Spooks, Scoops & Double-talk

Posted on 2017-11-032024-11-17 by admin

Under denna Halloweenvecka vimlar det av oförargliga spöken. Barn som busar om de inte får godis. I gårdagens DN läste vi om stackars Chloe som av sin pappa Donald Trump Jr, som en lektion i socialism, berövades hälften av intjänat godis för att fördelas bland mindre framgångsrika barn. Bra pedagogik, nja? Vad lärde sig Trump Jr av sin egen farsa, tro? Att stoppa de andra barnens intjänade godis i egen ficka? En lektion i kapitalism?

”Ett spöke går runt i Europa …”, så inledde Marx och Engels sitt manifest 1848. Det kommunistiska spöket skrämmer knappast längre. Andra, mer skrämmande spöken, trampar åter runt på gatorna med hotfull uppsyn, kostymuniformerade och flaggviftande.

Ett annorlunda spöke är det nyliberala. Få förstår vad som döljer sig under lärften. Såvitt jag vet bär det inte några kännetecken alls, inte ens ett litet (blått?) märke i något klädveck. Nyliberalerna utgör nämligen ett märkligt ljusskyggt – för att inte säga esoteriskt sällskap – som inte gärna framträder öppet. Men i bakgrunden finns ett stort antal s.k. tankesmedjor, organiserade i nätverk. Och tankarna har smitts åtminstone sedan krigsslutet 1945 och utgör i själva verket en ”ideologi” – idén om marknadens primat, marknadsekonomin som ett lager ovan politiken. Följdriktigt behövs inga demonstrationer, inga slagord, paroller, inget publikgiljande, inget politiskt parti.

Nyliberalerna åberopar en genealogi från de ”klassiska” liberalerna Locke, Mills och Smith, speciellt den senare, men frågan är om inte prefixet ”ny” säger mer än ”liberal” om innehållet. Och vad beträffar det liberala innehållet hänvisar jag helst till den pragmatiska amerikanska filosofens John Deweys (1859 – 1952) skrift Liberalismens framtid från 1935 (John Dewey The future of liberalism The Journal of Philosophy 32 (9): 225-230 (1935), se även Fronesis nr 22-23)

Dewey inleder Liberalismens framtid med en historisk överblick. Liberalismen som rörelse har ett tydligt samband med en framväxande handels- och industriklass. Den såg statliga regleringar och bestämmelser som ett hinder för sina ekonomiska intressen. Den kompletterade den tidigare, av den filosofiska upplysningen (Locke, Mills, Smith) hävdade, principen om medborgarens frihet gentemot staten med krav på näringsfrihet, dvs. frihet att starta och driva företag. (I Sverige t.ex. tillkom möjligheten att bilda aktiebolag med begränsat ansvar 1848, men först 1864 stadgades fullständig näringsfrihet i lag). I linje med vetenskapens naturlagar hävdade den också att det fanns naturliga lagar för ekonomin: lagen om tillgång och efterfrågan ,”den osynliga handen”, eller laissez-faire, var en sådan för ekonomin, och staten hade vare sig rätt eller gjorde rätt i att interferera med denna.

Dewey anser att den tidiga liberala filosofin genom att insistera på olika sorters frihet, inte minst yttrande- och tryckfrihet, tjänade ett ”ädelt” syfte. Särskilt uppskattade han mötesfriheten, att människor kunde träffas på offentliga platser för diskussion utan att ha maktens spioner hängande över sig. Denna ursprungliga liberalism hade också ett socialt patos som yttrade sig i politiska och sociala reformer. Men den hade ett stort fel: den var ahistorisk. Den insåg inte att tiderna, inte minst genom rörelsens egen inverkan, förändrades och att idéerna måste anpassas därefter. Bl.a visade sig detta i synen på individen. Den liberala filosofin, genom sin betoning på friheter, höll fast vid människan som en ”Newtonsk atom”, isolerad från och utan ansvar för sina medmänniskor, en skadlig absolutism som tämligen snart förvandlade liberalismen till en pseudo-liberalism. Istället för att vara en progressiv och emanciperande kraft i kamp med en förtryckande makt blev den ett verktyg för den senare för att behålla sina positioner. Den betraktade friheten ”i ljuset av att individ och stat är två motstående parter”, något som ”burit bitter frukt”.

Utifrån detta perspektiv ger nu Dewey någon slags kontrafaktisk framställning hur liberalismen skulle se ut om man ”eliminerade dess nedärvda absolutism”. Och han fokuserar då på hur samhällets institutioner fungerar. Den (dvs. Deweys ideala liberalism) är mån om ”goda” institutioner, då dessa kan påverka människorna på både gott och ont, de (institutionerna) måste inse historiens relativitet, de måste alltid anpassa sig succesivt efter hur samhället och individens villkor förändras över tid. Lösningen ligger i en experimentell metod. Det är uppenbart att Dewey genom att förespråka denna tar (natur)vetenskapen som utgångspunkt för en pragmatisk syn på samhällsfunktionerna. Frihetstänkandet (och underförstått institutionerna) måste hela tiden rekonstrueras utifrån samhällsförhållandena. Dewey pekar på dessas radikala transformation genom teknik, vetenskap och en industriell produktionsstruktur och den påverkan detta haft ”på de sätt varpå människor associerar sig med varandra”.

För en ”fullfjädrad socialliberalism” (som Dewey kallar den) är två punkter grundläggande. Den första, som Dewey anser självklar, är att man noga undersöker, vilka förhållanden som råder. Människan är onekligen både individ och social varelse. Förutom att individer och grupper av individer (nätverk) inte sällan har olika mål och råkar i konflikt, kommer även individer, kanske inte lika ofta, i konflikt med sin sociala varelse m.a.o olika intressen och friheter kolliderar. Det räcker inte med att se sig omkring, ”göra lite si och så”, utan det fordras en teori för att ange riktning. Idéer och teori fungerar i bästa pragmatiska mening som experimentupplägg för handlingar, vars konsekvenser för ”de faktiska sociala villkoren” utvärderas och metoderna förfinas därefter. Dewey avslutar med konstaterandet att regeringsmakt är viktig men ”enbart relevant i relation till andra förhållanden” som ekonomi och kultur. Det är absurt, skriver han, att betrakta frihet ensidigt, som förbehållen en social part, som t.ex företagare och entreprenörer, och ”ignorera den omfattande disciplinering som både kroppsarbetare och intellektuella arbetare utsätts för”. Liberalismen måste sätta kulturell och genuin näringsfrihet främst.

Så hur har det då gått för liberalismen sedan Deweys artikel skrevs 1935. Är den fortfarande aktuell? Ja, i högsta grad. Det är väl ganska tydligt att Dewey var en smula för optimistisk och kanske naiv vad gäller liberalismens tillfrisknande. Om vi ser generellt ut över världen för liberala partier en slags skuggtillvaro inkl. det amerikanska efter senaste valet, om demokraterna nu är ”liberaler” . De har svårt att balansera olika intressen och friheter. I Sverige är det socialdemokratin, som kommit närmast Deweys socialliberala ideal och som tagit till sig dessa ideal. Det är känt att t.ex Ernst Wigforss var inspirerad av Dewey. Men det skedde, ur liberal synvinkel, till priset av en starkt växande statsmakt (och påstådd social ingenjörskonst, bidragsberoende m.m.) och alltför långtgående styrning. Försöken till en ekonomisk och industriell demokrati ledde till reträtt (löntagarfonderna).

I stället har under de senaste decennierna det tankekomplex, som bara har namnet gemensamt med Deweys liberalism, alltså nyliberalismen, fått starkt genomslag. Det har lyft fram en frihet framför alla andra, nämligen näringsfriheten, och betonat politikens underordning i förhållande till en fri och oreglerad marknad. Så om man vill balansera näringsfrihet – som är bra i sig – med andra friheter bl.a ekonomisk demokrati och jämlikhet, vad kan man hoppas på?

Anledningen till denna fråga – och inlägg – är att jag häromveckan åhörde en debatt på ABF-huset i Stockholm. ABF står för Arbetarnas Bildningsförbund, en helt öppen verksamhet med socialistiska förtecken. Ämnet för dagen var ”Var ska gränsen gå mellan offentlig och privat välfärd?” Det är ju en fråga som är fullt rimlig att ställa och diskutera öppet. Men det är en fråga som är eldfängd och manar fram spöken. Det nyliberala har från början bestämt sig. Välfärd är en marknadsfråga. Marknaden utbjuder privat välfärd och tar betalt enligt marknadslogik, där givetvis företagsvinsten ”by strict logic and neccesity” är motivet för att överhuvudtaget finnas på marknaden. Men ”välfärd” är inte vilken vara som helst.

Debatten på ABF kom, efter en föredragning av Per Molander om en ESO-rapport (ESO står för Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi), att handla just om Vinster i välfärden och hur vi (samhället) hamnat i ett läge från vilket vi svårligen kan backa dvs. avväpna vinstmotivet och begränsa vinstuttagen, bl.a varnades för att de redan väletablerade vinstdrivande företagen vid införande av ett med marknadslogiken oförenligt vinsttak skulle kunna stämma staten (oss skattebetalare) på miljardbelopp som ersättning för uteblivna och prognosticerade höga vinster av verksamheten – det lät nästan som utpressning. Tala om spöken! Huruvida det skrämde deltagarna är oklart. Några såg allvarligt oroade ut, andra ryckte på axlarna: det var väl bara att säga ”Buh!”

