Polsk 50-talsfilm – och amerikansk

Posted on 2016-10-272016-11-19 by admin

Under oktober avled en av Polens och världens främsta filmskapare, Andrzej Wajda. Jag befann mig just då i Warszawa. I polska medier gavs händelsen givetvis stort utrymme. Under vistelsen i Warszawa bodde jag hos en vän, vars mor en tid arbetat som Wajdas assistent. Vid frukostbordet dagen efter hans bortgång meddelade min vän mig nyheten och tillade att Wajda en gång suttit i detta kök. Att sitta vid samma bord som en gång mästaren, även på ett halvsekels tidsavstånd, var något som jag bara måste skriva om.

Jag kan ärligt säga att det var Wajda som fick mig att uppfatta film som konst. Det hände i slutet på 50-talet och den film som åstadkom detta var Wajdas Kanal (på svenska Medan döden väntar). Före denna väckelse, jag tvekar inte att använda det ordet, såg jag på film enbart som underhållning. Många var visserligen mina filmbesök redan från barnsben men utbudet på matinébiograferna i Motala – det fanns tre, Royal, Roxy och Regina – bestod av svenska 30-tals komedier med Fridolf Rhudin och amerikanska äventyrsfilmer med Errol Flynn och Johnny Weismuller (Tarzan). Lite senare, när min magiska 15-årsgräns passerats, breddades utbudet med hjälteförhärligande amerikanska krigsfilmer med företrädesvis Glenn Ford i huvudrollerna. Amerikanerna gick alltid segrande ur striden. Den enda film jag ännu minns och såg ett ”djup” i (sic) var en ubåtsfilm, där en amerikansk och japansk ubåt lurpassade på varandra på havsbotten. Minsta rörelse av en, eller ljud ombord, skulle avslöja läget för den andra. Förr eller senare måste dock någon röra på sig, syret hos båda var på upphällningen. Spänningen var olidlig. Det slutade (förstås) med att den japanska blev kvar på botten.

Åter till Wajda. Filmen Kanal gjordes 1956 och kom även upp på Royal i Motala. Den gjordes fullständigt ner av Motala Tidnings extraknäckande recensent. Polackerna kunde inte göra film och i jämförelse med amerikanska krigsfilmer hade den inget att erbjuda, ansåg han. Wajda var då givetvis helt okänd för den svenska publiken. Jag nämner det här för att visa på hur film på 50-talet bedömdes mest utifrån underhållningsvärdet och sågs över axeln som konstform. Någon filmvetarutbildning fanns inte och filmkritik, åtminstone i landsortspressen, betraktades som konsumentvägledning

Filmen utspelas under det s.k. Warszawaupproret 1944, då polska motståndsmän, lojala med den polska exilregeringen i London, i bedräglig tro att de skulle få hjälp av Röda armén – som stod på andra stranden av Wisla, floden som delar Warszawa – tog till vapen mot de tyska ockupanterna. Men ryssarna rörde inte på sig och polackerna tvingades retirera under jorden, ner i Warszawas kloaker, vars uppgångar bevakades av tyskarna. Upproret var i rådande läge militärt meningslöst och snarare dumdristigt. Utgången var given och filmen slutar utan hjältar. En betydande del av den med exilregeringen lojala motståndsarmén eliminerades, vilket hade sin betydelse senare i polsk politik. Men den politiska undertexten saknas i filmen. Egentligen är den inte en krigsfilm utan en helvetesvandring. Dante citeras följdriktigt i filmen av en av motståndsmännen.

