(Detta är en reviderad artikel från 2005)
Vad är en nation, vad är nationalism och hur förhåller sig dessa begrepp till statsbegreppet? Jag vill besvara denna frågeställning genom att först ge egna, ganska rigida men hypotetiska definitioner, sedan problematisera dessa utifrån andra författares tankar
Hypotetiskt är en nation ett begrepp använt för att särskilja individer, människor, i olika, ej överlappande grupper på ett visst sätt och enligt vissa kriterier. Varför man vill göra detta är en annan men relaterad fråga. I teorin innebär det att en individ kan tillhöra en och endast en nation. I praktiken är det inte alltid så och särskiljandet innebär svåra problem att finna kriterier, attribut, efter vilka indelningen kan ske. Nationalismen ger både motiv och metod, givetvis beroende av innebörden i nationsbegreppet. Nationalismen är idag som ideologi, som idésystem, så utbredd och stark att den lever sitt eget liv utan att fråga efter vad vi egentligen menar med ”nation”. Alla tror sig känna igen en ”nation” men har svårt att beskriva den.
Jag vill redan här införa ett perifert begrepp, nämligen nätverk. Ett nätverk är en, mer eller mindre, formaliserad grupp av människor relaterade till varandra på något sätt. Betoningen ligger just på relationen, som kan vara mer eller mindre frivillig och ömsesidig. Släktskap är t.ex. opåverkbar av individen. Nätverket har en högre grad av (eller starkare grund i) frivillighet som nationen saknar (hypotetiskt). Nationens grund ligger snarare i ofrivillig inne- och uteslutning. Individen kan inte välja nation och inte genom en viljeakt vare sig ingå eller utträda ur en nation. Man tillhör den, med eller mot sin vilja (jämför dock med Ernest Renans synpunkter om nationen som en daglig folkomröstning nedan). För att belysa och problematisera detta påstående (denna hypotes) är det lämpligt att införa begreppen folk och stat. Vad är ett ”folk” och vad är en ”stat”? Kan man tillhöra flera folk? Är folk och nation samma sak? Och är dessa i sin tur identiska med en stat? Alltså, kan man bekräfta den ofta använda likheten folk=nation=stat?
Dessa begrepp definieras väldigt olika i litteraturen. Jag skall därför ge exempel på hur olika författare använder och tolkar begreppen. Jag skall då använda mig av en tankefigur, fig.1.
Fig.1
Pilarnas innebörd är ”utvecklar”. Låt mig betrakta det första ledet folk->nation utifrån vad som Anthony Smith kallar en icke-västlig (non-Western) modell för en nation (Smith, National Identity, s.11). Modellen betonar den etniska komponenten ”a community of birth and native culture and of common descent”. Det är mer av ”Blut und Boden” och ”Gottes Willen” än av frivillighet. Smith gör en skillnad mellan etnisk kategori och etnisk gemenskap (community). Den förra bestäms av ”outsiders” som står för särskiljandet av den särskilda gruppen (kategorin) medan gruppen själv bara är vagt medveten om att den utgör en grupp – den kan då knappast påverka särskiljandet eller kriterierna för detta. En etnisk gemenskap kännetecknas däremot av självmedvetenhet och särskiljandet är alltså påverkbart inifrån gruppen, men (viktig distinktion) ännu inte av varje enskild individ, som har ett fritt val, utan av en tongivande och aktiv inre grupp som vill forma den större gruppen. Smith kallar en sådan grupp för ethnie och anger sex särskiljande kriterier eller attribut för en sådan (ibid, s.21).
- Ett kollektivt namn
- En myt om ett gemensamt ursprung
- Delade historiska minnen
- Element hos en delad kultur
- En relation till ett specifikt ”hemland”
- En känsla av solidaritet mellan en betydande del av gruppen.
Här är att notera att kopplingen till språk, religion (såvida dessa inte uppfattas som ”kultur”) och territorium är ganska svag, det krävs bara ett ”hemland” som man kan idealisera i sin kanske påtvungna ”diaspora”. Vidare att attributen ovan är påfallande subjektiva och fiktiva. En ethnie, till skillnad från en etnisk kategori, definierar sig själv. Man kan ana karaktären av konstruktion. Smith är också mycket noggrann med att påpeka skillnaden mellan ethnie och ras.
