Varför bloggar vi? Varför överhuvudtaget skriva någonting? George Orwell svarar i en essä ”Därför skriver jag” från 1947 att det finns fyra motiv (om man nu bortser från kravet att tjäna sitt levebröd), som i olika kombinationer omfattas av alla författare:
(1) ren egoism. Att framstå som begåvad, att bli omtalad, att lämna något till eftervärlden, att ta revansch för något i barndomen etc. Idag kanske att vara ett varumärke. Men, påpekar Orwell, detta utmärker inte bara författare utan gäller för de flesta yrkeskategorier. Ambitionen att vara en i det mänskliga toppskiktet, den minoritet av begåvade (i något avseende) som presterar något extra, är bara alltför mänskligt. Flertalet inser tidigt att de inte platsar, och ger upp.
(2) estetisk hänförelse, insikten om det sköna i världen. Man vill dela sin insikt med andra, helst skapa skönhet själv. ”Det finns ingen bok” säger Orwell ” som är helt fri från estetisk hänsyn, när man lämnat kommunikationstabellens nivå.”
(3) historisk impuls. ”Att se saker sådana de verkligen är, att ta reda på sanningen och lagra den för framtida bruk.”
(4) politiskt syfte. ”Att ge världen en knuff i en viss riktning”. Alltså att påverka, och här gäller enligt Orwell samma som för (2) att ingen bok är helt fri från politisk inriktning.
Dessa fyra motiv (och kanske andra) är bra att ha i åtanke när (och om) man funderar över den form av framträdande – inte bara i text utan i olika medieformer – som bloggandet utgör. Och med dem som utgångspunkt vill jag skärskåda Jodi Deans angrepp på bloggandet som företeelse i boken Blog theory – feedback and capture in the circuits of drive. Baksidestexten utlovar bl.a: ”With Blog Theory we can finally terminate the hype of blogging and seriously engage the deeply distracted condition of the networked present.”
Jodi Dean är Professor i Statsvetenskap (Political Science) vid Hobart and William Smith Collages and Erasmus Professor vid Erasmus Universitet i Rotterdam. Hon har flera böcker bakom sig och skriver engagerat och analyserande. Hon står uppenbarligen långt till vänster och skjuter på kapitalismen med amerikanska förhållanden i fokus. Härvidlag kan man säga att hon huvudsakligen skriver utifrån Orwells punkter (3) och (4). (Den amerikanska) vänstern (New Left) har, menar hon, liksom vänstern generellt varit en ivrig pådrivare av Internätens utveckling (vars teknik och struktur initialt motiverades av den amerikanska militärens behov av ett robust nätverk som kunde överleva ett kärnvapenkrig) i ohelig allians med den frihetliga (eller rentav anarkistiska) rörelse med rötter i 60-talets vänster och ”outcast communities” (hippies etc.) som Dean benämner New Communalists. Ohelig därför att åsikterna skiljde sig vad gäller statens roll. För the New Left gällde det att erövra och utnyttja statsmakten medan New Communalist snarare, och senare, kom att dela en åsiktsgemenskap med den nyliberala motreaktionen, för vilken ”marknaden” ersatte staten. Dean menar att många av de som var verksamma inom internetutvecklingen (forskare, ingenjörer vid universiteten och i startup-företag etc.) samarbetade med företagsetablissemanget och militärkomplexet och blev, av missriktad idealitet och utan att förstå det, verktyg för den nyliberala marknadskapitalismen. Resultatet är den ”kommunikativa kapitalismen” under vilken vi lever idag.
Bloggandet är bara ett exempel på den kommunikativa kapitalismens annektering av nätverken. Utbytet i dessa, som borde handla främst om sändning och mottagande av meddelanden, alltså meningsskapande information, handlar alltmer om kapitalistisk exploatering av det som cirkulerar (utan att vara information i egentlig mening) i nätverken. Ju mer cirkulation ju mer av exploatering och kapitalistisk mervärdestillägnan. De som förser nätverken med material för cirkulationen, bloggare och andra, är enligt Dean vilseledda av ”löftena” om tillgänglighet, ”allestädes närvarande” (som det hette), deltagande (participation) och demokrati. Vänstern (New Left) som själv omfattar dessa ideal, har gjorts maktlös när nyliberalerna vridit idealen ur deras händer och förvrängt dem till motsatsen i exploateringens tjänst. ”I take the position that contemporary communications media capture their users in intensive and extensive networks of enjoyment, production and surveillance. My term for this formation is communicative capitalism.” Och ”communicative capitalism is that economic-ideological form wherein reflexivity captures creativity and resistance so to enrich the few as it placates and diverts the many.”