Att det överhuvudtaget har varit möjligt att rigga spöket på detta minst sagt oklädsamma sätt är helt klart ett verk av en framgångsrik icke-transparent nyliberal lobbying. Hur var det möjligt? David Suhonen, chef för den socialistiska tankesmedan Katalys (numera omdöpt till ”idéínstitut – tack för det!) avslöjade att just denna Halloweenvecka skulle sällskapet Mont Pelerin (Mont Pelerin Society) träffas i Stockholm, sponsrat av utflyttskandidaten Nordea.

Detta sällskap har namnet efter den plats i Schweiz där det bildades 1947 på initiativ av nationalekonomen Friedrich Hayek. Det var i det vällovliga syftet att motverka framväxt av nya totalitära system som det nyss besegrade nazistiska. Avsikten var också att verka som en motvikt till det segrande kommunistiska Sovjet. Men udden var även riktad mot offentliga välfärdssystem, typ det svenska. Och med tiden har det blivit alltmer uppenbart att ”tillbakarullandet av välfärden” är ett mål i sig och kanske det viktigaste. Det uppnåddes med råge i och med att den brittiske premiärministern Margaret Thatcher och den amerikanske presidenten Ronald Reagan vunnits för saken.

Kraven på medlemskap i detta sällskap, eller nätverk, är långtgående och medlemmarna inväljs efter intern rekommendation. De tillhör i regeln den s.k. eliten. Flera är Nobelpristagare, vilket givetvis höjer sällskapets status. Men man slår inte på trumman . Dess egenskrivna historia finns att läsa på hemsidan. Journalister kan beviljas intervjuer men är inte välkomna på möten: ”meetings are not secret, but [ ] remains private”. På hemsidan, i historieskrivningen, görs heller ingen hemlighet av att sällskapets mål är ”roll back the welfare state”.

Varför denna icke-transparens? Den liberala pressen är inte särskilt uppmärksam eller meddelsam. Sällskapets existens och historia är visserligen känd men hur utbredd är kännedomen? Är den allmänt känd? Jag tvivlar. Det verkar som att man tagit till sig Wallenbergarnas gamla devis ”verka men inte synas”. De flesta har nog en uppfattning om nyliberalismen som liberalism rätt och slätt. Som sådan noteras den gärna positivt. Den har på så sätt kunnat infektera alla partier, mer eller mindre, utom de längst till vänster.

Uppfattningen om nyliberalismen – som borde kallas för något annat för att inte kasta skugga över den fina benämningen ”liberal” – som ett ”virus” i samhällskroppen har på senare år triggat en mängd motlitteratur. Den mest kritiska, och tidigaste som nått en vidare krets, har väl Naomi Klein skrivit. En annan kritiker är David Harvey, professor vid City University of New York. En mycket läsvärd och välbalanserad framställning är Daniel Steadman Jones Masters of the Universe (Priceton University Press, 2012). Colin Crouchs The Knowledge Corrupters, Hidden consequences of the Financial Takeover of Public Life (Polity, 2016) är en vidräkning med det nyliberala konceptet ”New Public Management”.

På svenska kan man med fördel läsa artiklar av Linda Nyberg och Philip Mirowski i nummer 54-55 av den utmärkta och djuplodande tidskriften Fronesis. Mirowski hävdar att nyliberalerna medvetet, genom ”double-talk”, för oss bakom ljuset genom att inbilla oss att de vill se staten förtvina (bl.a annat anser han att Harwey anammat denna uppfattning, fast där är Mirowski fel ute enligt min läsning av Harwey). Tvärtom, det är inte staten de vill åt, menar Mirowski, utan demokratin genom att ”omdefiniera statens roll från verktyg för politisk förändring till ett verktyg för marknadsordningens upprätthållande”. Denna ordning ska fastställas konstitutionellt, bortom politikernas klåfingrighet, jmfr. den nuvarande självständigheten för Riksbanken. Det handlar om ”styrningsrationalitet” som inte mår bra av demokratiskt majoritetsstyre.

Per Molanders (se ovan) nyutgivna bok Condocets misstag (Weylers Förlag, 2017) har säkert något att säga om saken, men jag har inte hunnit läsa den. För övrigt bör man damma av och läsa (om) Göran Rosenbergs Plikten, profiten och konsten att vara människa (Bonniers, 2004), som går till botten med var gränsen mellan offentligt och privat bör gå.

Om nu Mirowski har rätt om ”double-talk”, och han har inte blivit oemotsagd, så förklarar det en hel del av den förvirring som råder om vad nyliberalismen är för ”spöke”. För jämviktens skull och för att bedöma kritiken bör man läsa något av företrädarna för nyliberalismen. Kanske Friedrich Hayeks skrifter, främst Frihetens grundvalar och Vägen till träldom (finns i många upplagor). Som en kort introduktion kan man läsa Eamonn Butlers Klassisk liberalism, en introduktion (Timbro Förlag, 2016). Butler är chef för den nyliberala tankesmedjan Adam Smith Institute i London. Boken är elementär och lättläst men innehåller flera konstigheter som (medvetet?) ökar oklarheten i begreppet ”liberal” som t.ex en definition av amerikansk liberalism som närmast påminner om svensk socialdemokrati men som kallas ”neoliberalism”. Boken bör, enligt min mening, läsas i dagsljus. Se upp för spöken.

En text om Deweys filosofiska tänkande (Pragmatism) finns att ladda ner här eller från Redaktionellt.

Elefanten i baren med det självspelande pianot

Posted on 2017-03-032020-05-15 by admin

Berättelser om den ojämlika framtiden

Every three seconds, another Billy bookcase rolls off the production line of the Gyllensvaans Mobler factory in Kattilstorp, a tiny village in southern Sweden. The factory’s couple of hundred employees never actually touch a bookshelf – their job is to tend to the machines, imported from Germany and Japan, which work constantly, to cut, glue, drill and pack the various component parts of the Billy bookcase. (www.bbc.com/news/business-38747485 2017-03-01)

Citatet ovan kommer från en serie från BBC TV ”50 things that made the modern world [that] highlights the inventions, ideas and innovations that have helped create the economic world”. Där berättas framgångssagan IKEA. IKEA sysselsätter världen över, i fabriker som Gyllensvaans Möbler, tusentals människor vilka betalar skatt i sina hemländer. Grundaren av IKEA Ingvar Kamprad är dock, enligt BBC, skriven i Schweiz: ”he is the world’s eighth-richest man – although the four decades he spent living in Switzerland to avoid Swedish taxes may also have something to do with it.” IKEA är, liksom H&M och Clas Ohlsson, svenska företag som förstått globaliseringen och att dra nytta av den. På gott och ont, är väl bäst att tillägga. President Trump verkar luta åt det senare.

Men hur berättar man om globaliseringen? Idag nämns ”berättelser” i snart varje mening som yttras. Allt verkar vara berättelser och tycks ersätta världsbilder och ideologier. Vad är egentligen ”en berättelse”? Behöver den vara ”sann”? Låt mig föreslå tre slags eller tre nivåer av ”sanning”:

Fakta är absoluta sanningar oavsett hur många som har kunskap om dem eller omfattar dem. Fakta finns utanför människan. De är objektiva. ”Alternativa fakta” är med denna definition av fakta att betrakta som icke-sanning dvs. falska.

Teorier&modeller är förenklingar av verkligheten och syftar till att framställa verkligheten så sann som det bara går och bygger på och binder ihop fakta medelst strukturer och relationer. En teori eller en modell är inte absolut sann – såvida den inte följer logiskt deduktivt – utan är ett temporärt närmevärde och ”tills vidare sann” genom att de flesta, och framför allt en överväldigande majoritet av vetenskapssamhället, omfattar den. En alternativ teori eller modell är med den definitionen möjlig.

Berättelser eller narrativ är en salig mix av fakta, teorier&modeller och ren fiktion/påhitt/alternativa fakta. Berättelser kan givetvis vara sanna, t.ex. vittnesuppgifter, men blir snarare ”sanna ex post” t.ex efter ett domstolsförfarande. Religiösa framställningar av verkligheten hålls för absolut sanna av stora grupper, baserat på uppenbarad tro, men avvisas av den sekulära vetenskapen. Berättelser kan även vara sagor, som bara barn håller för sanna. Inom fiktionslitteraturen och i filmer har det sedan en tid varit populärt med berättelser, där läsaren/tittaren inte ska (få) veta vad som är sant eller påhittat.

Berättelser är politiskt användbara verktyg. Det gäller för politiker, som vill vinna val eller legitimera sitt styre och sin politik, att komma upp med bra ”berättelser” t.ex. ”den svenska modellen” (socialdemokraterna), eller ”nya arbetarpartiet” (moderater), ”marknaden överordnad politiken” (nyliberalerna), ”invandrarnas fel” (Sverigedemokraterna). Dylika berättelser är ofta output från tankesmedjor och avsedda att omsättas/prövas på opinionsmarknaden och förhoppningsvis bli erkända som sanna. De tar ofta vägen över, i bästa fall empiriskt belagda, fakta, teorier&modeller. De bör följa en intern logik och följdriktighet men kanske viktigast, vara värdegrundade och värdegrundande. ”Värde” i sin tur är något annat än fakta men liksom fakta, evigt och absolut sanna – åtminstone ur berättarens ideologiskt färgade perspektiv. Det kan vara ”rättvisa”, ”jämlikhet”, ”frihet”, ”tillväxt”, ”utveckling”, ”nationen” etc. Genom denna sin värdeanknytning antas dessa berättelser bära på en ”djupare sanning” än de förment värdefria vetenskapliga sanningarna. Och detta även om de är ren fiktion, t.ex. en roman.