I min tankefigur, fig.1, vill jag sätta in ethnie, som ett mellanled mellan folk och nation. Folket ser jag då som en etnisk-genealogisk bestämd kategori och ethnie som en inifrån gruppen själv konstruerad kulturell gemenskap. En ytterligare sak som kan sägas om attributen ovan är att de är oprecisa och öppnar för olika innebörder.
Ernest Renan (1823-92) som var långt tidigare ute än Smith har systematiskt gått igenom ett antal kriterier för att avgöra deras potential för att särskilja en grupp som en nation: ras, språk, religion, gemensamma intressen, geografi (Renan, Hvad är en nation). Renan kommer fram till att inget av dem duger för ett särskiljande. Han ser istället nationen som en ”själ, en andlig princip” och som en ”daglig omröstning” (ungefär ”ska vi fortsatt vara tillsammans eller ej”, kanske inte olikt ett förhållande t.ex. ett äktenskap där skilsmässa är en reell möjlighet), alltså något som bygger på frivillighet och individuellt aktiva beslut.
Renan kan sägas föregripa det andra ledet i fig.1, nation<-stat. Ernest Gellner (Gellner, Stat, Nation, Nationalism) menar att det finns många potentiella nationer [liksom nätverk, min anmärkning], medan antalet stater nödvändigtvis begränsas via kopplingen till ett territorium. Staten uppfyller, även om det undantagsvis är möjligt för en individ att vara ”medlem” i mer än en stat, det inledande kriteriet ”nationer=ej överlappande grupper”. Medlemskapet baseras på ett (underförstått) fördrag mellan individen och staten även om det inte är formaliserat. Det är en medborgerlig (civic) modell snarare än en etnisk-genalogisk ursprungsmodell. Smith menar visserligen att den medborgerliga modellen redan karakteriserar nationen av västerländsk typ med utgångspunkt i Lockes idéer och den franska revolutionen och möjligen skulle han vilja vända på pilen i min tankefigur, fig.1, men jag tror att även Smith förutsätter en agerande stat. Eric Hobsbawm (se nedan) och Gellner gör det definitivt.
Varför utvecklar då staten en nation (eller vice versa)? Det finns flera skäl. Det viktigaste kanske är att staten eller nationen vill vara (för) sig själv – självständighet och självbestämmande för mig och mina likar, min grupp utvecklad via ethnies. Nationalismen blir enligt främst Smith och Hagen Schulze (Schulze, States, Nations and Nationalism) och även Elie Kedourie (Kedurie, Nationalism) en självständighetsrörelse (med pilen riktad åt höger i fig.1) som bryter ned mångnationella statsbildningar av icke-västerländsk typ t.ex. Habsburgmonarkin, i flera stater, efter första värdskriget uppmuntrade av Wilsondoktrinen. Hobsbawm och Gellner däremot ser en enande konformerande och konfirmerande, ekonomiskt rationaliserande rörelse (med pilen riktad åt vänster i fig.1, mot nationen) i stater av västerländsk typ. Resultatet blir i båda fallen identitet mellan stat och nation, nationalstaten. Visserligen finns här randproblem, som att individer, som anser sig ingå i en viss nation, inkorporeras – ofrivilligt kanske – i en stat dominerad av en annan nation och blir då en del av ett ”minoritetsfolk”. Man kan också frivilligt (men inte bara av egen vilja) bli medlem i en stat men statens dominerande nation kan då utsätta en för hårdhänt ”integration” d.v.s krav på att anta dennas kultur. Om man skall vara strikt kan man därför inte ens för en nationalstat sätta likhetstecken mellan nation och stat.