Om film som konstnärligt uttryck visste jag då knappast någonting. Lite senare gick jag, via en kamrats förmedling med i den filmstudio som trots allt fanns i Motala. Denne kamrat hette Per Leander och var nestor, mycket tack vare sina eminenta filmkunskaper, i det lag som vann det första årets (1959) läroverkstävling i det populära radioprogrammet Vi som vet mest. Och MAIF, fotbollslaget med Gösta Löfgren gick upp i Allsvenskan samma år, så helt bakom flötet var vi inte i Motala. I filmstudions regi visades svenska och utländska klassiker och på sitt sätt blev det för mig en filmskola (den enda jag gått). Jag pläderade också i min studentuppsats för att film skulle tas upp på skolschemat. Det låg då i tiden, förmedlat av huvudstadens filmkritiker, som kanske är de mest kunniga, som funnits i Sverige, nämligen Bengt Idestam-Almquist och Rune Waldekranz. Den förre har kallats den svenska filmkritikens fader och skrev under signaturen Robin Hood. Rune Waldekranz blev Sveriges förste professor i filmvetenskap. Waldekranz skrev på 50-talert initierat om amerikansk film (Amerikansk film, 1954) och Idestam-Almquist om polsk och rysk film (Polsk film och den nya ryska vågen, 1963). Båda böckerna är utgivna på Wahlström&Widstrand.

Tillbaka

Finsk nationaldag

Posted on 2016-01-312017-07-25 by admin

2015-12-05

I morgon är det Finlands nationaldag. Finland och det finska folket har från gymnasietiden haft en plats i mitt hjärta, alltsedan min skolväg sammanföll med en finsk pojkes. Samtalen och diskussionerna med honom längs vägen var alltid givande (vilket f.ö. gäller generellt – sällskapen längs vägen till och från skolan var en andra ”skola”). Han var inte ett av de ensamkommande krigsbarnen som, med en lapp i ett snöre om halsen med en adress till en svensk värdfamilj, togs emot med öppet hjärta av det svenska folket, utan hade sin familj med sig – eller var född i Sverige – vi tog aldrig upp den frågan, och varför skulle vi det?

Förutom dessa ensamkommande barn, som ofta blev kvar hos fosterföräldrarna i Sverige när kriget var slut, var finländarna den första större gruppen av invandrare – det var då i regel fråga om arbetskraftsinvandring. Många av dem kom till Eskilstuna – min fars hemstad – och inte alltid välkomna. Mina finska vänner minns att det hände att ordet ”finndjävel” slängdes efter dem .

Själv var jag vaccinerad mot främlingshat och speciellt finnhat, dels genom familjen, och min familj hade ett öppet hjärta, dels av det jag läst om det finska folkets öde och tapperhet under krigsåren – till skillnad mot Sverige som hukade, tog det striden mot övermakten. Det var något med det kriget som fascinerade mig och fortfarande gör det. David mot Goliath. I mitten av 50-talet läste jag Väinö Linnas Okänd Soldat. Den gick som följetong i veckotidningen Folket i Bild. Vår granne prenumererade på tidningen och väl läst passerade den sedan till oss. Efter första avsnittet var jag fast. Jag höll utkik efter posten och den dagen posten kom med tidningen stod jag några minuter efter brevbärarens leverans utanför grannens dörr och knackade på och bad att få låna tidningen. Vilket jag fick, och läste den först av alla. Högst oartigt, men ingen gjorde några invändningar. Vi hade snälla grannar.

Jag har sedan dess inte läst om boken (vilket jag borde) men minns hur fullständigt absorberad jag var av den. Bestående är att den var en ingång till den finska litteraturen, som i sin egensinnighet tillhör den yppersta världslitteraturen (läs t.ex. Aleksis Kivis Sju bröder). 1955 kom Edvin Laines film med samma namn som Linnas roman, en film som jag kan se om och om igen. Den är helt kongenial med romanen, vilket knappast kan sägas om en senare inspelning (Rauni Mollbergs 1985), och den är enligt min mening den absolut bästa krigsfilm som gjorts. Inte för krigsscenerna utan för soldaterna/kamraternas samtal och animerade diskussioner i vilostunderna däremellan (Hietanens muntra kvickheter i förening med ett tragiskt grundallvar är en favorit), och för det i grunden pacifistiska budskapet.