Detta som bakgrund till denna berättelse om berättelser – fyra aktuella verk som behandlar globalisering, global ojämlikhet och teknisk utveckling/postindustrialisering. Verken är två nyutkomna böcker: Richard Baldwin The Great Convergence – Infomation technology and the new Globalisation och Branko Milanovic Global Inequality – A new approach for the age of globalization, 2016, samt två något år gamla verk: Erik Brynjolfsson & Andrew McAfee Den andra maskinåldern – Arbete, utveckling och välstånd i en tid av lysande teknik, 2014, och Alf Hornborg Nollsummespelet – Teknikfetischism och global miljörättvisa, 2015. Därutöver tar jag upp ett drygt 60 år gammalt skönlitterärt verk Player Piano av Kurt Vonnegut. Baldwin använder själv ordet ”narrativ” på sitt verk, Brynjolfsson & McAfees första kapitel har titeln ”De stora berättelserna”. Hornborg vidgar och konfronterar dessa. Vonneguts är helt klart en rent fiktiv, skönlitterär berättelse. Vi börjar med denna och går sedan igenom de ovannämnda.

Det självspelande pianot i baren

Det sägs att president Trump aldrig läst ut en bok. Sant eller ej, så borde han läsa en nästan sjuttioårig roman av Kurt Vonnegut Player piano från 1952 (i svensk översättning Det mekaniska pianot). Eller så har han läst den och tagit lärdom. I den har den teknologiska eliten skilt ut sig från folket. All varuproduktion är högeligen automatiserad. I den tid när den skrevs, början av femtiotalet, fördes liksom nu en diskussion om automatiseringens effekter. Liksom om miljöförstöring och kärnkraft/kärnvapen. Politiskt var det stora hotet kommunismen. Ett svensk exempel på deltagare i den diskussionen var Harry Martinson. Diskussionen avtynade efterhand men har aldrig dött ut. Och borde nu vara högaktuell.

Romanen är, tycker jag, ett utmärkt exempel på hur en helt fiktiv berättelse kan bära på en djupare ”sanning”. Den sorterar, i sällskap med George Orwells, Aldous Huxleys och Karin Boyes berättelser, in sig i genren ”dystopisk framtidsroman”. Handlingen är förlagd till en obestämd framtid. Maskinerna i romanen är visserligen superintelligenta men hårdvaran består (fortfarande) av elektronrör som redan mot slutet av femtiotalet började ersättas med halvledare. Fantasin räckte uppenbarligen inte till för Vonnegut att föreställa sig hur fort den teknologiska utvecklingen skulle gå. Den organisatoriska fulländningen (sic) av samhället är däremot ännu före vår tid, men kanske är det inte så långt dit.

Vi ger oss nu in i romanens, även idag, framtida värld – kanske inträffar den under Trumps presidentid – och får direkt en platsbeskrivning:

”Ilium, NEW YORK, är uppdelat i tre områden. I den nordvästra delen finns industriledarna, ingenjörerna, statstjänstemännen och ett fåtal fria yrkesutövare. I den nordöstra delen finns maskinerna och i den södra, på andra sidan Iroquoisfloden, ligger det som på platsen är känt som Hemmavid där nästan hela befolkningen bor.”

Det är tio år efter ett förödande krig (oklart mot vem och var men inte på denna plats) som haft det goda med sig att de hemmavarande administratörerna, industriledarna och ingenjörerna tvingats, för kunna producera både krigsmaterial och förnödenheter, ersätta mänsklig arbetskraft med maskiner. Tack vare deras organisationsförmåga har kriget vunnits. Samhället, bestående av hundratals liknande städer som Ilium, har permanentat denna krigsorganisation av produktionen och är nu helautomatiserat. Doktor Paul Protreus, son till den tidigare ledaren för denna genommaskinerade organisation, är påtänkt att överta faderns roll men än så länge har han andra över sig i hierarkin. I upptakten strövar han omkring i den människobefriade byggnad 58 – den äldsta på platsen. Maskiner, maskiner, överallt maskiner. Dagens uppgift är att planera rivningen av byggnaden för att göra plats för en ny, större, modernare. Byggnaden ger honom emellertid en känsla av nostalgi:

”Den var som en förtroendefull röst ur det förflutna, tänkte han, där det förflutna medgav hur blygsamt och undermåligt det hade varit. Där kunde man följa det gamla fram till det nya och se att mänskligheten verkligen hade gjort framsteg. Paul behövde få den återförsäkringen emellanåt.”

Han lider nämligen av tidvisa, svårförklarliga depressioner. Han är gift med Anita, som ser som sin främsta uppgift att främja hans karriär. De har vänner och kollegor de omgås med men som också är potentiella medtävlare om de högsta positionerna. Runtom finns även oroliga själar som inte tycks ha funnit sig till rätta i maskincivilisationen. Efter introduktionen av Paul, huvudpersonen i romanen, presenteras vi för shahen av Bratphur, andlig ledare för 6 miljoner anhängare till Kolhourisekten. Hans roll i romanen är att vara den utomstående observatören av detta förunderliga land Förenta Staterna, vars president är Jonathan Lynn. Shahen har en ledsagare, doktor Halyard, som med åsidosättande av sina plikter mot landet, betraktar presidenten som en ren skyltdocka och föreställer sig ”med skräck hur landet måste ha varit när, som idag, vilken korkad liten amerikansk pojke som helst kunde växa upp och bli president men då presidenten faktiskt hade varit tvungen att styra landet.” Doktor Halyard uppgift är emellertid inte att recensera presidenten utan att förklara för shahen hur presidentens land fungerar. Vid ett tillfälle när de passerat en stor arbetstyrka som håller på att fylla ett litet hål i vägbanan, frågar shahen vem som äger dessa ”slavar”:

”De är inga slavar” sa Halyard [ ] ”de är medborgare anställda av staten. De har samma rättigheter som andra medborgare, yttrandefrihet, religionfrihet och rösträtt. Före kriget arbetade de i Iliumverken. De skötte maskinerna, men nu sköter maskinerna sig själva mycket bättre.. [ ] Mindre spill, mycket bättre produkter och mycket billigare produkter med automatik.”

”Aha” sa shahen.

”Och den som inte kan försörja sig genom att göra ett bättre arbete än maskinerna anställs av staten, antingen i armén eller i Reklamations- och Förbättringskåren”

[Shahen frågar varifrån pengarna kommer som betalar dem.]

”Från maskinskatter och skatter på privata inkomster. Sedan går pengarna tillbaka till systemet genom att arméns och Reklamations- och Förbättringskårens folk skaffar sig mer varor och får en högre levnadstandard.”

[Shahen säger att det är ”kommunism” men det förnekar Halyard.]

”Staten äger inte maskinerna. Den beskattar bara den delen av industrins inkomster som en gång gick till arbetskraften och omfördelar den.[ ] Vi har höjt levnadsstandarden enormt för genomsnittsmedborgaren.”

Genomsnittsmedborgaren har sin hemvist i Hemmavid (Homestead) på andra sidan floden. Över floden går en sällan trafikerad bro, då eliten och genomsnittsmedborgaren inte umgås. På Hemmavidsidan, alldeles vid brofästet, finns emellertid en bar med ursprungliga inventarier från före kriget. Där finns också det självspelande pianot som givit romanen sitt namn. Det är givetvis en mångtydig symbol. Dit kommer en dag Paul av en tillfällighet. Han inleder samtal och dricker öl med kunderna, bekantar sig. Så småningom känner de igen honom. Samtalen blir ansträngda men påverkar Paul. Han börjar fundera och återvänder senare och gör nya bekantskaper. Handlingen går vidare med stundom burleska inslag – som när president Lynn inviger EPICAC XIV, en superdator – medan Paul försöker bota sina alltmer frekventa depressioner genom att köpa en förfallen bondgård i trakten och där börja odla grönsaker, men det hjälper föga. Han blir alltmer insyltad i den mot organisationen och eliten oppositionella rörelse som utgår från baren vid bron.

Vid en årlig sammankomst med toppnamnen och det översta skiktet i organisationen för att peppa unga påläggskalvar, ska den nya ledaren utses – doktor Paul Protreus, förmodar man. Anita, Pauls fru, gläder sig. Vid sammankomsten – på en ö i floden – uppförs ett dramaspel för de yngsta påläggskalvarna för att inpränta organisationens credo. Dramat har form av en rättegång, vid vilken en genomsnittsmedborgares JOHN VANLIG tvivel på organisationen framförs av en RADIKAL (oppositionens aktiviteter har inte gått spårlöst förbi) och organisationen försvaras av en UNG INGENJÖR. Rättens ordförande är en GAMMAL MAN. Här ett utdrag:

RADIKAL. [ ] John, berätta för rätten vad du sa till mig, Kommer du ihåg? Ifråga om ingenjörerna och direktörerna …

JOHN. Ja, sir (Tittar tvekande på den unge ingenjören.) Ta inte illa upp, sir …

RADIKAL. (Eggande.) Sanningen kan aldrig sägas utan att någon blir sårad, John. Fortsätt bara.