Nationalism kan betraktas som en förstärkande och bejakande känsla av att tillhöra en nation. Så betraktad är nationalismen kanske harmlös och visar sig mest vid sportsliga och andra tävlingssammanhang (t.ex. Eurovisonsschlagerfestivalen). Men den kan lätt slå över i antagonism och är svår att kontrollera, att hålla inom givna ramar. Enligt Gellner (ibid, s.11) är den främst en politisk princip enligt vilken den politiska enheten (staten) och den nationella enheten (nationen) bör överensstämma med varandra. Nationalismen kan då bli till en ideologi, som bl.a. yttrar sig i en sinnesstämning, en känsla av att principen tillfredsställs eller motsatt kränks. Den kan därmed utnyttjas i diverse politiska syften med i många fall elakartade eller katastrofala konsekvenser t.ex de båda världskrigen (Kedourie m.fl.) och deras följdverkningar. För Gellner (framför allt) finns det emellertid objektiva, tvingande nödvändiga skäl för att stat och nation överensstämmer. Dessa skäl kan först och främst hänföras till industrialismen och en moderna komplex samhällsorganisations krav.
Nationalismen är nu så inarbetad, ”globaliserad”, enligt Smith (ibid s.143), att den kan betraktas som en institution enligt Patrik Hall (Hall, Den svenskaste historien). Som bör ha framgått av ovanstående, är det svårt att ge en precis definition. Hobsbawm lutar åt att nationalismen är på reträtt, den nationella grupptillhörigheten betyder mindre och mindre utom i självständighetsrörelser. I stabila och etablerade stater ersätts den av nätverkande i mindre intressegrupper, där relationen mellan individerna är starkare än vad nationen som ”kitt” kan erbjuda. På sikt riskerar staten, och nationalstaten i synnerhet, att rivas isär av de intresseinriktade och intressebegränsande nätverken.
Den modernistiska tesen
Den modernistiska tesen om nationalismen är på en punkt helt klar och entydig; det är staten som utvecklar nationen och nationalismen. En logisk följd, som man bör observera och pröva, är att statens existens förefaller föregå nationens. Rimligen måste också staten ha något skäl att skapa nationen. Gellner är den som tydligast uttrycker skälet: industrialismens strukturella behov. Detta behov är ”varken frukten av ideologiska förvillelser eller emotionella excesser (Gellner, ibid s. 53) utan ett rationellt behov av å ena sidan likriktning (homogenisering) och å andra sidan rörlighet (hos individer) för att möta endogent skapade behov av ständig ekonomisk och kognitiv tillväxt”. Nationalismen blir ett sätt att organisera mänskliga grupper i stora centralt utbildade och kulturellt homogena enheter (ibid s.52). Det legitima utbildningsmonopolet blir viktigare än statens legitima våldsmonopol (ibid). Kulturen blir ett verktyg och ett nödvändigt sådant för nationaliseringen, inte ett särskiljande kriterium.
Till skillnad från de som menar att folkligt förmedlade kulturer formar nationen (pil till höger i fig.1) menar Gellner att kulturen förmedlas till folket via utbildningssystemet (ibid s.54). I agrarsamhället kunde en lokal befolkning reproducera sig själv, inte bara fysiskt utan även socialt och kulturellt. I det industriella samhället är ”exo-socialisering”, människans produktion och reproduktion utanför den lokala enheten, normen och ”måste så vara” (ibid s.57). Den kräver nämligen en pedagogisk infrastruktur vars storlek och likriktningsförmåga att utbilda hela befolkningen till så när samma kunskaper upp till en viss nivå bara är möjlig att uppnå inom en större ram, staten. Exo-socialiseringens ”imperativ” kräver att stat och kultur måste höra ihop. Nationen och nationaliseringen blir medlet.
Men det gäller att vara uppmärksam på vad Gellner säger. Nationalismens krav på homogenitet är inte ett uttryck för eller verkan av ett kulturellt maktbehov från någon speciell grupp (som representeras av någon dominerande ekonomisk doktrin t.ex. kapitalismen) utan kravet ställs av produktionssättet självt – det är ett objektivt krav, en förutsättning för framgång. Alternativet är att svälta i ett överbefolkat agrarsamhälle.
Gellner trycker alltså starkt på nödvändigheten – och jag tror att det är att missuppfatta honom som kritisk mot nationalismen när han snarare polemiserar mot dem som har en annan uppfattning om nationalismens uppkomst (t.ex. Kedourie, ibid s.58) – och nödvändigheten behöver man ju inte älska men kanske förlika sig med.