Nyckelord här är ”reflexivity” och ”diverts”. ”Divert” i betydelsen ”avleda, förströ”, kanske ”förleda”. Dean menar att bloggandet och de flesta aktiviteter på nätet ger en fåfäng upplevelse av att vara delaktig – och med referens till Orwells punkt (4) – en känsla att vara ”politisk” utan att man är det. Detta avleder från ”gammaldags” kollektiv organisering och mobilisering (demonstrationer, sit-ins och ”knacka dörr” etc.). Tiden ägnas istället åt individuell ”förströelse”.
Nå, alla kan inte eller vill inte ägna sig åt politisk aktivitet, även om de borde göra det. Det inser nog även Dean. Hennes argument måste ha mera tyngd. Viktigt för hennes resonemang blir därför begreppet ”reflexivity”. Dean bygger härvidlag på psykoanalytiska teorier utvecklade av Jacgues Lacan och elaborerade av Slavoj Zizek. Jag saknar helt insikter på detta område och vill inte ge mig in på någon ”närläsning” av någon av dem. Men jag ska försöka följa Dean så gott det går.
Det är för mig lite oklart vad hon lägger in i ordet ”reflexivity”. Jag kan se olika betydelser. En är ”reflexion” vars synonym är ”spegling, återkastande”. Det kan också ha betydelsen ”reflexmässigt”. Att ”refIektera” kan i det här sammanhanget däremot betyda att ”begrunda” något. Tidsaspekten är här viktig. Medan en ”reflex” är omedelbar och en icke-kognitiv reaktion måste man vid en ”begrundan, reflektion” helst sätta den i relation till någon kontext, att ”grunda” meningen i det begrundade på något tidigare känt, något som garanteras auktorativt t.ex. vetenskapligt. Lacan kallar den grunden för ”mästaren” (the master signifier) och Zizek för ”den store Andre” (the big Other). Denne (givetvis inte främst en person utan t.ex. en text, en teori, ideologi eller konsensus) är garanten för ”symbolisk effektivitet” (symbolic efficiency), vilket jag tolkar som meningsskapande. Med hänvisning till att garanten har hög symbolisk effektivitet behöver man inte, eller bör man inte, ifrågasätta den (omedelbart) givna meningen. För t.ex. marxister har Marx, eller rättare hans skrifter, hög symbolisk effektivitet. Man lever s.a.s i en gemensam begreppsvärld. I en sådan värld kan man agera reflexivt (jmfr. reflexrörelse), snabbt utan problem att bli förstådd eller förstå. Men om den symboliska effektiviteten avtar? Om den stora Andre abdikerar?
För att förstå vad som händer då behöver vi lite systemteori. Utan att nämna själva ordet – utom faktiskt i undertiteln till boken – verkar Dean översätta ”reflexivity” med ”återkoppling” (feedback). Begreppet är centralt inom reglertekniken och den s.k cybernetiken (läran om styrning). Reglering åstadkommer ”homeostasis” (stabilitet) medelst återkoppling. Återkopplingen är omedelbar, ”reflexmässig” men genomtänkt och inbyggd (i förväg). Regleringsmekanismen är här ”den store Andre”. Men återkoppling (utan avsikt att reglera) är också inherent i komplexa system. ”Komplexitet” innebär att det är svårt att förstå/veta vad som händer i systemet. Någon har föreslagit att ”komplexitet” skulle kunna mätas med hur lång beskrivningen av systemet måste göras för att det ska bli begripligt. Utan en sådan, om den nu alls går att göra, och utan reglering – som förutsätter begriplighet – beter sig systemet som om ”no one is in control”. Det går för det mesta ändå bra. Självreglering kan i vissa gynnsamma fall leda till homeostasis. Men i princip händer, förr eller senare, allt som kan hända, även om det har låg sannolikhet. Ännu värre är att man inte kan veta allt som kan hända. ”Orsak och verkan” är alltför intrasslade i varandra för att man ska kunna skilja dem åt, vad är orsak och vad är verkan? Kausaliteten förblir dold. Systemet är då i princip okontrollerbart, opredikterbart, innehåller för mycket frihet. Typexemplet numera anses vara den finansiella marknaden. Dean uttrycker det så här (s.11): ”reflexivity, that goes all the way down, is thus another name for the decline in symbolic efficency, [ ] the collapse of the big Other.”