JOHN. Jo, sir, det gör ju ont att bli negligerad. Så där som när dom som bestämmer, ingenjörerna och direktörerna bara tittar rakt igenom en som om man inte fanns till. Man vill ju att någon ska bry sig så mycket om en att dom lägger märke till en.

UNG ING. (Ivrigt.) Ers nåd!

GAMMAL MAN. (Strängt.) Jag kommer inte att tolerera några vidare avbrott från er. Målet är mycket allvarligare än jag trodde. (Till den radikale) Var vänlig att gå vidare.

RADIKAL. Fortsätt, John.

JOHN. Jo, sir, det var just det. Om jag skulle sammanfatta på något sätt så tycks det som om ingenjörer och direktörer och deras likar är allt och den vanliga människan är ingenting längre.

Det handlar alltså om värdighet, att vara någon, att betyda något. Sedan kommer RADIKAL upprört in på respektives löner. Medan Johns lön från före kriget gått ner med 80% har ingenjörernas och direktörernas gått upp med 750%. Den unge ingenjören frågar då om John före kriget hade någon tjugoåttatums TV eller någon tvättmaskin eller någon mikrovågsugn eller någon elektrisk dammavskiljare. Varpå John svarar ”Nej, det fanns inget sådant då, på den tiden.” Och den unge ingenjören replikerar sarkastiskt ”Men du har det nu? Vet du att att ingen direktör och ingenjör skulle ha något arbete om inte du fanns? Hur skulle vi kunna glömma dig ens för en minut, när vi tillbringar varenda minut av vårt liv med att försöka ge dig vad du vill ha.” Och fortsätter med att i själva verket är John hans (den unge ingenjörens) chef. ”Om inte jag kan ge dig vad du vill ha är jag slut.” Med tillägget, att även om Johns lön är låg, så är han, John, som konsument den store vinnaren. ”Inte jag” tillägger den unge ingenjören. John rodnar och säger. ”Jösses jag har aldrig tänkt på det så förut, sir.” Han är nu bortkollrad och vänder sina tvivel mot radikalen som (enligt den unge ingenjören) bara vill ha makt och inte bryr sig vare sig om John eller något annat.

Dramat väcker givetvis bifall. Författaren till dramat visar sig vara ”en rufsig, utsliten nolla från Indianapolisverken”. Till allas förvåning blir inte Paul utsedd till högsta positionen. I stället får han ett mycket ansvarsfullt uppdrag: att infiltrera oppositionen. Paul spelar en tid ett dubbelspel men väljer till slut oppositionen. Det hela ändar med ett fullskaligt uppror, massor av maskiner förstörs (romanen anspelar på ludditupproret i England på 1800-talet), och revolten slås ned med vapenmakt. I spillrorna av upproret börjar de kvarvarande upprorsmännen, som förskansat sig på järnvägsstationen,försöka få liv i juicemaskinen Orange-O. När det lyckas fortsätter de med en biljettautomat. Paul inser att revolutionen gått förlorad och vill föreslå en skål för ”en bättre värld” men avbryter den ”då han kom att tänka på invånarna i Ilium som redan var i ivrig färd med att återskapa samma gamla mardröm.” Det blir i stället ett uppgivet ”För protokollet.”

Divergens och Konvergens

Baldwin, i synnerhet, men även Milanovic ser globalisering som ekonomiska effekter av utvecklingar inom kommunikationstekniken. Så länge transporter av varor var extremt kostsamma förekom handel över stora avstånd sparsamt. Någon globalisering att tala om kunde inte ske, världsdelarna förblev isolerade fram till början av 1800-talet då ångkraft (och fred) gjorde varutransporter betydligt mindre kostsamma. Europa industrialiserades medan resten av världen förblev agrar. Varje land/region använde sig av sina s.m.s ”komparativa fördelar”, Europa bytte industriprodukter mot andra varor och blev rikt på det. Europa (och USA) sprang ifrån övriga världen med ojämlikhet som följd fram till 1970-talet. Detta var ”the Great Divergence”. Därefter utvecklades telekommunikationerna och informationstekniken i så rask takt så att mot slutet av 90-talet alltmer produktion kunde ”outsourcas” till övriga världen där arbetskraften var billigare. Idéer, som Baldwin kallar det – han nämner aldrig kapital – kunde lätt spridas. En effekt av detta idéutbyte – Milanovic benämner det ”spill-over” – blir att resten av världen tillägnar sig ”know how” och industrialiseras. Övriga världen, enkannerligen Kina, knappar snabbt in på USA och Europa. De senare får problem genom att jobben försvinner, de är inte konkurrenskraftiga p.g.a. av sina relativt sett höga löner. Välståndsutvecklingen går i andra riktningen, en utjämning sker av olikheter i världen, ”the Great Convergence”. Det är en utveckling som uppvisar både vinnare och förlorare, födelade på olika grupper i olika delar av världen.

Ovanstående resumé bortser från en rad andra skeenden t.ex. tar jag här inte upp undantag som Japan och Sydkorea. Förenklingen framställer dock någorlunda väl det centrala i deras narrativ, och får duga för mitt syfte. Vad jag vill komma fram till är nämligen ett centralt diagram ur Milanovics verk som även Baldwin refererar till. Det framställer inkomsteffekterna av globaliseringen för olika delar av världen. Diagrammet, byggt på statistik som Milanovic sammanställt, har formen av en elefant, och kallas också ”elefantkurvan” (se skuggan på ingressbilden ovan).

Elefantkurvan

Diagrammet visar hur inkomsterna har utvecklats i världen under en tjugoårsperiod 1988-2008 relativt inkomstfördelningen vid periodens början, alltså inkomstfördelningen 1988. Diagrammet är indelat i percentiler med den fattigaste tiondedelen längst till vänster och den rikaste längst till höger på en vågrät axel. Längs den lodrätta axeln ger diagrammet den relativa utvecklingen av inkomsterna, alltså ökningen under perioden – en period av ”stark globalisering” enligt Milanovic – inom respektive percentiler i procent av den 1988. Man kan se att totalt sett har alla fått det bättre men de fattigaste (baken på elefanten) inte särskilt mycket (10-20%) medan de allra rikaste (snabeln) fått mycket mer (60%). Vilket i absoluta termer, eftersom de rikaste redan var rika 1988, innebär mycket, mycket mer. Bäst har utvecklingen varit för medelklassen, percentilen mellan 50-60%, som kommit upp i 75% inkomstutveckling (puckeln på ryggen). Detta har dock skett från en låg inkomstnivå 1988, då huvuddelen av de inom percentilen är asiater/kineser. Sämst har utvecklingen varit för den rikare delen av medelklassen, främst amerikaner och européer, i percentilen 80-90%, som inte fått någon inkomstförstärkning alls (svackan mellan rygg/huvud och snabel). I absoluta termer innebär detta dock långt ifrån att de senare vad välstånd beträffar blivit omseglade, eftersom de relativt den globala medelklassen var betydligt rikare 1988. En kurva över den globala förmögenhetsfördelningen skulle visa en exponentiellt stigande kurva från vänster till höger, både 1988 och 2008. Milanovics diagram visar emellertid, enligt både Milanovic och Baldwin, att världen är inne på en jämlikare väg. Det är en effekt av globaliseringen och för Baldwin en del av den nyliberala berättelsen. I denna blir nämligen ingen fattigare, även om de redan rika blir rikare. Rikedomen sipprar s.a.s ned till de fattigare. Elefantkurvan bekräftar detta. Alla har blivit något rikare.

Tyvärr har nu den rikare delen av elefanten satt i hälarna (med frambenen, kan tänkas) vilket enligt många kommentatorer påverkat det amerikanska presidentvalet. Det går ju inte an att de fattigare blir rikare på bekostnad av att de rikare inte blir procentuellt rikare i samma grad. För att ta ett sifferexempel: om fattiga jag med 10 kronors inkomst om dagen ökar min inkomst med 1 krona – till 11 kronor – så bör du, med 100 kronors inkomst om dagen få åtminstone 10 kronor – alltså 110 kronor. Tänk om det vore tvärtom – jag får 10 kronor till att leva på om dagen, alltså 20, du får bara en, alltså 101. Jag blir dubbelt så rik, du i varje fall inte fattigare. Bara om du avstod de 10 kronorna du rätteligen borde ha, plus ytterligare en till mig, alltså 11, skulle du bli fattigare. Och det vill jag ju inte. Men om du av de 10 kronorna du rätteligen borde ha, avstod 9 kronor då? Du blir inte fattigare, t.o.m rikare. Men det kallas omfördelning och är en styggelse. Varför? Därför att du, just du, bara genom att ha de där 100 kronorna om dagen att leva på, visat dig vara en driftig/innovativ typ som skulle kunna förmera de där 9 kronorna mer än vad jag, som genom min fattigdom visat att jag är mindre driftig/innovativ, skulle kunna göra. Det kallas inom ekonomin för att du genererar högre marginalavkastning än jag. Om jag fått de 9 kronorna skulle vi totalt sett, inte blivit så rika som vi kunnat.