Men även om vi nu förlikar oss med nödvändigheten, så kan man fortfarande undra varför stater ser ut som de gör, och hur deras gränser uppkommit. Industrialismen, oberoende av ekonomisk doktrin, ser nästan likadan ut överallt. Varför är staten i gemen så liten? De skalfördelar som Gellner antyder bör väl tala för större enheter. Är detta ett historiskt utfall (av flera möjliga)? Är vi på väg (i globaliseringstider) nödvändigtvis mot större stater med åtföljande krav på homogenisering av t.ex en Europakultur? Gellners svar är att industrialismen inte inträffade samtidigt i alla delar av världen och inte på samma sätt vilket splittrade mänskligheten i rivaliserande grupper (Gellner, ibid s.74).
Innan jag går vidare är det bäst att påminna om att Gellner ser nationalismen som påtryckt människorna (av bra eller dåliga skäl); den är inte vad den utgör sig för att vara, den är ett bedrägeri – och ett självbedrägeri (och då menar Gellner den högerriktade pilen i fig.1), en föregiven folklig rörelse som staten utnyttjar för att skapa nationen (vänsterriktad pil). Man kan här tycka – och många tycker nog också – att Gellner blir lite väl konspiratorisk och motsäger sig själv. Ett bedrägeri förutsätter en agent men enligt ovan så är det ju produktionssättet självt som är den objektiva, yttersta grunden till rörelserna. Men kanske syftar han på självbedragarna, de för vilka ”vilken [kulturell, min anmärlkning] trasa eller lapp som helst hade dugt bra” (Gellner, ibid s. 78). Gellner uttrycker sig, minst sagt, pregnant.
Nationalismens särskiljande (fissions)principer när den nya industriella nationsuppdelade världen blir till kallar Gellner för 1) principen om kommunikationsbarriärer 2) principen om den sociala entropins inhibitorer (Gellner, ibid s.86). Man måste här anta, annars håller inte resonemangen, att en stat inte behöver ha institutionaliserats (konstitution, rättsväsen etc) för att finnas till, utan det kan räcka med att den är föreställd och eftersträvad.
Kommunikationsbarriärer uppstår när en proletariserad eller prekariserad individ inser sin eländiga särställning mot de mer gynnande i det förment egalitära industrisamhället. Individen börjar då söka förklaringar i sina specifika förhållanden och egenskaper, som ursprung, genetiska och språkliga liksom kulturella, som hen i agrarsamhället inte skulle ha varit medveten om eller sett som naturliga. Denna individ sällar sig då till likar med samma språk och kultur och understöds av sådana t.ex. ett politiskt parti som förmår kommunicera deras missnöje. Detta kan vara starten till en självständighetssträvan om de är tillräckligt många och deras kultur ”hög” nog.
Den andra principen innebär att individer från en sådan grupp, som hamnat på botten av samhället, oavsett sin kompetens etc. hindras från att migrera in i den dominerande kulturen (vilket skulle ha skett om den sociala entropin, den slumpmässiga utjämningen, hade fungerat) bl.a. av just de skälet att de associeras med denna grupp. Den sluter sig då ännu mer samman och något slag av självständighet gentemot staten eller en egen stat hägrar.
Problemet med detta resonemang (om jag nu gör Gellner rättvisa) är att det tänjer idén om att industrisamhället gör nationen. Hur som helst skulle det kunna förklara varför vi får en rad nationalstater. Typexemplet är Habsburgsmonarkins upplösning i ett antal sådana, vad vi kan kalla den östliga modellen; den passar inte in på västliga stater t.ex. Sverige. Varför behövde nationalismen utvecklas i Sverige, där man dock kan se att den är utvecklad av en verklig, existerande stat. Norge och Finland passar bättre in i resonemanget.
