2015-10-04

Det har varit mycket rymd i oktober. Mest om Mars. I början av månaden kunde man läsa att forskarna funnit spår av vatten på Mars; en förutsättning för liv, tror man. Då hade också filmen The Martian premiär (intressant i sig därför att den bygger på en roman som först gick som följetong på författarens, Andy Weirs, hemsida och sedan gavs ut som ebok). Romanen har jag inte läst men jag såg filmen. I 3D. Redan i mitten på 50-talet kunde man se filmer i 3D; jag minns hur jag ryggade tillbaka när lejonet Simba med ett rytande hoppade rakt ut i salongen på Sagabiografen i Motala. Men det dröjde 50 år innan 3D-tekniken slog igenom, varför är svårt att förstå, eftersom det är en häftig upplevelse, speciellt här i rymdscenerna.

I filmen spelar Matt Damon en framtida astronaut som lämnas kvar på Mars av sina kamrater ­­­­– vilket skapar ett moraliskt problem ­­­­– i den felaktiga tron att han förolyckats och inte är vid liv. Med ett psyke som aldrig ger upp och utbildad som botaniker, ”jag har inget annat val än att bli j-t vetenskaplig”,  överlever han som en Mars-Robinson. Tack vare denna inställning lyckas han meddela sig med NASA-kontrollen via den redan 1997 landade Mars-sonden Pathfinder, som han återfinner och återupplivar. Den dramatiska räddningen och det moraliska problemets lösning kommer efter att kamraterna, på sin väg tillbaka till Jorden, nås av meddelandet att han är vid liv och rundar Jorden på eget bevåg för en ny vända till Mars. I recensionerna antyds att filmen fått sponsring från NASA, och visst är den storartad propaganda. Rätt så, tycker jag. Vi behöver snarast ta oss vidare ut i rymden.

I början av månaden samlades ett hundratal astronauter i Stockholm, säkerligen sponsrade av NASA, för någon PR-kampanj för rymdens fortsatta utforskning. Fyra av dem mötte upp för ett samtal i Kulturhuset i Stockholm inför betalande publik. Jag var (förstås) där.

Givetvis kunde jag inte missa att se och höra ”live” den första människan som gjort en rymdpromenad, ryssen Aleksij Leonov. Promenaden gjorde han 1965, fyra år efter att hans kollega Jurij Gagarin blev den förste att lämna jordatmosfären för ett varv runt vår planet. Leonov, nu 81 år, berättade livfullt om hur han varit nära att bli kvar som en mänsklig satellit, då han inte kunde ta sig tillbaka in i luftslussen till kapseln på föreskrivet sätt, med fötterna först (gissningsvis för att han manuellt måste stänga luckan till luftslussen). Efter flera misslyckade försök lyckas han dyka in i slussen. I tyngdlöst tillstånd och med svetten lackande på visiret till den otympliga rymddräkten klarar han sedan på något sätt att komma på rätt köl i den trånga luftslussen.

De övriga tre, ganska mycket yngre och vars vistelse i rymden varat betydligt längre än Leonovs, berättade om sina upplevelser av att arbeta i rymden, hur kroppen klarar en längre tid i tyngdlöst tillstånd, hur viktig den dagliga fysiska träningen är och vad de gjorde på sin fritid, i den mån en sådan alls förekom; mest musiklyssning, ingen verkar ha läst medhavd litteratur. På en fråga om någon i publiken skulle få uppleva den första Marslandningen (alltså som åskådare på Jorden) svarades: ”Absolut”. För egen del hoppas jag få vara med då (fortfarande på Jorden). För 50 år sedan var jag övertygad om det, men nu lider tiden för en 75+.

Tiden lider även på annat sätt. I vetenskapsprogrammet i TV 5 oktober berättades det att rymden kring Jorden snart kan bli ofarbar p.g.a. allt rymdskrot som där ansamlats som resultat av tidigare expeditioner. Rymdskrotet kan kollidera s.a.s. med sig själv och i en slags kedjereaktion producera allt mer utspritt sådant. En liten metallflaga har tillräckligt stor rörelseenergi för att torpedera betydligt större objekt t.ex. vitala delar av en rymdstation.