Det statiska felslutet

Sifferexemplet ovan framställer i all sin enkelhet det centrala i den nyliberala berättelsen så som dess guru Milton Friedman formulerat det:

”De flesta ekonomiska felslut härrör från den utbredda föreställningen att ekonomins totala kaka är konstant och att en part bara kan gynnas på bekostnad av en annan.” (Citatet från Friedman finns i Brynjolfsson & McAfee)

”Felslutet” ligger i ett statiskt tänkande, i att man tänker sig ekonomin i ett nu, i just detta ögonblick, och inte beaktar dynamiken i ekonomin, ekonomin sett i ett längre perspektiv. Den annars knivskarpa analytikern och författaren Lena Andersson skriver i en krönika (DN 2017-01-27 Den statistiska människan, men jag tror att hon menar den ”statiska människan”) så här:

”Den statistiska människan med rykte om sig att vara rationell fastän han saknar allt mänskligt förnuft, ser i sina tabeller att Lisa äger åtta fiskar medan Kalle bara har två. Hur de fått dem förtäljer inte tabellen, men åtta plus två är tio. Tio dividerat med två är fem. Fem vardera ska de alltså ha. Han hinner dock inte mer än göra detta rådiga ingripande förrän Lisa köper ett fiskenät. Med det får hon ihop 20-30 fiskar per natt med mindre arbete än tidigare. Men så kommer januari och statistikern: så där många fiskar per dag behöver ingen, de bör delas ut på alla som saknar fisknät.”

Det är raljant skrivet och också något otydligt (t.ex hinner statistikern göra sitt rådiga ingripande? med vad köper Lisa sitt fisknät? hur många är ”alla”?). Men jag tror andemeningen – eller se det som ett alternativ – är att statistikern hinner omfördela och ger Kalle tre fiskar, som denne troligen slukar med god aptit. Och missar att Lisa är duktigare fiskare och att om hon fått behålla de tre fiskarna kunde ha bytt dem på marknaden till ett fisknät med vilket hon kunnat fångat 20-30 fiskar. [Varav, min anm., Kalle kanske kunde fått tre? Alternativt kunde hon ha bytt till sig ännu ett fisknät med vilket hon fångat ytterligare 20-30 fiskar, av vilka (alltså 40-60) Kalle då fått tre för att stilla sin hunger? Eller t.o.m tre till med vilka han kunnat köpa ett fisknät. Eller alternativt, Kalle får aldrig mer än de två han hade i början, för (den näriga) Lisa byter till sig alltfler fisknät? Varpå Kalle dör av svält.]. Är alltså, som Andersson låter påskina, den ”statistiska människan” en komplett idiot, eller, trots allt, ganska klok? Kanske leds hen (varför är det en ”han”?) mer av känsla än förnuft.

Det nyliberala felslutet

Statistiker av facket, som Milanovic och Thomas Piketty, använder snarare statistiken för att ta fram och belägga/förklara dynamiska processer, än att omfördela. Hur fungerar omfördelning? För att återgå till mitt sifferexempel, ponera att du, just du, har de där 100 kronorna om dagen att leva på av helt andra orsaker än att du, just du, är så mycket driftigare och mer innovativ än jag och kanske i själva verket är sämre i det avseendet än jag – du kanske lever gott på räntan av ett arv. Om jag fick de där 9 kronorna av dig kanske rollerna snart vore ombytta och totalt sett vore vi även då rikare. Och om inte annat så kanske jag, fattig som jag är, av ren överlevnadsdrift spenderar dem på marknaden och stimulerar den nationella ekonomin i stället för att t.ex. låsa in dem i ett bankfack i ett skatteparadis.

Trots allt innehåller den nyliberala berättelsen delar av förnuft, nämligen att ”kakan” kan bli större. Det den saknar är de dynamiska effekterna av omfördelning, om man alltså ser (berättar om) omfördelning som en motor och, inte bara som ett (statiskt) resultat. All forskning på välfärdsekonomi visar att jämnare inkomst- och förmögenhetsfördelning är ekonomiskt fördelaktig för ett land. Sverige är ett sådant men går sedan nyliberalerna fått hegemoniskt inflytande inom ekonomin i fel riktning.

Kanske president Trump nu torpederar den nyliberala berättelsen? Många (och givetvis främst nyliberaler) fruktar det och försöker finna förklaringar. Visst har Trump underbyggt och utnyttjat rasistiska och antimuslimska strömningar, men den förklaring till hans framgångsrika valkanpanj som jag finner mest träffande är att människor upplever kapitalismen i nyliberal tappning som djupt orättvis Men torpeden kan mycket väl bli en bumering. Med berättelsen ”aMErica first” (sic) vill Trump, verkar det som, vända elefanten på rygg (möjligen undantaget snabeln). Dvs. amerikaner, alla amerikaner, ska bli rikare, procentuellt och absolut, icke-amerikaner, och främst asiater/kineser, gärna fattigare. Den av nyliberalerna omhuldade frihandeln, ska strypas, invandring stoppas. Men stängda gränser är oamerikanskt och protektionism i längden ekonomiskt skadlig. För liberaler i allmänhet gäller det att inte sitta still i båten och låta stormen blåsa över utan reva det söndertrasade nyliberala seglet och hissa ett annat, förslagsvis socialliberalt.

Det teknologiska felslutet

Förlitar sig Trump på teknologisk utveckling? Den som skulle frälsa världen redan på 90-talet med ”den nya ekonomin”. Kanske är det dags nu. Fiskafänget kan äntligen börja. Brynjolfsson & McAfee verkar tro det. Jag delar deras tro och skrev om det i ett bidrag till NUTEK-antologin Informationssamhället – tillbaka till framtiden, red. Barbo Atlestam, 2004. Just därför – att jag tror på den tekniska utvecklingens möjligheter att göra kakan större – befarar jag att Trumps ekonomiska politik blir kontraproduktiv, i varje fall utan intern omfördelning (den externa, globala, har han ju redan gett på båten). Det är ur den synpunkten inte alls ointressant att veta om citizen Trump själv betalat skatt eller ej. Men innan jag går in på detta, så vill jag ta upp Hornborgs verk, eller berättelse, som går på tvärs med båda Baldwins nyliberala och Brynjolfsson & McAfees (och min) teknologiska berättelse.

I sin berättelse Nollsummespelet – Teknikfetischism och global miljörättvisa vidgar och problematiserar Hornborg nämligen både den nyliberala och den teknologiska berättelsen. Den handlar inte bara om Lisa och Kalle eller amerikaner/europeer och asiater/kineser utan man måste ta med hela planeten Jorden i kalkylen. Om man nämligen tar med omgivningen till den av ekonomerna, ceteris paribus (allt annat lika) betraktade kakan, nämligen arbetskraft, markareal, energi och miljö etc. är kakan konstant. Ekonomin är inte en win-win situation utan ett nollsummespel. Det är just så, menar Hornborg, som man ska berätta om den tekniska och industriella utvecklingen, som ett nollsummespel där västerlandet spelat till sig sitt välstånd på bekostnad av den övriga världen. Och tekniken är i det (ful)spelet långt ifrån oskyldig. I stället måste man se tekniken som del i något som Hornborg kallar för ”ojämnt utbyte”. Så länge alltings måttstock är pengar har emellertid ekonomer et consortes svårt att förstå hur ett utbyte (handel) kan vara ojämt (och speciellt nyliberaler skulle jag vilja tillägga). Den föregivet neutrala, intresselösa ”osynliga handen”, marknaden, sätter ju priset. Ett utbyte, en affärstransaktion, skulle inte komma tills stånd om inte alla parter var överens. Denna förmenta ömsesidighet döljer att spelet är ett ”asymmetrisk resursflöde” av arbetstid, markareal, energi och miljöförstöring. Ekonomerna hänför dess reella kostnader till externaliteter, alltså utanför eller bortom ekonomin, vilket osynliggör dem. De är ekologiska kostnader. De syns inte i marknadspriserna som är kulturellt betingade av maktpositioner. Hornborg skriver (s.12):

”[Det är] nödvändigt att analytiskt skilja mellan å ena sidan konsumtionsvärdets och marknadsprisernas kulturbetingade nivå och å andra sidan de biofysiska flödenas materiella nivå. Detta är vår enda möjlighet att övertyga konventionella ekonomer om att något saknas i deras modeller [ ].”

Hornborg menar vidare att vi har en tendens att vilseledas av den moderna tekniken. Den är en fetisch, i samma mening som Marx menar att pengar och varor är fetischer i den kapitalistiska ekonomin.

”Alla dessa tre kategorier av föremål (pengar, varor och maskiner) är fetischer i den meningen att de mystifierar ojämna utbytesrelationer genom att tillskrivas autonom [min kursivering] handlingskraft eller produktivitet.”

Vi tenderar alltså att lägga tekniken och teknisk utveckling utanför/bortom ekonomin som om den vore en oberoende kraft med magisk förmåga. I själva verket är den som allt annat en effekt av rådande ojämlika produktionsätt och varuutbyten.