För Hobsbawm, ekonomhistoriker, marxist och ”modernist”, är utvecklingen mot nationalstaten inledningsvis nära förknippad med ekonomisk rationalitet och utveckling (och teoribildning). Under tidigare perioder, 15-1700-talet, tenderade staterna att driva en merkantilistisk linje, som enligt teorin ingärdade staterna. Den ekonomiska teoribildningen i förening med liberalt tänkande (Adam Smith) betraktade därför staterna som begränsade ”nationalekonomier” även när merkantilismen övergavs och man inte hade någo tegentligt bruk för nationsbegreppet i ekonomiskt hänseende. Ju större, dess bättre emellertid. Större, ekonomiskt livskraftiga stater skulle ge skalfördelar. Detta tänkande utkristalliserades i en tröskelprincip, vilken under den liberala eran 1830-1880 blev universellt accepterad (Hobsbawm ibid s. 32-33). Denna princip var också oförenlig med definitionen av en nation baserad på etnicitet, språk och gemensam historia och också oförenlig med principen om självbestämmande. Nationsbyggandet kunde bara appliceras på några (få) nationer – det gällde att bygga nationen utifrån (den större) staten. Hobsbawn citerar en viss Massimo D`Azeglio: ”We have made Italy, now we have to make Italians ” (Hobsbawm ibid s.44).
Men i denna process kunde det vara en fördel att bygga på folkliga känslor av kollektiv samhörighet som redan var förhanden. Hobsbawm kallar dessa känslor för ”protonationalism” och går igenom olika exempel men avfärdar dem alla i Renan´s anda. Hobsbawm penetrerar språkfrågan ingående men språk, etnicitet håller inte som grund – religion, kungadömen och imperier, med andra ord känslan av att tillhöra en permanent politisk enhet, en ”historisk nation” kan göra det men det går inte att generalisera (Hobsbawm ibid s.73). Hur som helst kan protonationalism inte ensam forma nationaliteter, nationer och än mindre stater, men kan göra uppgiften enklare (ibid s.77). Hobsbawm underkänner alltså, liksom Gellner, den högerriktade pilen i fig.1. Hobsbawm är dock inte lika säker som Gellner – han instämmer visserligen med denne men kritiserar honom samtidigt för att inte tillräckligt beakta just folkligt nationella rörelser underifrån (den högerriktade pilen i fig.1). Men det räcker inte heller bara med att etablera en stat för att forma en nation. Något mer måste till. Vad? Lojalitet, solidaritet – och just detta uppnås via nationella föreställningar. Staten måste uppamma dessa dygder hos befolkningen. Kritiken mot Gellner och Hobsbawm och andra modernister riktar in sig mot just detta ”ovanifrånperspektiv”. Det håller inte utan måste kompletteras underifrån. Vilket ju också Hobsbawm är inne på.
Själv håller jag före att båda rörelserna samverkar i någon slags återkopplingsprocess. Frågan om hönan och ägget (orsak och verkan) behöver inte nödvändigtvis besvaras. Behov och motiv uppifrån möts av folkliga föreställningar nedifrån och vice versa. Det är en förstärkande spiralrörelse (hur det nu än börjar) som når ett maximum och avtar när dess excesser blir alltför uppenbara. Hobsbawm menar att nationalismen är på avskrivning medan Gellner nog anser att den alltjämt har en reglerande funktion i ett komplext samhälle, som annars lätt kan hamna i kaos. Industrialismen är ju inte överspelad även om många anser att den gått in i en ny fas, ett voluntaristiskt informationssamhälle, där horisontella nätverk blir mer betydande som ordnande princip än nationalstaten.
Sverige
Den svenska nationens utveckling följer en något atypisk linje. Den utvecklas genom staten men inte helt enligt Gellners och Hobsbawms moderna modeller. Det som skiljer ut Sverige från det typiska fallet är att där funnits sedan länge en kontinuerligt verkande stat, till vilken nationella föreställningar knutits och anpassats. Självständighetsmotivet finns där men inte som ett formerande eftersom Sverige varit självständigt sedan Kalmarunionens upplösning. Nationsutvecklingen har drag av Smiths ethniemodell dvs. en utveckling uppifrån via ett elitskikt bestående av kungar och adel, på senare tid av ämbetsmän och andra offentligt verksamma inkl. politiker. En, efter omständigheterna, homogen befolkning – om man bortser från den östra riksdelen fram till 1809, Finland – har antagligen också haft betydelse.