Hur allvarligt detta än är så finns värre scenarios. Från det nämnda vetenskapsprogrammet klickade jag mig, som av en händelse, vidare till en dokumentär om en f.d. sovjetisk överstelöjtnant vid namn Petrov. Om man får tro honom själv, så räddade han 1983 Jorden från ett helt förödande kärnvapenkrig, förorsakat av ett datorfel i systemet för det sovjetiska missilförsvaret. Fem amerikanska kärnvapenmissiler var enligt systemet på väg mot sina mål i Sovjetunionen. Enligt rådande kallakrigslogik skulle ett angrepp omedelbart utlösa en motsvarande serie sovjetiska missiler mot den amerikanska kontinenten. Petrov underlät emellertid att enligt sina instruktioner rapportera vidare uppåt i befälsstegen: ”datorerna hade felrapporterat tidigare ” var hans försvar. Det hela tystades ned och Petrov anklagades för ”tjänstefel” och blev sedan utfryst och kom inte längre i karriären. Hur trovärdig hans berättelse är vet jag inte men har ingen anledning att betvivla den. Visst skulle det kunna ha hänt.

Om det nu finns riktiga marsianer, inte bara kvarlämnade jordingar,  skulle de vara vänligt sinnade  eller fientligt?   Till dags dato har man upptäckt närmare 2000 s.k. exoplaneter, alltså planeter som rör sig runt andra stjärnor än solen, och det är bara början. Frågan är hur ”samtidiga” de är, i den meningen att vi skulle kunna kommunicera med en sådan civilisation. Tyvärr verkar det  osannolikt. En pessimistisk bedömning är att en civilisation, så tekniskt avancerad att den på något sätt skulle kunna sända meddelanden, har alltför kort återstående livslängd i jämförelse med den tid meddelanden skulle behöva färdas (givet att det skickas med högst ljusets hastighet). Den antas alltså förr eller senare ta kål på sig själv, det förra troligare än det senare (?) antingen p.g.a. interna konflikter (med t.ex. kärnvapenkrig som följd) eller p.g.a resursbrist/klimatförändringar eller kollisioner med andra himlakroppar. Men kanske är vi alltför ”antropologiskt” fatalistiska i det avseendet. Och ljushastigheten är kanske inte begränsande.  Och med alltmer förfinade detektorer borde vi kunna ta emot signaler från sedan länge utdöda civilisationer. Även så, skulle vi förstå meddelandet, eller ens uppfatta det som ett meddelande?

Hur människan, alltsedan det var uppenbart att det finns andra planeter än Jorden, föreställt sig främmande civilisationer är ämnet för en spränglärd bok av den tyske kulturvetaren Karl S. Guthke, Der Mythos der Neuzeit (A. Franke AG Verlag, 1983), i engelsk översättning The Last Frontier ­­– Imagining other worlds from the Copernican revolution to modern science fiction (Cornell University Press, 1990). Att vi skulle träffa på marsianer på Mars, eller de komma hit, kan vi utesluta idag. Men för hundra år sedan, eller ännu längre tillbaka, visste man inte. Man spekulerade. Och skrev. Spekulationer och fiktion som gick långt utöver den samtida vetenskapliga kunskapen. ”Science fiction” som genre myntades först av en amerikan Hugo Gernsback, 1929. Mycket av den litteraturen var, och är, förstås inte mer än underhållning. Men genren omfattar även litteratur som anlägger mer  filosofiska perspektiv, enligt Guthke. Bäst exenplifieras den med ett citat av en av de främsta inom genren, H.G.Wells: ”What are these Martians? What are we?” Wells War of the worlds (Världarnas krig), som gavs ut 1898 är säkerligen den mest kända  och stilbildare inom genren men Guthke tar upp som lika viktig en för mig okänd tysk, Kurd Lasswitz, som skrev romanen Auf zwei Planeten (Wilhelm Heyne Verlag, 1998. Första utgåva, 1897 på  Verlag Felber). Den tycks ha fått lika stor spridning och översatts till många språk, även till svenska (svåråtkomlig). Till skillnad från dagens sf är det i båda dessa romaner marsianerna som reser i rymden, i båda romanerna föranlett av resursbrist på hemmaplaneten.