Den industriella revolutionens ursprung och orsaker

Hornborgs berättelse skiljer sig historiskt markant från Baldwins och Brynjolfsson&MacAfee. (Fortsättningsvis refererar jag för enkelhets skull till Brynjolfsson&MacAfee med B&M.) Fram till 1800-talets början var jorden/markareal den viktigaste produktionsfaktorn. För de s.k. fysiokraterna den enda. Människorna levde av den avkastning som jorden gav. Och arbetade givetvis hårt men utan att se resultatet som avkastning på arbetet. Det var då ångkraften kom in i bilden. För Baldwin och B&M ersätter ångkraften människans muskelarbete eller gör det mångfalt effektivare. Den nya kraften möjliggör fabrikssystemet och industriellt framställda produkter säväl som transporter över större avstånd. Världshandeln kan komma i gång i stor skala. Det är en rätlinjig berättelse med grund i innovationer och uppfinnare. Både Baldwin och B&M kallar den för den första maskinåldern.

Hornborg problematiserar denna ganska enkla berättelse och med all rätt. Var kom medlen (investeringarna, kapitalet) från? Från den s.k. triangelhandeln. Slavar kidnappades i Afrika och skeppades över till Amerika där de såldes för att arbeta på bomullsfälten. I andra riktningen gick (billig) råbomull som i de engelska fabrikerna omvandlades till bomullstextil som exporterades och såldes (dyrt). De bytesvärden som uppstod i denna triangelhandel var, enligt Hornborg, en förutsättning för den industriella revolutionen/”maskinåldern”.

”Mekaniseringens logik är oupplösligt sammanvävd med globala skillnader i priser på arbete och resurser. Om de afrikanska slavar som skördade råbomull på de koloniala plantagerna hade fått engelska standardlöner, och ägarna till de amerikanska bomullsfälten hade krävt engelska standardarrenden för sin mark, hade förutsättningarna varit mycket annorlunda.” (s.73)

Så långt är de flesta ekonomhistoriker överens med Hornborg, det är knappast något nytt i detta. Men var triangelhandeln en tillräcklig och nödvändig förutsättning? För att den industriella revolutionen skulle få styrfart krävdes ytterligare något: bränsle till ångmaskinerna. Många hävdar att Englands industriella försprång hade sin grund i tillgången på kol, speciellt stenkol. Det behövdes också arbetskraft. Fanns den? Ja, befolkningen hade börjat växa och markarealen blev knappare. Allt sämre jord måste tas upp för att föda befolkningen, vilket gjorde att jordräntan/arrenden för den bättre jorden steg. Många kunde inte längre få sin försörjning från jorden utan måste söka arbete utanför jordbruket. Arbetskraften blev därmed billigare. Kapital kom in via triangelhandeln. Arbete och kapital ersatte jorden som produktionsfaktor. Och så rullade det vidare i en förstärkande rekursiv slinga.

Att tekniken, kapital och arbete i förening, kunde till synes kompensera för brist på jord i England, skriver Hornborg, döljer emellertid det faktum

”[ ] att industrialiseringen i grunden var en strategi för England att lägga beslag på markarealer på andra kontinenter som motsvarade ett ekologisk fotavtryck åtskilliga gånger större än hela det egna landets territorium och på arbete nedlagt av en arbetsstyrka flera gånger större än dess egen befolkning” (s.74)”

På det sättet uppstod den tilltro och vördnad som gör att vi alltjämt tillskriver tekniken en oberoende magisk förmåga som gör den till fetisch. I själva verket är tekniken invävd i och betingas av rådande ojämna bytesrelationer och ”en viss befolknings teknologiska kapacitet [är] beroende av dess position i ett globalt resursflödessystem” (Hornborg s.65). Det kan uttryckas mer konkret som så att rika kärnländer skor sig, på olika sätt, på den fattiga periferin.

Tillräckliga förutsättningar fanns alltså. Men var de också nödvändiga? Kunde utvecklingen ändå tagit andra vägar. Här tvistar de lärde och följaktligen blir båda berättelserna svävande på målet. Härvidlag får vi gå till ytterligare en annan berättelse (Richard Wilkinson Poverty and Progress).

Wilkinsons uppfattning är att den industriella revolutionen räddade människorna från nöden, där de fattiga och eländiga satt och halvsvalt i stugorna. Sämre och sämre jordar måste tas i bruk för att försörja den men uppbrukningen av jord skulle ändå inte kunna matcha befolkningstillväxten enligt Robert Malthus (1766 – 1834). Enligt dennes pessimistiska syn tenderar befolkningen alltid att tillväxa till gränsen av vad jorden kan producera. Denna situation förelåg i just Skottland och England vid den tiden. Hade samhället befunnit sig i ekologisk jämvikt skulle industrialiseringen aldrig ha inträffat, menar Wilkinson. ”Economic development” hävdar han ” is simply the escape route of societies caught in the ecological pincers of population growth and scarce resources”. Den industriella utvecklingen skulle alltså ha drivits fram av ett ekologiskt tryck utlöst av en under 1700-talet tillväxande befolkning, som inte kunde få sin försörjning av den agrara produktionen. En liknande situation, menar Wilkinson, förelåg senare på 1800-talet i Japan. Kapitalisterna var sålunda räddande änglar. Utvecklingen stimulerades av att en rad substitutionsvaror introducerades för att återställa den rubbade ekologiska balansen (t.ex. att kol substituerade timmer som bränsle) och detta förklarar att industrialiseringen först tog fart i denna utsatta del av världen. Nöden är uppfinningarnas moder och idag anses klimathotet kunna leda till en mängd innovationer. Denna uppfattning innebär att företagarklassen, entreprenörer och kapitalister istället för att drivas av profitförväntningar, skulle ha svarat på befolkningsökningen med att vidta adekvata åtgärder för att skapa arbetstillfällen och garantera försörjning, alltså snarare med ett politiskt mandat.

England klarade det som inte kan kallas annat än en befolkningskris. Men det var till ett pris, ett högt pris som försköts framåt i tiden, till vår tid där kostnaden blivit uppenbar. Nämligen beroendet av fossilbränsle (oljan har övertagit kolets roll), den solenergi som genom fotosyntes under årmiljarder lagrats i jordskorpan och i stort sett förbrukats under de senaste 200 åren och vars användning till yttermera visso hotar förstöra atmosfären (koldioxid). Och utvecklingen har polariserat världen i rika kärnländer och den fattiga periferin. Denna polarisering möjliggör och underhåller fortfarande det ”ojämna utbytet” där kulturellt betingade penningflöden (som justeras förmånligt av maktutövande kärnländer) byts mot materiella biofysiska flöden från, och miljöförstöring till, periferin, enligt Hornborg. Att vi inte inser det hänger ihop med att allt värderas i allmänsyftespengar (penningen som enda måttstock) och att vi ser tekniken isolerad från marknadsutbytet.

Hornborg har skrivit en motströms men mycket viktig och uppslagsrik bok/berättelse. Tyvärr verkar inte Hornborg, som är kulturantropolog, ha fått något genomslag i debatten. Jag har inte sett några recensioner, vilket givetvis kan bero på min ignorans. Anmärkningsvärt är att Hornborg inte med ett ord berör teknologin som ny produktiv faktor utan bara som en förutsättning för det ”ojämna utbytet”. Det finns ingen fri lunch. Någon måste alltid betala. På något sätt. Friedman emotsagd.

Anmärkningsvärt är vidare att Hornborg dömer ut förnyelsebar energi, t.ex. direktverkande solenergi och vindkraft, som alternativ till fossila bränslen. Kärnenergi/fusion nämns överhuvudtaget inte. I stället förutser han en återgång till nyttjande av jord/markareal. Den kommer nu att tas alltmer i anspråk för odling av biobränsle men det kommer bara att spä på problemen, med skogsavverknig etc. som följd.

Det teknologiska ”ymnighetshornet”

Baldwin och B&M håller fast vid teknikens magiska förmåga att ta oss bort från den avgrund som enligt Hornborg ligger förfärande nära. Vi är nu eller snart inne i den andra maskinåldern, där människans kognitiva och kommunicerande styrkor (alltså hjärnkraft) kan ersättas av artificiell intelligens och datorer/robotarbete. Så som, vid övergången till den första maskinåldern, muskelkraft ersattes av ångkraft/maskiner kommer hjärnkraft att kunna ersättas med digital teknik. Kvalificerat arbete krävs dock fortfarande för att komplettera maskinerna/datorerna.

Medan teknologin (och speciellt som kunskap) fram till 1950-talet inte betraktades som produktivkraft ses den nu som den stora tillväxtmotorn, ett ”ymnighetshorn”. För att få något grepp om hur teknologin/kunskap kan påverka fördelningsproblematiken måste jag göra en referens till den s.k. neoklassiska teoribyggnaden. Den handlar bl.a. om hur resultatet, inkomsten, från produktionen fördelas på produktionsfaktorerna kapital och arbete med hjälp av den s.k. produktionsfiunktionen Y = f(K,L) där Y är inkomsten, under säg ett år, och f en funktion av kapitalet K och arbetet L. Under vissa gynnsamma betingelser, som starkt kan ifrågasättas, kan Y skrivas som en summa Y = rK + wL där r är räntan på kapitalet K (avkastningen, eller ”profiträntan” enligt Marx) och w ”arbetsräntan” dvs. lönen per arbetstimme och L antalet arbetstimmar. I Thomas Pikettys Capital in the Twenty-First Century, 2014 definieras kapitalets relativa andel som rK/Y t.ex om K är sex gånger den årliga inkomsten i ekonomin och räntan 5% så är kapitalets andel 0.3. Denna definition kallas där för kapitalismens första lag (utan att strikt vara en lag). Den andra mer strikta (härledda) lagen är r > g där g är tillväxten i ekonomin. Innebörden i denna kapitalismens andra lag (enligt Piketty) är att på lång sikt (och under ”normala” förhållanden dvs. inte krig eller katastrofer) tenderar kapitalets andel att växa.