Sverige blir en centraliserad enhetsstat redan på 15-1600-talet med kontroll över ett väl definierat, men expanderande, territorium. Statsmakten strävar efter våldsmonopol med kontroll över rättsskipning och taxering och sätter upp en stående armé. I kulturellt avseende strävar den efter homogenitet och användning av ett gemensamt språk. Nationsutvecklingen kan jämföras med en rationaliseringsprocess motiverad av ständiga krig och teknologiskt-kommunikativa behov att hålla ihop och avlöna en stor armé. Men för att kunna hävda legitimitet och tävla med och mäta sig med sina kontinentala likar och konkurrenter behöver statsmakten kunna referera till ett gloriöst förflutet. Göticismen fyller detta behov och har som diplomatisk propaganda stor betydelse för den svenska statsmakten. Göticismen ger uttryck för en vad man kan kalla genealogisk nationalism och utgår från nationens förmenta härstamning med rötter långt tillbaka i tiden och, i göticismens fall, genom mer eller mindre påhittade regentlängder – att vår nuvarande kung har ordningsnumret XVI är en följd av detta – och en ursprungsbefolkning som (antydningsvis) via skyterna påstås vara avkomlingar i första ledet från syndafallets åtta överlevare på Noas ark. Olof Rudbecks Atlantica, där han framställer Sverige som identiskt med det sjunkna Atlantis, och biskop Ragvaldis tal på kyrkomötet i Basel 1434 är exempel på dessa föreställningar (se Nicoalaus Ragvaldi; ”Vår rättmätiga plats” i Svenska krusbär, ed. B. Lindell och M. Löfgren, Stockholm 1995). Denna genealogiska nationalism ger staten legitimitet samtidigt som den uppmuntras och/eller konstrueras av staten.
Med förbättrad källkritik överges dessa stolliga föreställningar. Visserligen kommer historieskrivningen långt in på 1900-talet att underbygga stormaktstidens förhärligande av den svenska nationen men nya idéer dyker upp på 1800-talet. Då bestäms nationen av naturen och det ”moraliska landskapet” där den svenska frihetsälskande och ansvarskännande individen träder in på scenen i form av t.ex. Geijers odalman. Detta tar sig uttryck genom in- och underordning i ett kollektiv, en större ”kropp”, nationen, med den patriarkaliska familjen som modell, där var och en vet sin naturgivna plats och funktion, en modell som Patrik Hall kallar för den organisk-korporativa nationsidén.
Uppfattningen om samhället som en organism har ett romantiskt ursprung och är väsenskild från uppfattningen om samhället som ett ”medborgerligt kontrakt”. Geijer, något av en portalfigur för det svenska tänkandet under en lång period på 1800-talet, pendlade mellan dessa föreställningar. I hans liv stod det organiska tänkandet för en tidig fas; det medborgerliga, demokratiska för en senare, efter det s.k. avfallet. Det som band ihop hans tänkande var hans förhållningssätt till samhället som ett socialt system, baserat på relationer – i den organiska fasen, oföränderligt naturgivna med staten som överhet, i den demokratiska, frivilliga associationer snarare vid sidan av staten [inte olikt det jag kallat nätverk, min anmärkning]. Det avspeglas bl.a. i hans syn på utbildningen, som han gav stor betydelse, men från vilken han i sin tidigare fas ville utestänga stora delar av befolkningen; han ansåg till och med att utbildning för de lägsta samhällsklasserna var bortkastad möda och rentav kunde vara skadlig. Samtidigt höll han före att en demokratisering var möjlig genom att en folklig ”klassvandring” bröt bördsaristokratin och kyrkans makt till förmån för en utbildad ämbetsmannaklass. Även om det kan synas som om tanken om det naturgivet oföränderliga därvid övergavs så var det i linje med den organisk-koprorativa idén – detta till skillnad från utvecklingen i Tyskland där de intellektuella utestängdes från statsmakten av aristokraterna och aldrig inlemmades organiskt. Den Boströmska filosofin hade vidare stor betydelse för utvecklingen av det ämbetstyrda korporatistiska Sverige.