Den kommunikativa kapitalismen är nerlusad med reflexivitet, som ”går hela vägen ner” enligt Dean. Detta tolkar jag som att hon menar omedelbar, reflexmässig återkoppling utan reflektion, begrundan eller reglering. Gäller det också ”blogosfären”, eller som Dean kallar den ”blogopelagen” för att markera att bloggarna är ”öar”? Ja, skriver Dean. Där är det mesta ”gibberish”, nonsens, meningslöst. ”Blogs are a clear example [ of symbolic efficiency in decline] sometimes it is difficult to tell when a blog post is ironic and when it is sincere, when it´s funny or when it´s serious [ ] and affects may flow into the gap left by declining symbolic.” (s. 5). Dean travesterar MacLuhan´s på sextiotalet myntade slogan ”att mediet är budskapet” med att det inte längre finns något budskap utan bara en gigantisk cirkulerande dataström. Innehållet, meningen, budskapet är irrelevant. Vem som skickar det är irrelevant. Vem som mottar det är irrelevant. Att det borde besvaras är irrelevant
Men för den kommunikativa kapitalismen spelar det ingen roll att meningsutbytet mellan sändare och mottagare uteblir, jo, det gör det, men det är underordnat (”secondary to”) cirkulationen och snarast dess förutsättning. Meningsutbytet är inte en nödvändig del av den kommunikativa kapitalismen. Det är cirkulationen (även renons på mening) som genererar mervärde. Dean blir dock inte särskilt explicit när det gäller att utreda vari detta mervärde består. Att det kräver mer och mer av teknisk infrastruktur inkl. programvara är en sak, men knappast något att höja ögonbrynen för. Reklam är en annan sak, och kanske det väsentliga – Facebook är praktexemplet — men den skulle ju finnas där, liksom i tidningar och TV, även om det som cirkulerar är stint av mening. Alltså …? Vi måste gå en sväng till. Vi måste titta på bloggarna, se in i deras själar. Vad är deras drivkraft, eller ”drive” som Dean med Lacan/Zizek kallar det.
Bloggaren kan visserligen ses ”within a logic of desire”, begär alltså. Men innan bloggandet existerade (möjliggjort av snabbare, allestädes närvarande kommunikationsnätverk), fanns det någon som saknade bloggandet? Snarare än som begär måste det förstås ”within a logic of drive” (jag föredrar att inte översätta ”drive”). Bloggandet är inte något vi önskat, utan något vi kommit att sakna. Det är ett inplanterat begär som aldrig låter sig tillfredsställas. När man nått målet för sitt begär, upplöses det, försvinner, men begäret stillas inte utan söker ett nytt mål, kanske det kan uttryckas så ”att vägen är målet”. Men genom att ”vägen” aldrig upphör finner man nöje, med Lacansk terminologi ”jouissance”, i det repetitiva upprepandet (ev. tautologi avsiktlig), man kan aldrig få nog. Människan drivs inte av begär, utan snarare av en känsla av förlust (”loss”) när målet uppnåtts. Längdhopparen vill bara hoppa ännu längre, löparen springa ännu fortare, kapitalisten bli ännu rikare etc. Bloggandet är nu sådant: ”The subject gets stuck doing the same thing over and over again because this doing produces enjoyment. Post. Post. Post. Click. Click. Click.” (s. 40).
Är det nu så allvarligt? Ja, ”rather than involving some kind of homeostasis or equilibrium, drives are a destabilizing force”. Här knyts trådarna ihop i Deans/Lacans/Zizeks resonemang, ”drive” verkar reflexivt, reflexmässigt utan begrundan, i ett kommunikationssystem där ”nonsens” cirkulerar allt snabbare utan kontroll eller reglering (s.41). Dean nämner i förbifarten att ”slow-down” varit en verkningsfull politisk kampmetod, att arbeta långsammare, följa regler till punkt och pricka m.m.