Vid 1900-talets mitt försökte ekonomerna föra in teknologin som något slags ny form av kapital, humankapital. Nobelpristagaren Robert Solows (f. 1924) neoklassiska tillväxtteori från 1957 skiljer ut humankapitalet A som en exogen konstant – hela idén med A är att teknologisk kunskap ackumuleras och alltså blir större med tiden – och multiplicerar f med A dvs. Y = Af (K,L). Försök har senare gjorts att endogenisera kunskapen genom att, med ett uppbåd av matematik, skriva resultatet som Y=f(K(A),L(A)) där alltså K och L i sin tur är funktioner i A. Den som främst associeras med s.k. ny tillväxtteori är Paul Romer (f.1955).

Den fråga som nu osökt infinner sig, eller som jag styr mot, är: om alltmer av mänskligt arbete försvinner (L->0) var hamnar då frukterna av ett växande A. Hos kapitalet förstås (sätt L=0 ovan!). I det exogena fallet, där A betraktas som en konstant, är det i varje fall tveksamt om dess verkan i sin helhet kan tillskrivas kapitalet. Man skulle t.o.m. kunna säga att multiplikatorn A motsvarar resultatet av en samhällsinsats, förekomsten av en slags resurs, en kunskapsallmänning, i vilket fall avkastningen bör delas med samhället. I det endogena fallet kan hävdas att det är kapitalets användning av den föregivet fria allmänningen som genererar resultatet; hela avkastningen bör då tillfalla kapitalet. Med där finns trots allt en rest av arbetet kvar; det kvalificerade arbetet att komplettera maskinerna/datorerna. Men vem svarar då för detta arbete? Forskarna, ingenjörerna, eliten? Vad gör i så fall alla de andra? Låt oss se hur Baldwin och Milanovic respektive B&M ser på detta.

Separationskostnadernas förflyktigande tack vare teknik

Baldwins bok är en utmärkt introduktion till hur globalisering fungerar i praktiken. Däremot sägs mycket lite om vad som är dess djupare drivkrafter. Uppenbarligen utgör företagens kostnader berättelsens fokus. Baldwin ser utvecklingen från ca 1820 som eliminering av tre hinder: (höga) kostnader för transport av resp. gods, idéer och arbete; Baldwin kallar det separationskostnader:

”Globalization´s first acceleration – ot first unbundling – came when the cost of moving goods plummeted in the nineteenth century. Globalization´s second unbundling came when the cost of moving ideas plummeted in the late twentieth century. A third unbundling is likely to happen if the cost of moving peope plummets.” (s.295)

”Kapital” nämns inte i sammanhanget och överhuvudtaget knappas alls i boken. Jag misstänker att ”kapitalet” är just elefanten i berättelsen – det som finns där i högsta grad men inte bör nämnas – även om Baldwin reproducerar Milanovics elefantkurva. Hur kapitalets roll skrivs in i berättelsen om globaliseringen är alltså oklar – förutsätts det stå på bordet som salt och peppar att skiftas runt vid behov? Trots denna uppenbara lapsus (?) har Baldwin mycket klokt att säga och gör det pedagogiskt utan att dölja vad det handlar om: att minska kostnaderna och öka vinsten för företagen: ”[ ] to think of offshoring as a means of getting the labor services of low-wage labor out of low-wage nations [and] ”arbitraging international wage differences”.(s.296). Hornborg skulle kanske ha uttryckt det i termer av ”asymmetriskt utbyte”. Intressant att notera är att det enda ställe i boken där Baldwin använder denna beteckning är när han skriver att det sker ”a massively asymmetric flow of know-how” från Nord till Syd dvs. från rika länder till fattiga (s.151).

Det som är på tapeten i denna tredje ”unbundling” – den första var ett resultat av den industriella revolutionen, den andra av informationsrevolutionen – är att få ned kostnaderna och gå runt politiska hinder för att förflytta arbetet, inte fysiskt, utan ”virtuellt” med hjälp av telekommutering. Och då främst som en tjänst, servicearbete, som Baldwin uppskattar redan motsvarar två tredjedelar av allt arbete: ”How to get Mexican labor service out of Mexico” – boken skrevs före Trumps inträde på scenen men den tredje revolutionen, vad vi nu ska kalla den, kan likaväl ses som ett sätt att korsa gränser (och gå genom murar) med hjälp av teknologin, en sorts virtuell immigration. De två teknologierna Baldwin nämner är telenärvaro (telepresence) och telerobotik (telerobotics). Han trycker på att denna immigration/emigration kan gå i båda riktningarna, från fattiga länder till rika och vice versa. Som exempel nämner han att en städare i Malaysia kan städa ett hotellrum i Oslo m.h.a diverse avståndskontrollerade städmaskiner respektive att en specialist i Tyskland kan styra en hel maskinpark i Kina. I någon mån har vi väl redan detta, i form av call centrals som t.ex i Indien förmedlar taxibokningar i Stockholm, men det hela är ännu i sin linda och inväntar bättre (och billigare) teknik. Till syvende och sist går det ändå ut på ”arbitraging international wage differences”. Denna sker i någon slags våg över världen. I och med att kinesiska arbetare höjer sina löner kommer även kinesiska företag/Kina att börja ”arbitrera” genom att utnyttja lägre betalda arbetare i t.ex Vietnam, Bangladesh och Östra Afrika.

För denna ”arbitraging” är givetvis löneskillnader en förutsättning och för vissa länder den viktigaste konkurrensfördelen. Det förklarar att t.ex. regeringen i Bangladesh går de inhemska ägarna av textilfabrikerna till mötes genom att hålla nere facklig organisering i sådan utsträckning att t.o.m. ”arbiträrena” t.ex svenska H&M och andra klädkedjor inom organisationen Ethical Trading Initiative opponerar sig (DN 20170224 H&M hopppar av möte i Bangladesh). Oavsett vad man tycker om detta och Baldwins till synes överslätande attityd till de etiska frågorna så är hans bok mycket läsvärd för den som vill sätta sig in i globaliseringsproblematiken. På mycket lång sikt är väl förhoppningen att löner på något sätt ska utjämnas. Men då kanske den tekniska utvecklingen kommit så långt att människor inte längre behövs, åtminstone inte i rutinbetonade, enkla servicearbeten.

Från rentierism till meritokrati och plutokrati

Medan Baldwin i stort sett ignorerar fördelningsfrågor mellan kapital och arbete och snarare ser löneskillnader som en förutsättning än ett problem (som löser sig på sikt genom konvergens) stryker Milanovic med tjocka streck under Pikettys ”andra lag” (se ovan). Milanovic är liksom Baldwin intresserad av ojämlikheter mellan länder/regioner, medan Piketty främst analyserar ojämlikhet inom ett land/region. Milanovic tar emellertid som utgångspunkt den s.k. Kuznetskurvan, som har sitt ursprung i försök till förutsägelser om framtiden på 1950-talet. Kuznetskurvan är en uppåtkonvex kurva (som övre delen av en cirkel ungefär) i ett diagram med den s.k. ginikoefficienten längs den lodräta axeln och bruttonationalprodukten per individ längs den vågräta. Ju lägre ginikoefficient (graderad mellan 0 och 1), desto mer internt jämlikt är landet. Kuznetskurvan utsäger att under stark utveckling av den nationella ekonomin tenderar ojämlikheten att öka, för att nå ett maximun, och sedan, när ekonomin mognar (stagnerar) på en högre nivå tenderar att minska, Milanovic s.190. Kurvan är historiskt belagd men har starkt ifrågasatts då den inte tycks gälla för tiden efter 1980. Milanovic menar dock att det snarare är en fråga om en serie kurvor. Västvärlden befinner sig på en andra våg, den andra industriella eller ”maskinåldern”, medan resten av världen fortfarande befinner sig på maxiumum eller nedåtgång på en första, den som västvärlden följde från1800-talet till andra hälften av 1900-talet. Vi, främst USA, men även Europa och Sverige, rider ny på uppåtflanken av den andra, med ökande ojämlikhet som följd.

Det finns flera samverkande orsaker till att kapitalet under en uppgångsfas i ekonomin ökar sin andel av inkomsten. Det handlar om hur arbete kan ersättas med kapital (med oförändrad inkomst). I vilken grad detta är möjligt beror på den s.k. substitutionselasticiteten mellan kapital och arbete. Både Piketty och Milanovic hävdar att denna ökar med den tekniska utvecklingen dvs. den gör utbytet lättare. (I den neoklassiska teorin där fullständig elasticitet antas råda kan allt arbete ersättas med kapital.)