Krig och katastrofer är ett tacksamt ämne att behandla narrativt. Mänskliga öden i dödens omedelbara närhet griper och fascinerar – i läsfåtöljen. Själv har jag aldrig varit i närheten av den verkligheten och kanske inte borde uttala mig. Väinö Linna hade den erfarenheten, han hade själv varit en av de soldater han beskriver. I verkligheten ligger det närmare till hands att upplevelserna leder till ett trauma.

Jag deltar numera i det på det hela taget anspråkslösa firandet av nationaldagen här i Sverige. Förra året träffade jag Christina Falck som skrivit en roman Vi eller De om det finska inbördeskriget, det krig som följde på den ryska revolutionen och den finska självständighetsförklaringen senhösten 1917. Romanen baseras på ett antal brev mellan hennes släktingar, en finlandsvensk familj, på en större gård i närheten av Karis som deltog på den ”vita” sidan. Händelserna ses främst ut deras perspektiv och centreras kring denna gård men där finns på gården och i omgivningen arbetare och torpare på den ”röda” sidan. Författarens empati är jämt fördelad mellan dem och det sociala traumat som kriget innebär är tydligt framställt i den mycket läsvärda romanen. För att fullt ut gestalta detta trauma är den skriven med flera aspekter på detta krig — det sorgligaste av alla, inbördeskriget — där det inte finns några klara fronter, där gamla relationer upplöses och vän blir fiende. Romanen blir på så sätt något fragmentarisk, skriven på en ”nästan filmisk prosa” som en recensent uttrycker det. Ett bärande tema är förlusten av en mental hembygd och ett ordnat, inrutat, lugnt liv med sedan länge givna relationer.

Ett liknande tema, det om den förlorade hembygden, finns ännu tydligare gestaltat i en minnesbok av den likaledes finlandssvenske författaren Benedict Zilliacus Båten i vassen. Han var son till en framträdande gestalt i den finlandssvenska kulturkretsen i Helsingfors Emil Zilliacus, diktare och antikkännare. Faderns framgångar möjliggjorde inköp av en större herrgård på en ö i Viborgska viken, där Benedict tillbringade sin barndom. I boken frambesvärjer han (och jag citerar det vackra omslagets baksida) ”sin karelska barndomsvärld med en överflödande sensuell detaljrikedom: parken, herrgårdshuset, fruktträdgården”. Det är en priviligerad överklassvärld, som man (som läsare) lätt bortser från och fångas av just vad citatet utsäger – det är så på kornet beskrivet att jag håller det för det bästa jag läst i den genren.

Men idyllen förändras. Kriget bryter in och som drygt tjugoårig soldat blir författaren i högsta grad deltagare i dess brutala förändring då hans barndomsö blir en omstridd krigsskådeplats, som först intas av ryssarna och sedan återtas av finnarna. Som pojke har han tillbringat tiden drömmande, liggande i en båt avskärmad av en vassrugge intill ön. Just där upptäcks, efter återtagandet, i en liknande båt, en sårad rysk soldat som otroligt nog med tanke på hans sår gömt sig där i sju veckor utan att våga ge sig tillkänna.

Ön går slutgilltigt förlorad och blir tillsammans med en stor del av Karelen sovjetiskt territorium, och är ryskt än idag. Stora folkförflyttningar blev följden. Först 1989 kunde författaren återvända till sin barndomsö. Givetvis bara som besökare, och där på plats kommer minnena …

En svensk författare som tagit Finland till sitt hjärta är Harry Martinson. Han var aktiv som rekryterare av svenska frivilliga till vinterkriget (som föregick det s.k. fortsättningskriget, som Zilliacus deltog i) och var själv ordonnans vid ett svenskt kompani vid Sallafronten (norra Finland). Han har skrivit om det i ”memoarromanen” Verklighet till döds. En av hans absolut vackraste dikter handlar just om Karelen och fångar väl den stämning som Zilliacus bok är full av.

Jag slutar med ytterligare ett citat från omslaget till Båten i vassen ”en av de stora kärleksförklaringarna, en underbar bok”. Ja, verkligen; om jag inte fötts som svensk i Sverige hade jag velat födas som finsk i Finland, och kanske just i Karelen. Det får bli min kärleksförklaring till både Sverige och Finland denna dag.