Vad kan hända? Förutom att bloggaren kan bli beroende (som en spelare, eller varför inte ta kapitalisten som exempel?) så kanske nätet blir överbelastat, något som alla de som från 70-talet och fram till igår byggde kommunikationsnät, vare sig det var trafikleder eller telekommunikationer, bekymrade sig för, men ur tillväxtsynpunkt är det snarast positivt idag då de ”elektroniska motorvägarna” är på plats. Ju mer trafik, ju mer intäkter till ägarna, som idag är kapitalisterna (vi talar alltjämt om amerikanska förhållanden). Men att Mor Anna i en avkrok av vägen i inre Norrland skickar bilder av sina katter till barnen i Sydsverige eller Australien är väl bara trevligt och inget att ondgöra sig över? Är inte bloggandet (och än mer utbytet på Facebook) ett sätt att hålla kontakt, lokalt och globalt, att vara ”social? Att ha ett ”audience”, att nå ut med sitt budskap, till och med att leva på det? Åtminstone vad gäller det senare, och bloggandet, så ”forget it” enligt Dean. Bara få når ut, får något ”audience”.
Det är nämligen en myt att jämlikhet skulle råda i internäten. En paradoxal egenhet hos den kommunikativa kapitalismen, menar Dean, är att några budskap (”messages”) verkligen når ut, mottas och – begrundas – och eventuellt blir besvarade. Detta meningsfyllda utbyte negerar dock på intet sätt dess primära funktion att skapa mervärde. Att de når ut med sina budskap är väsentligt för sändarna – t.ex inom reklamvärlden, PR-byråer, tankesmedjor och offentliga verksamheter – men också väsentligt för den kommunikativa kapitalismen för att kunna upprätthålla myten om den ensamme bloggarens lika villkor. Men glöm det! Ditt meningsstinna budskap ”dränks” av alla andras ”nonsens”.
Det är en egenhet hos alla kommunikationsnät, och inte bara där, att ”winner takes all”. Ett fåtal noder eller länkar (t.ex. hemsidor) får den allt övervägande delen av trafiken. 20/80- eller 10/90-regeln gäller på samma sätt som inom förmögenhetsfördelningen (dvs. att 10% av befolkningen äger 90% av den samlade förmögenheten). Det är inherent i alla självreglerande system, där ”first mover advantage”, storlek eller kändisskap utgör attraherande krafter. Den kommunikativa kapitalismen har snarare förstärkt dessa krafter, tvärtemot 90-talets förväntade emancipativa och demokratiska effekter av nätverkens framväxt. ”Most of the economic benefits of neoliberal capitalism – of the new economy celebrated by digital media gurus – follow a power law [10/90] distribution. A lucky few will get nearly everything. Most will get very little, almost nothing.” (s. 78). Men för den kommunikativa kapitalismens bestånd är det väsentligt att myterna fortlever.
Att man inte når ut i ”blogopelagen” och att 90-talets uppskruvade förväntningar på deltagande inte förändrat något i mediavärldens odemokratiska struktur är inte det värsta, emellertid. Värre är att bloggandet befordrar en ny människotyp, s.k. ”whatever beings”. ”Whatever” är ett uttryck som blivit populärt i USA efter att en tonårsflicka haft stora framgångar med sin blogg, Whatever.com. På svenska motsvarar det väl närmast ”Vem bryr sig.” eller ”Och.” (utan frågetecken). T.ex som svaret på påståendet: ”Du har inte städat ditt rum.” ”Och.” Det är ett svar vars enda innebörd är att det bekräftar ett meddelande men samtidigt underminerar sändarens position.
”Whatever beings” är en personlighet som frodas i ”coming communities” enligt den italienska filosofen och samhällsdebattören Giorgio Agamben (se t.ex Samtida politisk teori, Red. Stefan Jonsson, Tankekraft Förlag 2015). Deans överföring av Agambens tankar till blogopelagens ”övärld” är svårsmält om man inte är väl insatt i hans teorier. I korthet verkar de gå ut på att ”(whatever) beings in coming communities” har förlorat känslan av att vara självständiga individer med tillhörighet till ett kollektiv och ersatt den med flytande och efemära individualiteter. De är ”sheer generic potentiality of being” (s.66). De lever i en framtida värld av ”affective networks” med nollställd symbolisk effektivitet. Kommunikation sker i ett språkspel utan referent, i ”ordmoln” (”word-clouds”) – kanske man kan översätta det till svenska ”kallprat”. Ett ordmoln markerar bara att någonting blivit sagt, ”whatever”. I ordmolnet ersätts mening med frekvenser av och ”släktskap” mellan fristående ord, som i kombination avspeglar intensitet, en ”affect”. Ordmoln drar förbi, som moln på himlen. Det kommer hela tiden nya. ”A word-cloud is like a Möbius strip where meta-data become noise: ´she said a lot about politics and technology.´ Whatever.” (s.90). Är det citatet en självironisk blinkning från Dean?