Nu säger detta, i och för sig, ingenting om fördelningen av inkomsten mellan rika och fattiga (Y är den nationella inkomsten) – om inkomsten fördelades lika mellan alla skulle ginikoefficienten ligga på noll oavsett kapitalets andel. Men detta är ett hypotetiskt utfall som inget har med verkligheten att göra. Motsatsen är det verkliga fallet, inkomsterna fördelas alltmer olika och statistiskt ökar kapitalets andel och uppskattas nu till ca 0.4. Milanovic pekar dessutom på, att medan den första vågens kapitalister i regel avhöll sig från arbete och slutade som rentierer, så får under den andra vågen de rikare alltmer sin inkomst från både kapital och arbete (i en s.k.”skill-based economy” alltmer från arbete genom lönedifferentiering, t.ex höga VD-löner, bonusar, och de mindre ”kunnigas” svagare förhandlingsposition). De genom arbete intjänade pengarna sparas (ju mer ju mindre arbetsinkomsten beskattas) och blir kapital. Milanovic ser dessutom en paradoxal effekt av kvinnornas inträde på arbetsmarknaden då den ökar (den ekonomiska) ojämlikheten mellan hushåll då likar gifter sig med likar s.k homogami. Allt detta skapar en meritokratisk kapitalism. En ytterligare bidragande faktor till ojämlikhet är att kapitalet finansierar politikernas kampanjer och förväntar sig något i gengäld, ett demokratiskt hot: ”we approach a systen of one-dollar one-vote” (s.190), en plutokrati.

Hotet mot arbetet

B&M inleder sin bok med en rad exempel på den digitala tekniken som väntar, t.ex självstyrande bilar (som skulle kunna göra de flesta chaufförer arbetslösa) och visar på de klyftor inom inkomst- och förmögenhetsfördelningarna som redan är förhanden i USA. De utsäger i stort sett samma sak som Milanovics elefantkurva. I en senare del av boken resonerar de kring frågan om den digitala utvecklingen kan åstadkomma en jämnare fördelning. Resonemanget kan sammanfattas i följande mening: ”Dagens informationsteknik gynnar mer kvalificerade arbetare på bekostnad av mindre kvalificerade, stärker avkastningen för kapitalägande på bekostnad av arbete och stärker superstjärnornas övertag emot alla andra” (s.194). Dessa tre gynnade grupper, de mer kvalificerade arbetarna, kapitalägarna och superstjärnorna är vinnarna. B&M ägnar ett helt kapitel åt de senare, superstjärnorna, de som tack vare ”vinnaren-tar-allt” effekten är de största vinnarna. Varpå de ställer frågan: ”Borde vi, när överflödet är så stort, behöva bekymra oss för klyftorna?” Nyliberaler (i synnerhet) för fram argumentet ”överflödets företräde” som gör sig påmint var man än befinner sig i fördelningen. Förutom att överflödet sipprar ner till alla så är den ”översta procentens enorma inkomster en rättvis belöning för människor som skapar värde för alla andra” (citat från Harwardekonomen Greg Mankiw, s. 195). B&M konstaterar emellertid: ”Vi skulle önska att framstegen inom digitala tekniker var ett stigande tidvatten som lyfte alla båtar lika mycket inom alla områden, men det är de inte” (s.194)_. Nå, men om inte lika mycket, så åtminstone något. Är inte det tillräckligt?

B&M diskuterar ingående och uppskattande incitamentens och innovationernas betydelse liksom det faktum att gemene man fått del av utvecklingen genom lägre priser och högre kvalitet. Men det räcker inte, det finns andra nyttigheter som (och specifikt för USA) blivit dyrare, och för många oöverkomligt dyra, som boende, utbildning och sjukvård. Stagnerande och fallande inkomster blir därmed ett hinder för social rörlighet. ”Många amerikaner tror fortfarande att de bor i möjligheternas land [ ] men så ser det inte längre ut” skriver B&M s.199, ”rörligheten [är] hälften så hög som i nordiska länder och på ungefär samma nivå som [ ] Europas minst rörliga länder”. Klyftorna blir därigenom självförstärkande och ”förslösar innovationspotentialen” och kan t.o.m dämpa tillväxten, (s.200-201). Teknikutvecklingen kan också skapa en ihållande strukturell arbetslöshet ”när upptäckterna av nya sätt att rationalisera arbetet springer ifrån vår förmåga att hitta nya användningar för arbetskraften”.

För att hålla värmen i ekonomin uppe förutsätter tillgång och efterfrågan varandra, som veden och elden. En växande produktion måste konsumeras. Vad blir konsekvensen av en omåttligt stor ojämlikhet? Konsumtionen kan minska, utom möjligen av lyxvaror som bara de rikaste har råd med. Allt mindre arbete skulle krävas för att producera det som kan efterfrågas och omsättas på marknaden med arbetstidsförkortning och arbetslöshet som följd i en ond spiral, med press på lönerna nedåt för okvalificerade arbetare medan de kvalificerade kan begära det mångdubbla i lön: ”På den extrema vinnaren-tar-allt-marknaden skulle en marknadsmässig lön rentav kunna hamna på noll” (s.211). Ingen vill ha det arbete eller den produkt du erbjuder. Och om man målar upp sf-scenariet med ”superintelligenta androider (robotar)” skulle ägarna till dessa, kapitalet, lägga beslag på hela värdet i ekonomin och stå för hela konsumtionen.” (s.211).

Kombineras detta med att vi kanske måste dra ner på konsumtionen för att minska miljöförstöringen och dessutom med globaliseringen, som ”outsourcar” arbetet, så ser framtiden inte så ljus ut som ”ymnighetshornet” (den tekniska utvecklingen) utlovar, åtminstone inte för de rikare länderna. Om man bara tuffar på med teknologin som draglok – och som Trump förnekar miljöproblematiken och protektionistiskt tar hem jobben – utan korrektiv, kan det gå rakt åt helskotta.

Korrektiv

B&M avslutar sin berättelse med policyrekommendationer, som utbildning, innovation och entreprenörskap, forskning, infrastrukturutveckling, s.k. Pigouanska skatter för att göra upp med s.k. negativa externaliteter (miljöförstöring), land- och fastighetsskatter, progressiv inkomstskatt. Dessa rekommendationer är inte särskilt revolutionerande eller nya och frågan är om de löser problemen med galopperande ojämlikhet. B&M tar därför upp den alltmer aktuella frågan om en basinkomst. ”Överflödet” skulle kunna bekosta denna. Basinkomsten garanterar alla en lägsta levnadsstandard. ”Om [sedan] människor vill förbättra den genom att arbeta, investera, starta företag eller någon av de andra aktiviteter som den kapitalistiska motorn erbjuder får de självklart göra det, men om de inte gör det kan de ändå agera som konsumenter genom den garanterade inkomsten.” (s.268).

Men det är inte B&Ms förstaval. En allmän basinkomst har svagheter. Utan arbete inget ”egenvärde, sunda värderingar, struktur och värdighet för att bara nämna några” (s.270). I stället förordar de s.k. negativ inkomstskatt som kombinerar garanterad lägsta inkomst med ett incitament att arbeta (jag går inte in närmare på hur det fungerar). De tar slutligen upp risker med utvecklingen (att maskinerna/datorerna tar över) men slutar boken optimistiskt med förhoppningar på ett ”ymnighetshorn” för alla.

Avslutande kommentar

Maskindrömmarna är eviga och sanna. Ett faktum. Liksom drömmen om en bättre värld. Frågan är: vilka berättelser ska man tro på? Spänningarna i världen växer. Klimathotet skrämmer. Klyftorna och ojämlikheterna ökar. Paradoxalt nog verkar det som om mänskligheten materiellt sett nått en högre nivå. Alla har fått något mer och några mycket, mycket mer. Det är vad på senare tid framtagen statistik visar. Ett exempel är elefantkurvan. Är ökad ojämlikhet det pris vi får betala för tillväxten? Optimister anser uppenbarligen det och menar att vi är på rätt väg. Och tekniken lovar mer. Pessimister (realister?) däremot ser ojämlikheten i sig som ett problem, mentalt och materiellt, och nämner följder som social orörlighet, politisk oro och på sikt minskad tillväxt. Korrektiv till en ojämlikhet, som riskerar att galoppera om tekniken håller vad den lovar och arbeten slås ut, är nödvändiga och behöver fogas in i en bra och sann berättelse. Hur ska elefanten fås att spela på tangenterna utan att krossa pianot?

Referenser

Baldwin, Richard The Great Convergence – Infomation technology and the new Globalisation, Belknap Press, 2016.

Brynjolfsson, Erik & McAfee, Andrew Den andra maskinåldern – Arbete, utveckling och välstånd i en tid av lysande teknik, Daidalos 2014.

Hornborg, Alf Nollsummespelet – Teknikfetischism och global miljörättvisa, Daidalos 2015.

Milanovic, Branko Global Inequality – A new approach for the age of globalization, Belknap Press, 2016.

Vonnegut, Kurt Player Piano orginalutgivning på Delacorte Press, 1952. I svensk översättning av Håkan Lagergren och Birgitta Stenberg Det mekaniska pianot, Norsedts 1998. Citaten i texten är hämtade från denna.

I texten refereras även till

Atlestam, Barbro, red., Informationssamhället – tillbaka till framtiden, NUTEK Förlag, 2004

Piketty, Thomas Capital in the Twenty-First Century, Belknap Press, 2014.

En kort med utmärkt introduktion på svenska till denna (tjocka bok, ca 700 sidor, som även finns även på svenska) är Roine, Jesper Thomas Pikettys Kapitalet i det tjugoförsta århundradet, Volante.

Wilkinson, Richard Poverty and Progress, London 1973.

Tillbaka