Tillbaka

Marsianer – finns dom?

Posted on 2016-01-312016-11-16 by admin

2015-10-04

Det har varit mycket rymd i oktober. Mest om Mars. I början av månaden kunde man läsa att forskarna funnit spår av vatten på Mars; en förutsättning för liv, tror man. Då hade också filmen The Martian premiär (intressant i sig därför att den bygger på en roman som först gick som följetong på författarens, Andy Weirs, hemsida och sedan gavs ut som ebok). Romanen har jag inte läst men jag såg filmen. I 3D. Redan i mitten på 50-talet kunde man se filmer i 3D; jag minns hur jag ryggade tillbaka när lejonet Simba med ett rytande hoppade rakt ut i salongen på Sagabiografen i Motala. Men det dröjde 50 år innan 3D-tekniken slog igenom, varför är svårt att förstå, eftersom det är en häftig upplevelse, speciellt här i rymdscenerna.

I filmen spelar Matt Damon en framtida astronaut som lämnas kvar på Mars av sina kamrater – vilket skapar ett moraliskt problem – i den felaktiga tron att han förolyckats och inte är vid liv. Med ett psyke som aldrig ger upp och utbildad som botaniker, ”jag har inget annat val än att bli j-t vetenskaplig”, överlever han som en Mars-Robinson. Tack vare denna inställning lyckas han meddela sig med NASA-kontrollen via den redan 1997 landade Mars-sonden Pathfinder, som han återfinner och återupplivar. Den dramatiska räddningen och det moraliska problemets lösning kommer efter att kamraterna, på sin väg tillbaka till Jorden, nås av meddelandet att han är vid liv och rundar Jorden på eget bevåg för en ny vända till Mars. I recensionerna antyds att filmen fått sponsring från NASA, och visst är den storartad propaganda. Rätt så, tycker jag. Vi behöver snarast ta oss vidare ut i rymden.

I början av månaden samlades ett hundratal astronauter i Stockholm, säkerligen sponsrade av NASA, för någon PR-kampanj för rymdens fortsatta utforskning. Fyra av dem mötte upp för ett samtal i Kulturhuset i Stockholm inför betalande publik. Jag var (förstås) där.

Givetvis kunde jag inte missa att se och höra ”live” den första människan som gjort en rymdpromenad, ryssen Aleksij Leonov. Promenaden gjorde han 1965, fyra år efter att hans kollega Jurij Gagarin blev den förste att lämna jordatmosfären för ett varv runt vår planet. Leonov, nu 81 år, berättade livfullt om hur han varit nära att bli kvar som en mänsklig satellit, då han inte kunde ta sig tillbaka in i luftslussen till kapseln på föreskrivet sätt, med fötterna först (gissningsvis för att han manuellt måste stänga luckan till luftslussen). Efter flera misslyckade försök lyckas han dyka in i slussen. I tyngdlöst tillstånd och med svetten lackande på visiret till den otympliga rymddräkten klarar han sedan på något sätt att komma på rätt köl i den trånga luftslussen.

De övriga tre, ganska mycket yngre och vars vistelse i rymden varat betydligt längre än Leonovs, berättade om sina upplevelser av att arbeta i rymden, hur kroppen klarar en längre tid i tyngdlöst tillstånd, hur viktig den dagliga fysiska träningen är och vad de gjorde på sin fritid, i den mån en sådan alls förekom; mest musiklyssning, ingen verkar ha läst medhavd litteratur. På en fråga om någon i publiken skulle få uppleva den första Marslandningen (alltså som åskådare på Jorden) svarades: ”Absolut”. För egen del hoppas jag få vara med då (fortfarande på Jorden). För 50 år sedan var jag övertygad om det, men nu lider tiden för en 75+.