Liberalismen med betoning på dem ”atomistiska” individen och särskilt det marknadsekonomiska tänkandet är givetvis oförenlig med den organisk-korporativa nationsidén. Marknaden blir överordnad staten. Även om Geijer tar avstånd från den renläriga liberalismen, speciellt den asociala marknaden, tenderar han att tänka medborgerligt-republikanskt och individualistisk-associativt, där nationen blir summan av medborgarens tankar och handlingar men inte mer. Det nationella liberalismen medverkar till samhällets demokratisering men får aldrig något genombrott I Sverige mycket tack vare dess starka institutioner och ämbetsmannabyråkratins organisationsförmåga, det senare något som gisslades och förlöjligades bl.a. författare som Strindberg.
Om man skall följa Hobsbawm m.fl. så tar staten över nationalismen som officiell doktrin och använder den strategiskt (Hall, ibid s. 203). Det är en modell som stämmer ganska väl med den svenska utvecklingen; även Gellners betoning av industrialismens behov är adekvat att nämna. Denna statligt konstruerade nationalism, som Hall benämner integrativ nationalism, är delvis ett resultat av den åderlåtning som emigrationen till Amerika innebar. Nationen/staten kräver t.ex. en viss befolkningsstorlek (jmfr.Hobsbawms tröskelprincip). Nationens väl måste gå före individernas. Dessa måste fås att stanna i Sverige och känna sig som integrerade delar av en större helhet, nationen Sverige. Det är en frivillig, ej naturgiven, underordning och måste komma ur känslan av solidaritet och lojalitet, ett uppgående i nationen.
Den integrativa nationalismen, som hade internationella förebilder, och som kom att drivas till sin katastrofala spets av fascismen och nationalsocialismen, var en form av den organisk-korporativa, men till skillnad från den tidigare, av Geijer företrädda, som betonade den funktionella separationen av organismens andligt relaterade element, uppfattas den nu fysiologiskt och evolutionärt, en organism av ”Blut und Boden” vars delar (medborgarna) överlever eller går under i nationernas kamp. Inordnandet under en vilja ger goda odds, politisk och etnisk splittring, dåliga. Rastänkandet ligger då nära till hands liksom aggression mot andra nationer/stater. En svensk företrädare för dylika tankegångar var Rudolf Kjellén, vars statsvetenskapliga teorier går ut på att staten måste spela en stark aktiv roll – inte som i liberalt tänkande begränsa sig till ”nattväktarstaten” – och gå i bräschen för att utveckla den nationella ekonomin, infrastruktur och naturtillgångar, att själv verka som en ”affärman och den drivande kraften i utvecklingnen” (Hall, ibid s. 206). Enligt Gustav Sundbärg, huvudmannen bakom den s.k. Emigrationsutredningen, led svenskarna och Sverige av en sjukdom, som närmast kunde diagnosticeras som frånvaro av nationalism. Man var minst tjugo år för sent ute, svenskarna hade ”sovit över” den nationalism som haft så stärkande effekter utomlands, enligt Sundbärg. Botemedlet var modernisering, industrialisering med Amerika som förebild, en betydligt bättre utbildning, satsning på forskning och entreprenörsanda [inte olikt dagens mediciner, min anmärkning]. Allt detta måste ske i form av s.k. ”organiserad kapitalism”.
Kjellén, som tillhörde unghögern, och Sundbärg har med sina tankar om den starka staten och ”folkhemmet” gjort intryck på socialdemokratin [som, min anmärkning, lyckats pacificera dessa tankars aggressiva inslag lika mycket som den lyckats pacificera extrem socialism]. Hall (ibid s. 217, 258) understryker med emfas att socialdemokraterna knappast var mindre nationellt sinnade än t.ex. högern. Med medan den senare såg på nationen och det nationella i relation till yttre fiender vände sig socialdemokraterna inåt, en nationalism som stod ”småfolkets” icke-aggresiva fosterländskhet nära (Hall ibid s.218).
Litteratur
Hall Patrik, Den svenskaste historien (Carlsson 2000)
Hobsbawm Eric, Nation and nationalism since 1780 (Cambridge University Press 1992)
Gellner Ernest, Stat, Nation, Nationalism (Nya Doxa 1997)
Kedourie Elie, Nationalism (SNS Förlag 1995)
Renan Ernest, Hvad är en nation (Helsingfors 1882)
Schulze Hagen, States, Nations and Nationalism (Blackwell 1996)
Smith Anthony D, National Identity (University of Nevada Press 1991)