Under hösten 2023 har sportjournalisten Noa Bachners bok Den sista utposten – en berättelse om svensk fotboll väckt viss uppmärksamhet.
I Bachners bok är de svenska supporterklubbarna hjältar. Medan idrottsvärlden i övrigt, och speciellt fotbollsvärlden med de internationella organisationerna i toppen marknadsanpassat sig, har de svenska supporterskarorna, som vi väl mest förknippar med stökiga bråk inför, under och efter matcherna, behållit sin idealitet.
Grunden är den så kallade 51-procentregeln. En regel som är inskriven i Riksidrottsförbundets (RF) stadgar, vilket innebär att en förenings medlemmar måste inneha minst 51 procent av rösterna i ett idrottsaktiebolag och därmed ha rösträttsmajoritet. Regeln tillkom 1999 med avsikt att stävja att marknadskrafterna, typ privata investerare, helt skulle ta över föreningarna, då man samtidigt i nyliberal anda tillät idrottsföreningar att bilda aktiebolag. Motsvarande regel finns i andra länder som Danmark och Tyskland, men uppluckrad vilket gjort den mer eller mindre tandlös där. Sverige (genom RF) har, enligt Bachner, hittills försvarat regeln, trots flera försök att rucka på den.
Ett exempel är AFC, en i början av 2000-talet nybildad klubb med en ordförande (på tio års mandat!) och få medlemmar, som betalar en anmärkningsvärt hög medlemsavgift. Avsikten är uppenbarligen att gå runt föreningsidén med dess demokratiska patos. ”AFC har ångat på i sin ensamhet [i det svenska fotbollssystemet, min anm.], som en isolerad företagslik familjeangelägenhet, i skarp kontrast till mycket av det som utmärker svenska fotbollsklubbar.” (Bachner, s. 108). Vintern 2016-2017 går AFC ihop i någon slags samarbetsform med Eskilstuna City, köper spelare och går upp i Allsvenskan.
Debatt pågår, som stundom tycks vara häftig, om regelns avskaffande. Motivet för ett avskaffande är givetvis att de svenska klubbarna – utan privata medel – är bakbundna när det gäller inköp av spelare. Medlemsavgifterna, som generellt är låga, räcker långt ifrån till i budkonkurrensen med till exempel de engelska som alltmer finansieras av oljerika saudiaraber; det senaste exemplet är Newcastle (en, för all del inte så liten, stad i nordöstra England) som för närvarande har stora framgångar i den engelska ligan och i internationella. Ett annat exempel är Londonklubben Arsenal, som tills helt nyligen, ägdes av en rysk oligark. Amerikanska investerare driver så kallade multi-club-ownership-nätverk (MCO). Manchester City, som oftast toppar den engelska ligan, har slussats från en före detta thailändsk premiärminister (med tveksamma miljarder i botten) till en shejk från Förenade Arabemiraten. Inte bara spelare köps och säljs utan också hela klubbar. Fotbollen har blivit big business.
Är det inte bara förstockat äldretänkande att racka ner på idrottens omvandling från lek och spel till affär? I socialdemokratiska AiP skriver ledarskribenten Lars Stjernkvist (bördig från Motala/Norrköping), angående den nye fotbollsbasen Fredrik Reinfeldts förslag att VAR (Video Assistant Referee) bör införas i det svenska fotbollssystemet, att ”vi kan tycka vad vi vill om idrotten, men den är viktig för många. De flesta är nog överens med mig om att fotbollen är en lek, om än en allvarlig lek.” Om VAR tycker han inte. Absolut sanning, millimeterrättvisa, hör inte hemma i idrotten, ”vi måste få vara barnsliga ibland”.
I leken, och i idrotten, ”i skärningspunkten mellan lek och allvar” (Stjernkvist) bör det där slumpmässiga finnas kvar, det som VAR är tänkt att undanröja,. Enbart domaren dömer. Domaren ger ytterligare spänning till ”leken” och att skylla på domaren eller slumpen, om ”om hade varit (eller inte varit)”, när matchen förlorats, lättar på trycket, menar Stjernkvist.
En ”allvarlig lek” låter dock som en oxymoron.
Hur mycket dessa affärsförhållanden (eller frånvaron av big business) påverkar de svenska klubbarnas och spelarnas kvalitet är väl inte helt enkelt att utröna. De svenska framgångarna internationellt har ju uteblivit de senaste åren. Klart är emellertid att variationen i det svenska spelsystemet är betydligt större än i resten av världen – och därmed förhöjs ju spänningen (och nöjet och intresset?). Bachner visar i ett diagram (Bachner s.168) hur antalet olika vinnare av Europas ligor 1994-2013 blivit markant färre de senaste åren. Några få lag med dyrköpta (och skickligare) spelare dominerar. I ett annat diagram visar Bachner (s.175) att Sverige på 2000-talet haft flest och markant fler olika mästarlag i högsta divisionen än andra länder (ungefär dubbelt så många som i England till exempel). ”Våren 2023”, (Bachner s. 229), ”finns det inte längre något fotbollsland som kan likställas med Sverige […], ett ekosystem med samma prägel på varje fråga som diskuteras, en fotboll som styrs och väljer sina vägar på samma sätt, det går inte att identifiera [på annat håll, min anm.] Detta är trösterikt, om inte annat, i en svensk fotbollshöst, som inte varit så bra.
Bachner har skrivit en mycket läsvärd bok, som, åtminstone, för mig, (som numer, tyvärr, blivit fotbollsanalfabet) är mer än upplysande. Min rekommendation som julbok till svensk publik. Svensk föreningsdemokrati är alltjämt levande.