Tiden lider även på annat sätt. I vetenskapsprogrammet i TV 5 oktober berättades det att rymden kring Jorden snart kan bli ofarbar p.g.a. allt rymdskrot som där ansamlats som resultat av tidigare expeditioner. Rymdskrotet kan kollidera s.a.s. med sig själv och i en slags kedjereaktion producera allt mer utspritt sådant. En liten metallflaga har tillräckligt stor rörelseenergi för att torpedera betydligt större objekt t.ex. vitala delar av en rymdstation.

Hur allvarligt detta än är så finns värre scenarios. Från det nämnda vetenskapsprogrammet klickade jag mig, som av en händelse, vidare till en dokumentär om en f.d. sovjetisk överstelöjtnant vid namn Petrov. Om man får tro honom själv, så räddade han 1983 Jorden från ett helt förödande kärnvapenkrig, förorsakat av ett datorfel i systemet för det sovjetiska missilförsvaret. Fem amerikanska kärnvapenmissiler var enligt systemet på väg mot sina mål i Sovjetunionen. Enligt rådande kallakrigslogik skulle ett angrepp omedelbart utlösa en motsvarande serie sovjetiska missiler mot den amerikanska kontinenten. Petrov underlät emellertid att enligt sina instruktioner rapportera vidare uppåt i befälsstegen: ”datorerna hade felrapporterat tidigare ” var hans försvar. Det hela tystades ned och Petrov anklagades för ”tjänstefel” och blev sedan utfryst och kom inte längre i karriären. Hur trovärdig hans berättelse är vet jag inte men har ingen anledning att betvivla den. Visst skulle det kunna ha hänt.

Om det nu finns riktiga marsianer, inte bara kvarlämnade jordingar, skulle de vara vänligt sinnade eller fientligt? Till dags dato har man upptäckt närmare 2000 s.k. exoplaneter, alltså planeter som rör sig runt andra stjärnor än solen, och det är bara början. Frågan är hur ”samtidiga” de är, i den meningen att vi skulle kunna kommunicera med en sådan civilisation. Tyvärr verkar det osannolikt. En pessimistisk bedömning är att en civilisation, så tekniskt avancerad att den på något sätt skulle kunna sända meddelanden, har alltför kort återstående livslängd i jämförelse med den tid meddelanden skulle behöva färdas (givet att det skickas med högst ljusets hastighet). Den antas alltså förr eller senare ta kål på sig själv, det förra troligare än det senare (?) antingen p.g.a. interna konflikter (med t.ex. kärnvapenkrig som följd) eller p.g.a resursbrist/klimatförändringar eller kollisioner med andra himlakroppar. Men kanske är vi alltför ”antropologiskt” fatalistiska i det avseendet. Och ljushastigheten är kanske inte begränsande. Och med alltmer förfinade detektorer borde vi kunna ta emot signaler från sedan länge utdöda civilisationer. Även så, skulle vi förstå meddelandet, eller ens uppfatta det som ett meddelande?

Hur människan, alltsedan det var uppenbart att det finns andra planeter än Jorden, föreställt sig främmande civilisationer är ämnet för en spränglärd bok av den tyske kulturvetaren Karl S. Guthke, Der Mythos der Neuzeit (A. Franke AG Verlag, 1983), i engelsk översättning The Last Frontier – Imagining other worlds from the Copernican revolution to modern science fiction (Cornell University Press, 1990). Att vi skulle träffa på marsianer på Mars, eller de komma hit, kan vi utesluta idag. Men för hundra år sedan, eller ännu längre tillbaka, visste man inte. Man spekulerade. Och skrev. Spekulationer och fiktion som gick långt utöver den samtida vetenskapliga kunskapen. ”Science fiction” som genre myntades först av en amerikan Hugo Gernsback, 1929. Mycket av den litteraturen var, och är, förstås inte mer än underhållning. Men genren omfattar även litteratur som anlägger mer filosofiska perspektiv, enligt Guthke. Bäst exenplifieras den med ett citat av en av de främsta inom genren, H.G.Wells: ”What are these Martians? What are we?” Wells War of the worlds (Världarnas krig), som gavs ut 1898 är säkerligen den mest kända och stilbildare inom genren men Guthke tar upp som lika viktig en för mig okänd tysk, Kurd Lasswitz, som skrev romanen Auf zwei Planeten (Wilhelm Heyne Verlag, 1998. Första utgåva, 1897 på Verlag Felber). Den tycks ha fått lika stor spridning och översatts till många språk, även till svenska (svåråtkomlig). Till skillnad från dagens sf är det i båda dessa romaner marsianerna som reser i rymden, i båda romanerna föranlett av resursbrist på hemmaplaneten.