Dean skriver briljant, det blixtrar av metaforer och djupsinniga resonemang, men de lämnar ibland en eftersmak av, just det, att någonting blev sagt, men vad? Deans sätt att skriva kan snarast betecknas som en ordvulkan, vars utbrott man vill fly ifrån men samtidigt fascineras av och stannar till för att betrakta. För att kunna följa Deans resonemang till fullo bör man vara hemma i en viss kategori av symbolisk effektivitet, nämligen den psykoanalytisk filosofiska, och enkannerligen den Lacan/Zizekska (i den ovannämnda Samtida politisk teori finns även ett avsnitt om Zizek), vilket troligen få av hennes ”audience” är. Man kan säga att Dean, med en annan term från det filosofiska lägret, ”dekonstruerar” bloggandet. Men hon behöver nog också ge förslag till en ny ”konstruktion”. Hur återupprätta ”den store Andre, mästaren”? Och vem är det? Är det Staten, enkannerligen den reglerande Staten? Hur ”symbolisk effektiv” är den? Vad händer med ”friheten”? Får det ”repercussions” på demokratin? Dean är förvånansvärt återhållsam med svar. Kanske inser hon att det är ”minerad” mark hon beträder.
Dean påpekar inledningsvis att hennes ämne är kritisk mediateori, som inte låter sig utläggas i bloggposter (Dean har själv en blogg) utan kräver en ”bok”. Fördelen är att hon då kan tillämpa en ”time-honored tactic in worker´s struggle: the slow-down”. Men den fråga som infinner sig efter att man läst boken är: vad är hon ute efter? Är det verkligen de stackars bloggarna och/eller bloggningen som sådan? Nej, jag tror hon syftar långt högre än så; en fortsättning av arbetarkampen. Bytet är den nyliberala kapitalismen, inte bara den kommunikativa.
Var hamnar då den intet ont anande bloggaren? Dean lägger med sin bok ett ansvar på den ensamme bloggaren, fortsätta blogga eller ej? Hon förutspår visserligen bloggningens död men mer av det skälet att sociala medier, enkannerligen Facebook, tar över merparten av cirkulationen vilket väl bara gör saken värre. Så vad är bloggarens försvar? Vad skiljer egentligen bloggaren från författaren? Och här vill jag återknyta till Orwell´s frågeställning: ”Varför skriver jag?” Varför bloggar jag?
Ja, Orwells punkt (4) har vi redan (med Dean) avfört. Detsamma gäller väl punkten (1). Vad om (3)? Deans bok innehåller intressanta resonemang om ”bloggaren/amatörjournalisten” kontra professionell journalistik men kontentan är att även punkten (3) måste avföras. Återstår punkten (2) och enligt min mening är bara den skäl nog att blogga oavsett om man håller med Dean eller ej. Så fortsätt att blogga! Häromdagen deltog jag i ett seminarium om ”Boken som skyltfönster”. En litteraturprofessor talade om bokens ”värde”. Ett av dessa värden, av inalles fem enligt professorn, var det ”sociala värdet”. Boken – och författaren – skapar socialt värde genom att bli det centrum som samtalen kretsar kring. Detsamma kan väl sägas om bloggaren. Bloggaren, och författaren, måste hela tiden mata ut en ny post, en ny bok, på marknaden, för att hålla sig kvar – de är på det sättet fångar i den kapitalistiska ekonomins ekorrhjul. På gott och ont.
Jodi Deans Blog theory är utgiven av polity press, Malden MA, 2010, www.politybooks.com. George Orwells essä ”Därför skriver jag” finns i George Orwell ESSÄER i svensk översättning av Göran Bengtson, Bo Cavefors Bokförlag, 1963.
Tillbaka