Mötet med människorna tar sig dock helt annorlunda uttryck hos de båda författarna. Wells teknifierade känslolösa marsianer uppfattar inte människorna som annat än djur, objekt för utnyttjning, så som Wells framställt förhållandet människor/djur i sin lika kända roman Tidsmaskinen, 1895. Förhållandet förblir från första kontakten fientligt och eskalerar snabbt till utrotningskrig av fienden. Kampen verkar hopplös för människan tills jordens minsta kräk, bakterierna, infekterar marsianerna, som snabbt dör.

Lasswitz roman har en helt annat sätt att se på mötet. Marsianerna blir ett slags rymdens änglar, som värnar både om människorna och sig själva. Utgångspunkten är densamma, marsianerna måste söka nytt livsrum men inte på bekostnad av människorna utan till bådas fördel. Förvecklingar uppstår dock, mest på grund av mänsklig misstänksamhet, men löses med lyckad utgång. Romanen slutar med att en jordisk man gifter sig med en marsiansk kvinna.

Wells pessimistiska roman över civilisationernas möte kan väl sägas ha störst litterärt värde. Lasswitz optimistiska 1000-sidiga epos (i den tyska upplagan) uppvisar betydligt mer kunskap om förutsättningar och begränsningar för rymdfärder – på ett snarast pseudovetenskapligt sätt vill han skapa trovärdighet för skeendena, och han är betydligt mer sf än Wells som ser det hela utifrån en nyhetsjournalists synvinkel, någon som rapporterar vad som händer och reflekterar över skeendet (inte minst över vårt förhållande till djuren).

Själv har jag inte läst mycket sf, men som ett exempel på hur de båda författarna inspirerat andra, vill jag plocka fram en pojkbok Den okända faran (Bonniers, 1953) av Gabriel Linde. Den går mest i Wells stil, om än inte så våldsamt, och marsianerna i den är riktigt hyggliga, á la Lasswitz, tills de inser människornas krigiska natur. Då  blir det allvar av. Jag citerar baksidans text: ”[ ] hade inte den genialiske vetenskapsmannen Stein [Einstein? min anm.] lyckats komma underfund med dödsstrålen och den svenske ingenjören Berg så djärvt anfallit inkräktarnas i deras eget rymdskepp [han hoppar med fallskärm ned på marsianernas tefatsliknande farkost, min anm.] ­­­­– då kan nog inte den mest fantasifulle författare säga hur det skulle ha gått.”

Pojkromanen är undervisande om än långt ifrån i samma grad som Lasswitz´, en smula filosofisk som Wells och har litterära kvaliteter. Det senare bör inte förvåna då Gabriel Linde är en pseudonym för Gustaf Sandgren, en av våra arbetarförfattare.

Slutligen vill jag anföra ett, inte helt seriöst, belägg för att det finns marsianer. Det är nämligen så att Jordens samtliga finansiella skulder överstiger dess tillgångar. Men debet och kredit måste gå ihop, balansera varandra – det vet varje förlagschef. Min skuld är någon annans tillgång. Var finns då denna tillgång, om inte på Jorden. På Mars, förstås! Ergo, marsianer finns.

(Sorry, det finns en annan rimligare förklaring. Vi behöver inte lämna Jorden. Tillgångarna finns i skatteparadisen – oredovisade! Se t.ex. Gabriel Zucman Gömda rikedomar, Daidalos, 2015).

Tillbaka