Mötet med människorna tar sig dock helt annorlunda uttryck hos de båda författarna. Wells teknifierade känslolösa marsianer uppfattar inte människorna som annat än djur, objekt för utnyttjning, så som Wells framställt förhållandet människor/djur i sin lika kända roman Tidsmaskinen, 1895. Förhållandet förblir från första kontakten fientligt och eskalerar snabbt till utrotningskrig av fienden. Kampen verkar hopplös för människan tills jordens minsta kräk, bakterierna, infekterar marsianerna, som snabbt dör.

Lasswitz roman har en helt annat sätt att se på mötet. Marsianerna blir ett slags rymdens änglar, som värnar både om människorna och sig själva. Utgångspunkten är densamma, marsianerna måste söka nytt livsrum men inte på bekostnad av människorna utan till bådas fördel. Förvecklingar uppstår dock, mest på grund av mänsklig misstänksamhet, men löses med lyckad utgång. Romanen slutar med att en jordisk man gifter sig med en marsiansk kvinna.

Wells pessimistiska roman över civilisationernas möte kan väl sägas ha störst litterärt värde. Lasswitz optimistiska 1000-sidiga epos (i den tyska upplagan) uppvisar betydligt mer kunskap om förutsättningar och begränsningar för rymdfärder – på ett snarast pseudovetenskapligt sätt vill han skapa trovärdighet för skeendena, och han är betydligt mer sf än Wells som ser det hela utifrån en nyhetsjournalists synvinkel, någon som rapporterar vad som händer och reflekterar över skeendet (inte minst över vårt förhållande till djuren).

Själv har jag inte läst mycket sf, men som ett exempel på hur de båda författarna inspirerat andra, vill jag plocka fram en pojkbok Den okända faran (Bonniers, 1953) av Gabriel Linde. Den går mest i Wells stil, om än inte så våldsamt, och marsianerna i den är riktigt hyggliga, á la Lasswitz, tills de inser människornas krigiska natur. Då blir det allvar av. Jag citerar baksidans text: ”[ ] hade inte den genialiske vetenskapsmannen Stein [Einstein? min anm.] lyckats komma underfund med dödsstrålen och den svenske ingenjören Berg så djärvt anfallit inkräktarnas i deras eget rymdskepp [han hoppar med fallskärm ned på marsianernas tefatsliknande farkost, min anm.] – då kan nog inte den mest fantasifulle författare säga hur det skulle ha gått.”

Pojkromanen är undervisande om än långt ifrån i samma grad som Lasswitz´, en smula filosofisk som Wells och har litterära kvaliteter. Det senare bör inte förvåna då Gabriel Linde är en pseudonym för Gustaf Sandgren, en av våra arbetarförfattare.

Slutligen vill jag anföra ett, inte helt seriöst, belägg för att det finns marsianer. Det är nämligen så att Jordens samtliga finansiella skulder överstiger dess tillgångar. Men debet och kredit måste gå ihop, balansera varandra – det vet varje förlagschef. Min skuld är någon annans tillgång. Var finns då denna tillgång, om inte på Jorden. På Mars, förstås! Ergo, marsianer finns.

(Sorry, det finns en annan rimligare förklaring. Vi behöver inte lämna Jorden. Tillgångarna finns i skatteparadisen – oredovisade! Se t.ex. Gabriel Zucman Gömda rikedomar, Daidalos, 2015).

Tillbaka