkling jag här ska göra: individuell skicklighet kontra taktisk-organisatorisk. Nu hyllas den isländske lagledaren Lars Lagerbäck (f.d. även svensk dito) som enligt kommentatorerna disciplinerat sina mannar att ”hålla sina positioner” och att spela det de kan, ”enkelt”. De belgiska spelarna fick däremot sina skäppor för förlusten mot Italien för att de prioriterat sin individuella skicklighet.

Att ett lag fungerar som ett ”team” där alla håller sina föreskrivna markeringar och positioner, passar inom laget, fram och tillbaka, spelar ”enkelt” och inte släpper in några mål, är inte det skicklighet? I så fall måste Island bedömas som det skickligaste laget, tätt följt av Sverige eller tätt efter. Det spekuleras att Sverige kan gå vidare i turneringen utan att ha avlossat ett enda skott mot mål.  Höjden av taktisk-organisatorisk skicklighet, eller? Nej, då skulle jag hellre se Portugal och Belgien vinna, gärna också med några mål i baken!

Jag vet inte mycket om fotbollstaktik, emellertid. På femtiotalet spelade jag i ett pojklag i Motala. Vi hörde aldrig ordet ”taktik” nämnas. De vi såg upp till var ”dribblers”, de som ensamma kunde ta sig igenom ett helt motståndarförsvar med bollen klistrad vid foten, typ Nacka Skoglund och långt senare Maradona. Och ”spelsystemet” var alltid 5-3-2, alltså fem ”forwards” med en genombrottscenter i mitten, inte som idag där 2-4-4 verkar vara vanligast.

Inte undra på att målen uteblir. De flesta matcher hitills har resulterat i få mål;  0-0, 1-1 och 1-0 är de vanligaste resultaten och i de matcher då målen varit fler har överlägsenheten (den individuella och den taktiskt-organisatoriska) hos det vinnande laget varit så stor att det andra laget inte fått en chans att sticka upp. Förr var 3-1 ett  vanligare resultat, roligt åt båda hållen, även för den som bara  fick göra ett mål. Ändå något! Och det är ju målen som för oss åskådare är förlösande. Vill vi ha en genomorganiserad fotboll, programmerade spelare? Är defensiven viktigast? Att hålla markeringen? Men frustrationen på planen idag måste vara enorm när spelarna alltid har en överrock. Som drar i tröjan, håller fast armen. Brottar ner en.

I sportjournalisten Erik Nivas intervju Vart är ni på väg? från 2012 med en bekymrad engelsk ungdomstränare beklagar sig denne över den gällande fotbollsdoktrinen: ”Nu har alla bestämt sig för att våra ungar ska passa i alla lägen – men likafullt kväver vi deras naturliga instinkt, deras förmåga att ta egna beslut och spela efter eget huvud. Om fem eller tio år kommer du att få se en hel generation engelska spelare som slår riskfria sidledespassningar i alla lägen. Proffsklubbarna skapar fotbollsrobotar som gör som de blivit tillsagda att göra.” (Erik Niva, Utväg Fotboll, Modernista, Stockholm 2014, s. 223-224).

Fotboll bör vara konst, lek, spel, ”själ”.  Har spelarna själva roligt? Ja, jag tror faktiskt att de har det. Eller vill ha det. De är visserligen proffs, även islänningarna, men som alla andra professionella tror jag att de älskar att göra sitt arbete väl! Men låt dem då också göra det!  Låt dem spela ut sin individualitet utan taktiskt-organisatoriska bojor på fötterna. Släpp motståndarna loss. Det blir roligare för alla. Kanske resulterar det i flera mål. Men så klart, också baklängesmål. Vad göra om övermakten blir för stor, annat än att försöka hålla i bollen och borta från det egna målet? All heder åt islänningarna som kämpar tappert. Och man måste erkänna att det är en enastående prestation av laget och Lagerbäck så långt. Utsikterna för en fortsättning i turneringen är i varje fall större än för Sverige. Men jag sätter en tia och en krona till på att det duktiga svenska laget vinner på onsdag mot Belgien med ett mål mot noll. Målet gjort i slutminuterna av Ibra med en konstspark.